Postat i kategorin Powerthinking

Eget ansvar om den egna hälsan

Jag har sett i bloggosfären och övrig media att det stormat lite kring ”hälsohets” respektive ”ohälsohets” igen och det får mig att undra vart det egna ansvaret är någonstans. Det är så mycket snack kring att ”alla hatar tjocka” eller att det hetsas kring vikt och träning, men den här hetsen eller hatet finns ju bara hos den som upplever det. De personer som på till exempel instagram visar upp sina fitnesskroppar på varje bild, gör ju bara vad som inspirerar dem. De gillar sin träning och sin look och andra verkar gilla att titta på det.

Vi kan inte stänga av internet

När man tar åt sig så av något som finns på internet så har man ett eget ansvar att förhålla sig till vad man ser. Om jag tar illa upp har det med mig att göra, jag kan inte stänga av hela internet eller kräva att instagram anpassar sig till mig. Vi väljer vart vi ska rikta vårt fokus och vilka vi ska umgås med och vilken information vi ska ta in.

Mina känslor = mitt ansvar

Jag tar bort allting som jag inte gillar eller som får mig att känna dåliga saker, jag känner inte jag behöver titta på allting eller läsa allting och ta på mig hela världen på mina axlar. Man behöver inte heller bli upprörd över huruvida någon är en bra eller dålig förebild för unga, för personer under 18 år har föräldrar som ska ta det ansvaret och inte godtyckliga personer på internet. Om vi tar ansvar för oss själva och hur vi känner över oss själva och våra kroppar, så slipper vi anklaga varandra för det ena och det tredje. Ingen kan få oss att känna oss dåliga, utan vårt eget samtycke!

 

Refuserad gång på gång!

Det går generellt sett väldigt bra med bokskrivandet men jag har en bok, en skitbra bok som ingen vill ge ut. Den blir refuserad gång på gång, den blev till och med utsparkad från Bonnier även efter kontraktet var skrivit. Det låter ju som att den är kass men den är verkligen inte kass. Det är kanske en av mina bästa böcker, men den blir så ratad!

Vaknade och såg det här mailet;

Tyvärr tackar vi nej till att gå vidare med texten.

På grund av ett begränsat titelutrymme tvingas vi refusera även många intressanta manus.

Önskar i stället lycka till på annat förlag.

Bästa hälsningar

Från att ha varit intresserade och haft en personlig kommunikation med mig, till att vända om och svara mig som en bot.

Challenge accepted!

Det är här jag kanske skiljer mig från andra för jag blir supertaggad av ett sånthär mail. Ju mer nej jag får ju mer motiverad blir jag! Challenge accepted! Om något är svårt eller kämpigt får det högre värde, är något för lätt så värdesätter jag det inte. Har jag talang för något är jag inte lika nöjd som om jag lär mig en ny sak genom hårt arbete.

Den här boken ska ut för den är skitbra, och jag ger mig inte förrän den är publicerad. Alla stora böcker har fått nej hundratals gånger och jag är inte rädd för nej eller för att misslyckas. Det är bara en del i processen, ett steg på vägen mot målet.

Jag berättar detta för att jag fick så kul och intressant respons på mitt inlägg ”Resultat kräver hårt arbete”, och det var många som tyckte massa saker, och vissa bekännelser om att fighting-spiriten var låg.

Som här: 

Jag kämpar inte ett dugg eller lite då och då och förväntar mej revolutionerade resultat men blir ju naturligtvis mycket besviken och uppgiven över min talanglöshet! 🙂

Och jag vill liksom säga att det är okej att få nej, okej att misslyckas eller vara kass och talanglös. Vi är alla lika kassa och talanglösa, min tro är att saker blir vad vi gör det till och att man får mer ju mer man kämpar för det! 🙂

Ha en trevlig fredag nu, jag ska på aerial yoga (sån där man hänger i en sele från taket) uppdaterar med bild och recension senare så kika in då, eller följ mig på instagräääm

Resultat kräver hårt arbete, ALLTID

Jag upplever att Svenskar inte har lika mycket kämparanda som en del andra kulturer har, kanske för att vi är uppväxta med att ha det ganska bekvämt. Det känns som att även om vi inte gör så mycket, så är det alldeles tillräckligt för att det ska funka. Att en stor del av svenskarna skulle överleva 1 månad på sina besparingar om de blev uppsagda, verkar inte vara ett så stort bekymmer. I Kina hade det varit en total katastrof eftersom allting när som helst kan tas ifrån dem. Kineserna kan inte äga någonting eftersom allting ägs av staten, de lånar marken och lånar huset de köper och det är på begränsad tid. Det ger mer långsiktig planering och kämparanda som man inte ser så mycket av i Sverige, men som man ser i andra länder inklusive USA.

Resultatet kommer inte gratis!

Att jobba hårt för någonting ses nästan som lite överdrivet i Sverige, och jag har verkligen fått tänka till och ”zip my lip” när det kommer till att berätta vad jag gör! Jag aktar mig numera noga för att berätta om viktiga processer tills allting är klart. Ibland undrar jag om processen mot att skapa vad man vill ha är helt okänd för svenskar, alltså att gemene man inte VET hur HÅRT man behöver kämpa för att skapa exakt det man vill ha?

Alla vill ha resultatet men inte processen

INGENTING ”bara är” det är hårt jobb och tanke bakom ALLTING som är framgångsrikt. Ingen ”bara är” jättesnygg eller jätterik, det är bara en historia som folk älskar att berätta för sig själva. De allra flesta miljonärer jag känner föddes inte med rika föräldrar, de jobbade sig till varenda krona. De allra flesta som är duktiga på något föddes inte duktiga, de föddes inte med någon särskilt talang! Det är 100% ren och skär bullshit som hindrar många från att kämpa sig till vad de vill ha. Många vuxna personer som testar nya grejer förväntar sig att de ska vara bra första gången, och är de inte bra så skiter de i det för att de ändå inte hade läggning för det, eller för att de va tråkigt eller vad det nu kan vara. Målen är ofta för lågt ställda eller väldigt diffusa.

Hur mycket är för mycket?

Det kan inte bli för mycket, man kan inte kämpa nog mot ett mål man vill nå. Man kan inte försöka för många gånger och man kan inte jobba för mycket mot ett mål. Planera och visualiera är jättebra verktyg men att verkligen göra är oslagbart och man måste våga misslyckas och bli avvisad gång på gång på gång tills man lyckas!

Har du något spännande mål som du kämpar mot? Jag gjorde några genombrott i mina huvud-och handståenden den här helgen efter tusentals försök, så det är ett kul projekt jag kämpar med varje dag 🙂 

Tycker du också att det är för lite fighting spirit i Sverige?

Självförverkligande och att anpassa sitt liv efter sig själv!

Det här är vad jag är ”all about” och som jag tycker är så otroligt viktigt. Hela tiden ser jag människor som anpassar sitt liv efter andra, eller gör saker för att någon annan vill. Man skyller på att man ”måste” av olika anledningar, men jag tror ju inte på det där. Jag tror inte att man måste någonting!

Det svåraste kruxet att komma runt i att ”anpassa sitt liv efter sig själv” är den ekonomiska aspekten. Många säger att ”ja men jag måste jobba så jag kan inte göra vad jag vill hela tiden” och fine. Det är ett kapitel (eller en bok?;)) för sig! Vi lämnar jobb och ekonomi därhän, och tittar på övriga aspekter. Resten av tiden helt enkelt!

Att alltid prioritera sig själv

Guuud vad ego! Eller? Jag tror ju inte att människor är varken ego eller elaka eller dåliga egentligen utan att vi blir det när vi känner oss rädda, trängda, ledsna eller har glömt bort oss själva. När man känner att man lever SITT liv på SITT sätt så behöver man inte göra något taskigt mot någon, man behöver inte säga elaka saker eller bete sig som en idiot. När man beter sig som en idiot så är det oftast för att man har tappat kontakten med sig själv, man är inte grundad längre och har snurrat in sig i sin egen hjärna.

Hur börjar man?

Well… jag tycker att det är bra att börja med penna och papper och skriva upp vem man vill vara eller vad man vill göra, vad man tycker är viktigt och hur man vill att ens dagar ska vara. Jag gör detta i min dagbok men alla metoder som fungerar är bra! Så länge man lyckas göra en slags karta för sig själv som man förstår.

Med vad ska andra säga?

När man plötsigt börjar prioritera sig själv!?

Så länge du gör det utan rädsla för vad andra ska tycka är det helt lugnt. Vi människor har en förmåga att ”plocka upp” osäkerhet och reagera väldigt starkt på det tyvärr. När vi känner av osäkerhet hos andra, kan vi också börja känna oss osäkra och det slutar med att någon blir arg eller att man känner en viss avighet. Tricket är att förklara sina behov lugnt och sansat och med förståelse för den andra personen.

Ett annat trick är att inte lova saker man inte är säker på att man kan hålla, tacka inte ja till saker utan att tänka. Jag har gjort en vana av att säga ”Det låter jätteskoj men jag måste kolla min kalender först!” eller ”Jag ska fundera på det!” så att jag får tid att tänka om det är något jag verkligen vill göra. Innan jag började prioritera mig själv tacka jag ja till ALLT och ställde in 80%, det är inte schysst och det är inte bra för självkänslan heller.

Självförverkligande börjar med att prioritera sig själv

För att innan man prioriterar sig själv har man inte riktigt tid och möjlighet att fundera över hur och vad man vill göra. För att det ska kunna komma ut behöver man sluta umgås med människor man inte passar ihop med/energitjuvar och sluta göra grejer man inte mår bra av! Du har 100% rätt till att sluta med detta nu med en gång för du är INTE en välgörenhetsorganisation!!!

 

 

Är introverta egocentriska?

U: Jag såg att någon hade skrivit något om varför introverta uppfattas som egocentriska. Det var ett intressant ämne. Jag blir av min extroverta styvmor hela tiden uppfattad som arg. Jag är ALDRIG arg. Det är tråkigt om folk tror att man är arg när man är tvärtom.

Jag gillar mina extroverta kompisar jättemycket men ibland kan det bli väldigt uttröttande och jobbigt. Problemet är ofta NOLL förståelse för att vi funkar olika, och att jag behöver tystnad och återhämtning i otroligt mycket större grad. Det kan då uppfattas som att jag är ego och inte vill bjuda till, och vad jag har lärt mig då är att kompromissa lite. Dels att faktiskt bjuda till mer där det räknas, såsom att orka gå på fika, kalas och fest och försöka samla ihop energi till det. Det gör jag genom dagboksskrivande, träning och meditation som är väldigt energigivande för mig. Sen försöker jag också förklara mer att ”nu orkar jag faktiskt inte, måste återhämta mig” och så föreslår jag när vi kan ses nästa gång. Det brukar funkar ganska bra!

Introverta och ”The resting bitch face”

Någon mer än jag som lider av detta? 😀 Det ser typ alltid ut som att jag tänker ”vafan vill du!?” men det gör jag inte alls. Nu har jag lärt mig att komma ihåg att le, då tror inte någon att jag är arg längre även om det ibland ser lite krystat ut, typ: ”okej kom igen le nu!!!” Vi är många introverta som glömmer av hur våra ansikten ser ut när vi är djupt inne i våra egna huvuden 🙂

Tyvärr belönas extrovert beteende mycket mer än introvert beteende och vi råkar ut för fördomar som att vi är ego, kalla eller arga! Tack och lov har vi mycket fördelar också, som att vi är bra på att lyssna, inte har några problem med att vara ensamma eller hemma själv (fast vi behöver sällskap också!), ofta bra på att reflektera och analysera saker, så vi får mäta oss med en annan måttstock. Inte efter hur mycket grejer vi gör eller hur mycket kompisar vi har. Alla har ju olika behov och jag har lärt mig att det är okej!

Om du är introvert – har du råkat ut för några av de här fördomarna?
Om du är extrovert – stör du dig på något hos introverta, och i så fall vad? 

Laga en trasig självbild!

Vi är många som har trasiga självbilder, och jag har fått flera frågor om det här ämnet om vad man kan göra åt det.

Varför får man en trasig självbild? Jag skulle säga att det beror på:

  • Mobbning
  • Inte blivit sedd eller förstådd i skolan
  • Inte blivit sedd eller förstådd hemma
  • Varit i destruktiva förhållanden
  • Asperger/ADHD/ADD eller annan ”störning”
  • Trauman

Hur många här kvalar in på någon av dessa? Jag skulle säga 90% eller mer om jag bara ska gissa. En del är väldigt duktiga på att kompensera för det, skaffa sig ett socialt skal eller laga självbilden på egenhand.

Vad är en självbild?

Hur man ser på sig själv och sin identitet. När självbilden är skadad känns det som att man inte vet vem man är eller vad man vill. Man vet inte vad man är bra på, eller vad man önskar sig. Man kanske rentav tror att man är en riktigt dålig människa, ondskefull till och med. Det är svårt att skaffa vänner, intressen eller göra saker eftersom man tror att man inte kan eller får.

När ens ideala bild av sig själv och den man själv tycker att man är går ihop och överlappar till 100% är självkänslan och självförtroendet på topp. För att nå hit behöver man inte bli en perfekt människa, man behöver bara möta sig själv med kärlek och förståelse, och lära sig att se på sig själv med nya ögon. Det här går att träna upp!

Vem är jag? Hur vet jag?

Mitt stående tips är att testa olika saker och se om det är roligt eller inte. Testa att måla, var det skoj? Testa att gå en matlagningskurs, var det skoj? Testa att gå en kvällskurs i psykologi, var det skoj? För varje grej som var tråkig, stryk den och gå vidare med det som var roligt. Det här kommer inte visa vem du är, men du kommer i alla fall veta vad du vill. Lita på det. Om du tyckte att det var hemskt roligt att skriva, gör mer av det. Om det var fantastiskt kul med dans, gör mer av det. Det är stärkande för självbilden!

Självkänslan och självförtroendet

Sätt ribban lågt och droppa alla vanföreställningar om perfektion. Ingen är perfekt, inte ens personer du följer på instagram som ser ut som skyltdockor, eller youtubers med de perfekta livet, eller din granne som tjänar hur mycket pengar som helst. Bara släpp tanken på att du måste vara som någon annan. Du har rätt att vara exakt den du är, hur knäppt och konstigt det än må vara. Du är här för att vara du!

Självkänsla är lite av ett hjärteämne för mig, så jag har redan skrivit en del om det:

Och 2 videos…

OBS: Jag har absolut inte perfekt självkänsla. Då och då droppar den ned i avgrunden så det är något jag alltid får jobba på. Likaså min självbild då jag alltid upplevt mig som ganska jagsvag. Flytande, diffus… en kameleont som kan ta många olika skepnader. Men vem är jag? Man måste kanske inte veta.

Är läkemedelsbolagen onda?

Nu ska jag inte hänga ut någon i affekt, bara belysa en sak om läkemedelsbolag och läkemedel.

Är läkemedelsbolagen onda?

Nej de är inga ondskefulla monster som försöker ta livet av folk, och de är inte de som jobbar där heller. Jag har sökt jobb på Astra Zeneca och varit på intervju där på deras avdelning för epilepsiläkemedel. Om jag fått jobbet, hade jag förvandlats till en ondskefull människa som vill proppa människor fulla med mediciner de mår dåligt av?

Nej såklart inte. Jag tror att många som jobbar med läkemedel har en genuin önskan att hjälpa. Precis som jag har. Jag hatar att se människor lida och må dåligt, jag vill fixa alla och hade gjort om jag kunnat.

Vart går det fel då?

Ja när blir, en sån som jag till exempel, ondskans hantlangare som gör Gardasil eller Simvastatin? Jag tror att det är en kombination av indoktrinering, okunskap och ”om inte jag gör jobbet så gör någon annan det” för vi behöver alla tjäna pengar för att överleva. Läkemedel är ju dessutom för en god sak.

Alla läkemedel är inte av ondo!

Jag använder läkemedel och många (de flesta) jag känner gör det också. Jag är tacksam för många av dem, men vissa gör verkligen mer skada än nytta det kan man inte sticka under stol med. Jag tror personligen att många hade varit friskare och levt längre utan cellgifter till exempel, men det är min högst personliga åsikt. Däremot tror jag att vissa psykmediciner (till exempel ångestdämpande), rytmreglerande mediciner för hjärtat och värktabletter är bra. Det är också min högst personliga åsikt, och jag uppmanar alla att ha just en personlig åsikt.

Läkare, forskare och personer inom läkemedelsbranschen skriver till mig då och då och är upprörda över hur jag förleder människor. Men gör jag verkligen det? Skriver jag inte i varje inlägg ”tänk själv” ”gör din egen research” ”lyssna på din kropp”? Det påminner mig om Kina och den enorma hetsjakten på utövare av meditation.  Varför vill inte de styrande att befolkningen ska vara mer närvarande och lyssna på sitt inre…? Varför vill inte Big Pharma att människor ska göra sin egen research…? Vad tror du? 

Annonsera via Tailsweep