Impulskontroll – Mitt bästa tips!

Idag tänkte jag prata lite om det här med impulskontroll. Jag har sett att det är många som har problem med att styra sina impulser, och ibland gör saker mot sin vilja. Det kan vara allt från att småäta till att hetsäta, röka, köpa saker eller vad som helst.

Eftersom jag har övat upp en väldigt bra impulskontroll så började jag fundera på hur det fungerar med impulser, vad som händer när de blir dåliga och hur man gör för att inte agera på dem. dsc_0584

 Jag har en fjäderpenna som man doppar i bläck – coolt va? 😀

GÖR IMPULSERNA MEDVETNA!

För att kunna studera det här med impulser skrev jag ned alla mina impulser från morgon till kväll, varje dag i ett par dagar. Jag skrev ned klockslag, plats och huruvida jag agerade på impulsen eller ej. Vad jag märkte var att det är mycket lättare att stå emot en impuls om man erkänner och accepterar den, gör den synlig för den medvetna delen av hjärnan och sen tar ett medvetet val kring den.

Jag har en kompis som röker och jag bad honom, som ett experiment, att ha med sig papper och penna och skriva ned varje gång han blev röksugen, var han var någonstans och hur han kände exakt då. Resultatet blev väldigt mycket mindre rökande de dagar han kom ihåg att skriva ned allting. Det gick också ganska lätt att se, svart på vitt, den gemensamma trenden för alla rök-tillfällen. 

trafikljusProblemet med dåliga impulser som att småäta, överäta, röka, shoppa och så vidare är att de har blivit lite av en automat-respons. Hjärnan kopplar direkt ”oh nej nu kommer den här känslan” och så smack sitter man där med en chokladkaka i handen och undrar hur den kom dit.

Jag rekommenderar verkligen att testa den här impulsövningen, särskilt om du har problem med vissa envisa beteenden. När jag gjorde övningen så kunde jag se att mitt ”meditations mindset”, att jag är väldigt icke-reaktiv på vad min kropp och hjärna håller på med, verkligen spelar roll för hur jag hanterar impulser. Jag kan sitta mig igenom ganska starka impulser genom att bara gå rakt in i känslan, ”bring it on!” tänker jag, och försöker känna in allting som händer på insidan. Bland de starkaste impulserna som jag känner till är flykt-impulserna som kan komma om man lider av panikångest. I den situationen är det mest effektiva man kan göra att acceptera vad som händer fullt ut, det är oerhört transformerande.

Jag tror att de flesta impulser och inre signaler är bra för oss och att det är när vi ignorerar dem som de dåliga kommer. Jag tror till exempel inte att shoppa eller röka är första signalen inifrån, men det är sånt man kan se när man börjar skriva ned, så testa gärna! 🙂

 

Är du också multipotentiell?

dsc_0755Jag brukar inte använda ordet ”hata” för att det är för starkt negativt, men nu ska jag göra ett undantag. Jag hatar nämligen en grej, och det är följande kommentar/er:

  • Du kommer att veta vad du ska bli när du blir äldre
  • Du kommer att förstå det där när du är äldre
  • Du kommer att känna si och så när du är äldre
  • Det blir bättre med åldern
  • Det går över med åldern

Nej.

Nej, nej, nej.

Det finns inget samband här! Om man tror att allting ska komma till en bara för att man blir äldre kommer man vänta hela livet!

Det här inlägget är specifikt riktat till dig som är 15-20 år (jag vet att jag har några läsare i den åldern) men även dig som är äldre och känner likadant.

  • Jag är 32 och jag vet fortfarande inte vad jag ska ”bli när jag blir stor”, visst jag har gått en utbildning men den va ju fett tråkig. Ska jag gå en ny?
  • Det är fortfarande massa grejer jag inte uppskattar eller förstår, när kommer de inträffa?
  • Jag känner fortfarande väldigt mycket samma saker nu som jag gjorde när jag va 12 år (eller yngre), och connectar ofta med barn eftersom jag minns exakt hur det är att vara barn. Det är exakt som att vara vuxen fast man har mindre livserfarenhet (och att ingen tar en på allvar)
  • Det som har blivit bättre har jag aktivt jobbat för, de har inget med ålder att göra.
  • Det som inte har gått över (min scenskräck osv) har inte gått över för att jag inte jobbat på den. Den kommer varken bli bättre eller gå över om jag inte jobbar på den, om jag så blir 800 år gammal!
  • Jag har fortfarande NOLL intresse av att fortplanta mig.

”Haha nej du kommer aldrig veta vad du vill bli!”

När jag va 18 så jobbade jag extra som personlig assistent, och hemma hos en krävande brukare var vi ofta 2 personer. En dag jobbade jag med en jättecool tjej som va 24 (jättevuxen och jättegammal tyckte jag då) och hon hade pluggat massor med psykologi på Göteborgs universitet. Det tyckte jag va jätteintressant så jag frågade massor om det, och sa till henne att jag inte kunde bestämma mig för jag vad ville göra men att jag skulle veta de ”sen”.

”Haha nej du kommer aldrig veta vad du vill bli” sa hon då, ”Jag vet inte själv vad jag vill bli, jag tycker det mesta är rätt intressant!”

Jaha, tänkte jag… om den här jättegamla, jättevuxna 24 åringen inte vet vad hon vill göra… tänk om jag inte kommer veta de heller då!? *PANIK*

Ja, och så är det för mig och många andra. Det kallas tydligen för att man är multipotentiell.

Är du multipotentiell?

Här är ett litet test: 

  1. Du har inga supertydliga talanger utan är rätt bra på rätt mycket
  2. Du tycker inte att något är direkt superkul eller supertråkigt
  3. Du kan tänka dig att gå många olika utbildningar
  4. Du kan tänka dig att ha flera olika jobb eller positioner
  5. Du kan tänka dig att vara egenföretagare eller företagare

Svarade du ja på alla?

Det gjorde jag!

Man får väl se fördelen i att man inte är så rigid utan mer dynamisk. Dynamisk är bra tror jag, mindre dogmatisk och mer fri.

Är du också multipotentiell? 

 

Mer om vipassana meditation (Q&A)

929177_732820533451636_1254468882_nEfter gårdagens inlägg har du förstått att jag inte är inne i någon träningsperiod just nu, fokuset är på annat håll men då blir det desto mer meditation.

Träning kan också vara väldigt meditativt, mitt första möte med meditation var genom långlöpning. Mötet med ”riktig” meditation var först 2013 då jag åkte på vipassana-läger (10-dagars meditationsläger) Sedan dess har jag mediterat av och till med ökande frekvens. Först var det bara någon gång ibland men nu är det varje dag.

Jag får en del frågor om Vipassana (både lägret och tekniken) och de två vanligaste frågorna är vad jag tyckte om det och om det är värt att åka. De serverar vegan-mat så jag får en del frågor om de också, samt de här med att sitta 10-16 timmar om dagen, men jag ska försöka svara så det blir överskådligt 

Vad jag tycker om lägret

Häftigt att det är helt gratis och att man faktiskt får sjukt mycket mat, kurs och boende.

Maten är i min mening inte ett dugg spirituell och hämmar meditation snarare än underlättar den. Veganmaten är supergod men jag hade konstant svullen och jobbig mage, man äter bönor i enorma mängder, jordnötssmör, havregryn, sylt och dadlar. Som sagt gott men… ja… nästa gång funderar jag helt ärligt på att göra en 10 dagarsfasta!

Stort plus för att de finns kaffe, annars hade nog många blivit väldigt gnälliga 😀

Kursen är rolig och intressant men min vetenskapliga hjärna hade det väldigt, väldigt tufft första dagarna och de hade inte behövt bli så om de kunde förklara bättre. Jag kan (nu) förklara 10 gånger bättre vad som händer fysiskt och psykiskt än va de gjorde på lägret.

Jag kommer åka igen, jag fick insikter som var ovärderliga för min personliga utveckling och tror att jag skulle få mer av de om jag åkte en andra gång. Min bok Beroendehjärnan växte fram där.

Sjukt intressanta människor åker på lägret och jag hade enormt intressanta konversationer på den 11e dagen när man får lov att prata med varandra. Konversationer som jag lätt kan påstå har förändrat mitt liv.

Det är sjukt jobbigt att sitta så många timmar. Nästa gång kommer jag KRÄVA en stol.

Är det värt att åka och för vem?

Det är helt klart värt att åka för alla som är intresserade av personlig utveckling och verkligen vill gräva i sitt undermedvetna. På lägrets hemsida varnar det för att man inte ska åka om man har psykiska problem men det tycker jag är trams. Jag tror att alla kan göra vipassana-meditation hur mycket problem man än har. Jag tror till och med att det är en fördel!

Det som inte klarar lägret är oftast de som är helt psykiskt friska, enligt mina observationer i alla fall. De ser inte poängen med att stanna, blir uttråkade och får inte ut lika mycket som de som verkligen har problem. Trauman är inte heller nått hinder tycker jag, hela lägret går ut på att sitta sig igenom alla typer av känslor hur svåra de än är.

De skrämde upp mig jättemycket första dagen så jag trodde inte att jag skulle överleva lägret, men sen insåg jag att ingenting farligt händer. Man sitter på en kudde på ett golv på en jättefin gård i Småland, och blir matad och övervakad varje dag. Det är helt safe.

Länken till Svenska lägret – Här! 

Läs mer om du är intresserad, de finns massa chanser att åka det går flera gånger om året. Ibland är det fullt, men oftast inte.

Viljestyrka vs viljeuthållighet!

matlådorIgår berättade jag om att jag skriver en bok för ett amerikanskt förlag. Det ska innehålla kostscheman, och jag ska därför testa dem på dig och mig innan de hamnar i boken. Om du går till inlägget (här) ser du att det är nära 100 kommentarer, och ungefär tjugo gånger fler anmälda.

Varför så stort intresse av kostscheman?

Jag personligen har väldigt lite intresse av just kostscheman, för att för mig är det inte alls de som ger resultatet. Det spelar ingen roll om jag håller mig till ett schema eller inte. Vad som spelar roll för resultatet är min uthållighet.

Jag menar inte att det är dåligt på något sätt att följa kostscheman, tvärtom! Det är jättebra, men jag vill lägga in en brasklapp om att det är ens egna ”viljeuthållighet”, alltså långsiktiga vilja om att lyckas som är det viktiga.

DSC_0018

Viljestyrka vs viljeuthållighet

Bra viljestyrka är lite som att vara väldigt stark. Precis som styrka går viljestyrka att träna upp, och när den väl behövs är man glad att den är stark och kan backa upp ens beslut. Ibland befinner man sig i situationer då ens viljestyrka måste vara råstark!

Dock kan man inte riktigt förlita sig på viljestyrkan varje dag, hela tiden, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad det är den inte anpassad för!

Då behövs viljeuthållighet!

Precis som med vanlig uthållighet, i löparspåret till exempel, är viljeuthålligheten något som behöver tränas. Först korta distanser, och sen längre och längre. När man ska göra långa projekt så behöver man vara en riktig ultralöpare viljemässigt!

Kostscheman vs viljeuthållighet 

Bara för att man följer ett kostschema betyder det inte att man har den uthålligheten som krävs. Det är två skilda saker. Om man följer ett kostschema, så krävs det att man inte gör avsteg för då fungerar det inte som det är tänkt.

För 3 år sedan coachade jag och gjorde just kostscheman åt folk (individanpassade och näringsberäknade) och de var väldigt ofta (alldeles för ofta) som mina klienter, på eget bevåg, hade lagt till och dragit ifrån. Det funger sällan, för det hör inte till vanligheterna att man på impuls gör bättre än något som är tänkt och planerat.

Summa summarum

Bestäm dig själv för att göra vad som än krävs för att nå dina mål, så når du dina mål. Bestäm dig själv för att bli en riktig ultralöpare när det kommer till vilja! Det är vad jag själv sett är skillnaden mellan att lyckas, och inte lyckas med sina mål.

Har du bra viljeuthållighet?

Vlogg – Mer scenskräck

Pratar lite mer om scenskräcken, det verkar vara veckans tema 🙂

Det är många som säger typ ”du verkar så avslappnad när du gör dina vloggar”, och det är ju för att det bara är jag. Förvisso pratar jag ju med dig som tittar, men i rummet är bara jag och min kamera och det känns på sin höjd lite tramsigt. Inte läskigt 🙂

Tack för alla tips och kommentarer, jag läser, svarar och sparar på alla!

Så trött på scenskräcken nu!

selfieJag landade i Shanghai i söndags, och mitt löfte var att jobba med min scenskräck på en gång! Min plan var att joina en Toastmasterklubb dag ett, men idag är det torsdag och jag har inte varit där ännu.

Vad värre är, är att jag var med i Jimmy Moores podcast inatt (jag ska länka när den kommer), och jag var såååå nervös. USCH VAD JAG ÄR TRÖTT PÅ ATT VARA NERVÖS!

Jag är ARG på mig själv för att jag blir så nervös!

Det förstör så himla mycket. I text ser allting jättefint ut men sen i tal blir de heltokigt. Jag pratar inte alls lika bra engelska som jag gör i mitt huvud, mitt vokabulär krymper med 90% och jag kan inte tänka. Det är verkligen skitjobbigt att inte kunna det. Ingenting låter smart, jag är liksom tacksam om jag får ut en fullkomlig mening som inte är helt fel.

Podcasten spelades in 15.15 amerikansk tid, vilket var 03.15 kinesisk tid. Bra tänkte jag, då hinner jag lugna ned mig innan. Hann jag det? Nej, klockan 03 var jag självklart klarvaken med pulsen i 200. Jag gick och la mig vid 06 och gick upp vid 11, vaknade av en mardröm. Den handlade om att få knivar in i huvudet och raka av allt sitt hår, min tolkning är att det är mitt undermedvetna som försökte förmedla någonting kring det där med att prata ”inför” folk… eller vad tror du?

Nu när jag sitter här med mitt fettkaffe är jag något frustrerad och gnällig. Men jag tänker att irritation och frustration kan vara bra drivkrafter ibland också. Jag brukar vara ganska oberörd, men nu är jag arg på mig själv för två saker: Den ena är att jag inte fått ändan ur vagnen att hacka min scenskräck tidigare, och den andra är att jag låtit mig själv bli helt ur form under ”semestern”. Båda är kritiska, för att jag gör mycket sociala grejer just nu, och för att jag för första gången ska vara på omslaget till min egen bok (en ny!) Klart man vill vara, eller i alla fall KÄNNA sig fin då!

Det här får vi ta och lösa, kanske tillsammans på något vis? Jag tänker att man aldrig är ensam om sina problem. Dags att lösa de här efterhängande onödiga grejerna som ligger och gnager!