Jamen hallå änna!
Nu fick jag feeling och kände att jag ville dela lite grejer med er som hoppats på en come-back på sociala medier och så mycket ska man nog inte hoppas på, men idag får vara undantaget som bekräftar regeln.
Tänkte att jag skulle berätta historien om när jag försvann i ett halvår från sociala medier, min bostadsort, hela livet jag levde och klippte med precis allt, för att jag en dag olik alla andra dagar, ställdes inför två väldigt definitiva val, med helt olika utkomst. Hade jag inte haft ett tålamod bestående av känslomässig avstängdhet, gränslöshet och egenskapen att vara lite för chill med lite för mycket (dvs acceptera saker jag inte borde) så hade vägskälet kunnat uppenbara sig långt tidigare, men det var väl så det skulle va, för det blev ju bra när jag väl lät saker va och accepterade andra lösningar än mina egna.
Dagen jag fick nog!
Ja det va en vanlig tisdag i arbetslägret som Gud glömde och jag satt som vanligt framför datorn och skrev på min avhandling, uppdaterade sociala medier, svarade på meddelanden och roddade mitt start up, lite föreläsningar (eller många), ett lärarjobb osv… it was a lot och ökade, trängde ut allt annat. Hur det fick plats på schemat är högst märkligt, men man får å andra sidan himla mycket tid över om man försakar precis allt annat.
Alltså allt.
Glöm serier, eller Youtube-videos, glöm matlagning (man kan ju fasta?) och 8 timmars sömn blir lite tight och helger, vänner, intressen – cut it out. Ska du nödvändigtvis ha ett förhållande så välj en annan arbetsnarkoman. De förstår dina prioriteringar. Alltså du hör ju! ÖNSKAR att jag hade blivit utbränd som jag blev varnad för och kanske blev jag det jag vet inte men vet bara att vila alltid gjort mig vilsen, rastlös och deprimerad och trött va jag aldrig. Tvärtom! Stress överväldigar mig sällan för jag har tydligen mani som psykologiskt försvar så jag växlar upp, upp, upp!
Men jag började prestera sämre, skita i åtaganden och började avboka uppdrag. Det kändes inte riktigt likt mig, men det kändes inte dåligt heller för jag började känna mig utnyttjad och mitt tålamod tröt! Det hade aldrig hänt innan men jag var fast i att jag skulle göra mer, bli MER och hade blivit 2 personer: en slav och en slavdrivare. Jobbslaven gjorde mycket grejer som jag varken ville eller borde. Trodde inte jag skulle gå åt det hållet men jag fick mycket erbjudanden och bara sa ja. Men kändes fel, fel folk fel grejer, bara leverera alltid prestera. Det höll på… länge.. 1 år, 2 år, fortsatte i några månader till efter att jag insåg att jag blivit en slav i mitt eget fängelse. Men så kom dagen då jag fick nog.
Arbetsnarkomanernas riksförbund
Det var en fredag i februari och satt och tittade på min inbox. Förbannad, rebellisk. Jag ville be alla dra åt helvete för det fanns inte nån enda gräns som inte hade passerats, vad sysslade jag med? Skulle bara leverera som en maskin, alla skulle ha något och jag hade ju själv gått med på det. Verkade helt oförmögen att säga nej utan att dö av skuldkänslor och det gick helt över styr men en del av mig tycker att mer är bättre. För första gången kände jag inte så utan mer att, såhär vill jag inte ha det. Det var min arbetsnarkomani i full galopp, jag kunde blivit ansiktet utåt för arbetsnarkomanernas riksförbund vilket inte är coolt utan tragiskt faktiskt, även om vårt samhälle belönar det.
De flesta tycker man är så duktig och bra utom de som säger att man kommer bli utbränd, men jag kan tala om en sak: arbetsnarkomaner blir bara outhärdligt högmodiga av det för i deras huvud är det inget annat än ren avundsjuka. Allt värde ligger i att prestera så du kan säga död lika väl som utbränd. Det är för övrigt en frisk respons på en ohållbar situation, att inte palla, för ju mer man kan växla upp ju mer knas kan det bli (tror jag)
Dö eller kapitulera: Växla upp eller revoltera
Det kändes skavigt och fel och innan har jag alltid trott att något utanför mig själv ska lösa det som känns fel på insidan. Skriva en bok eller nått. Det brukade funka men det gjorde så ont i själen till sist att bara en enda tanke dominerade mitt sinne och överröstade allt: Två val hade jag, två vägar med helt olika destination och kunde bara välja en, inte båda. Första va att gräva min egen grav i arbetslägret, en bipolär som lever livet i ändpunkterna blir inte långlivad rent statistiskt så jag menar det ganska ordagrant. Det finns liksom ingen kost eller tillskott eller nått som kan kompensera för det. Andra alternativet var att hitta ett helt nytt sätt att leva och samtidigt som jag insåg det så var valet redan gjort.
Kapitulation
Jag började skratta för jag kände mig så fri när jag insåg att det är ingen annan än jag som har nycklarna till fängelset jag skapat för mig själv. Jag var inte fri för… the hell you know osv. Tryggare att vara kvar än att bara dra och inte vad som finns utanför, men jag var redo att lägga mig platt för förändring. I vilken form den än kom. Redo att lägga mina egna lösningar åt sidan och kapitulera inför att inte längre göra på mitt eget sätt och var ju på tiden! Bästa jag gjort!!
Att skapa nått hållbart från det ohållbara och att vara ingen
Jag ska inte dela hela historien så jag sammanfattar: jag bytte miljö till en som inte tillät mina gamla beteenden utan krävde att jag utvecklade nya. Självisolering byttes mot gemenskap och prestation mot närvaro. Inte nått som skedde i en handvändning men sakta sakta började jag öppna upp istället för att stänga av och jag har t.ex gått i affektskola haha! Jag som trodde att jag känner minsann varenda känsla men nej det gjorde jag verkligen inte, kunde inte ens identifiera de korrekt och don’t get me started on grundläggande mänskliga behov…
Får inflika att jag älskat att göra det jag gör jobbmässigt, till största del och haft en ganska bra livsstil mellan varven, eller riktigt bra till och med, så det är inte riktigt så svartvitt som jag tenderar att beskriva saker. Jag har svårt för gråskalor. Min galopperande arbetsmani gjorde det väldigt tydligt vilka problem som funnits med mig hela tiden. Lagt fälleben. Problem jag visste om men ej begrep. Nu gör jag det och fungerar så mycket bättre i grunden, som en normal människa och har inte behov av att vara någon särskild heller. Till och med okej med att vara ingen för jag har förstått att man får existera ändå och det är en välsignelse!
Varvade diagnosmanualen och kom ut som helt normal!
Om det skaver i själen, skaver tills det blöder och något känns tvärfel i tillvaron, då bör man lägga krutet där och inte på att verka tjolabalo på sociala medier för den enda man försöker lura är sig själv. Jag har dock inte tjolabaloat så värst mycket utan trodde framförallt att något utanför mig själv skulle fixa det som kändes fel på insidan. Delade om mina tappra försök men fick sluta för autenticitet är en grundvärdering hos mig och jag började känna att fan jag målar och målar på ett jävla rivningsobjekt och tror att det ska funka, nej snälla nån jävla heder får man ändå ha! Men det var envist och svårfunnet, varken jag, psykologer eller terapeuter såg det men jag fick ett gäng spekulativa diagnoser. En liten tröst om än falsk för det är ju vad som är bakom som är grejen. Men de kan ju inte se mycket mer än vad som syns och det man själv inte ser det ser man inte, så har man turen att matcha lite diagnoskriterier så känns det i alla fall som man får lite svar. Men rätt hjälp uppenbarade sig, funkade med en gång och det visade sig att t.ex att bipolariteten är väl där och så men jag kan genom mitt beteende göra den sju resor värre, men låter jag bara bli det (och tar min bipolärmedicin) så är jag helt normal faktiskt. Extrovert också! 😄 BAM!! 💥👊
Men joråsatte…
Jag tror jag varit långrandig nog för idag och känner mig nöjd med dagens delning så jag stannar här!
Texten är bitvis krypterad av integritetsskäl så är det nått som är obegripligt så fråga vettja! Är det inte sant har jag hittat på det, men orkade du läst ända hit så är det för övrigt obligatoriskt att kommentera! *skojar* men jag läser och blir glad! Svarar också! 🤓
Tillägg: Oj jag hade inte räknat med riktigt sååå många kommentarer 😅 Tack, tack, tack!! ❤❤❤ Jag har fått bl.a. psykodynamisk terapi där man tittar på psykologiska försvar som man har utvecklat, snarare än att det skulle vara något fel i ens hjärna eller fel på ens tankar. Mentaliseringsbaserad terapi är en annan del. Den ska jag utforska vidare! Påminn mig om jag missat att svara på din fråga! ❤
