Hej vänner!
Det har ekat tyst här inne ett bra tag, och tidigare hade det varit helt otänkbart för mig att pausa såhär länge för jag hade fått total panik bara av tanken! Så är det inte längre för sedan jag insåg att mitt förhållningssätt till min produktivitet mest liknade ett beroende, har jag ändrat mina prioriteringar en hel del. Jag älskar fortfarande att vara produktiv och tillämpar mina tekniker för det, men från ett annat perspektiv och med en annan energi i det.
Idag tänkte jag berätta lite om hur och varför jag blev beroende av arbete, vad jag tänker kring det och framförallt hur jag läker från det!
Ingen ångrar att de inte jobbade mer!
När forskare intervjuar 90-åringar och ber dem se tillbaka på sitt liv: Frågar vad de hade velat göra annorlunda, så är det ingen som ångrar att de inte jobbade mer. De flesta nämner knappt sin karriär även om de hade en. De nämner familjen, vännerna och att våga uttrycka vem de är innerst inne.
Det finns ett sociologiskt koncept som handlar om att vi inte behöver göra alla misstag själva utan kan se andras vurpor och tänka att “det där hade kunnat vara jag!” Vi har den föreställningsförmågan, vilket är en jäkla tur för det hade tagit en hel livstid minst att göra alla misstag själv! Därför kan jag (äntligen, efter att ha balanserat på kanten till utbrändhet i så många år) stoppa mitt arbetsberoende i sina spår. Jag kan bromsa tåget här och nu, och fråga mig själv varför jag tror att jag måste jobba ihjäl mig. Varför? För vems skull?
Den prestationsbaserade självkänslan
Jag & mitt lilla hjärta “Lil’ Grey” 🥰❤
“Jag gör – därför finns jag” är essensen i den prestationsbaserade självkänslan, som i sin tur lägger grunden för ett arbetsberoende. Då är frågan: om jag inte gör något… vem är jag då…? Svaret för arbetsnarkomanen är att jag ingen är om jag inget gör, men det är tack och lov inte sant!
Arbetsnarkomanen vill också gärna tro att det värsta som finns är att inte vara “någon”, men det är inte heller sant för det värsta är snarare att inte leva ett valt liv!
När jag kom till den slutsatsen var det dags att sätta ned foten och rent konkret låste jag faktiskt datorn och mobilen så att jag inte vanemässigt kunde lägga all min tid där. Sanningen är att jag fick abstinensbesvär! Rastlösheten var inte nådig! Det fina var dock att mina riktiga behov kunde komma fram. Mina behov av verklig mänsklig kontakt, mina behov av att ha roligt, ha mina vänner nära, ringa dem, höra deras röster, vara en del i deras liv, vara delaktig i mina relationer och *trumvirvel* ha kollegor, snarare än att alltid bara jobba själv.
Vad är viktigt på riktigt?
“Fem i tolv-livsstilen”
Jag brukar predika självkännedom och att inte vara en anti-hacker som prioriterar nu-belöning framför långsiktiga mål. Tyvärr är det så himla mänskligt att falla i den fällan och leva vad jag kallar för “fem i tolv”-livsstilen: Det innebär att sätta långsiktiga (och på riktigt) viktiga saker på paus för man “ska bara”… jobba klart. “Ska bara” ta sin doktorsexamen, “ska bara” gå klart sin utbildning, “ska bara” renovera färdigt, “ska bara” nå sin målvikt osv och sen börjar livet!
Det är alltså till synes viktiga saker, men de får ta helt oproportionerligt stor plats och konkurrerar ut andra saker tills hela livet bara består av EN grej på ett väldigt obalanserat sätt.
Jag gjorde den här illustrationen för att försöka visa hur jag ser det: Det som borde vara i mitten (vänner & familj tex som illustreras av en gul plupp) flyttar sig utåt & det som borde vara i periferin (jobb, träning etc) flyttar sig inåt & konkurrerar ut det som verkligen betyder något. Den här analogin funkar för substansberoenden också! Tänk till exempel alkohol som verkligen är en periferi-grej. För alkoholisten är det långt ifrån perifert & kan till & med gå före barn & familj!
När prioriteringarna blir skeva guppar man allt längre ut till havs och 5 år senare inser man kanske att man är djupt deprimerad, saknar nära relationer, känner sig dö-ensam och misslyckad även om andra ser en som otroligt framgångsrik för att man liksom made it.
Jag är inte riktigt där, jag är inte superdeprimerad men jag ser hur fortsatt arbetsnarkomani inte hade lett mig till rätt ställen. Därför har jag fått möblera om ordentligt både invändigt och utvändigt, och har till exempel börjat gå hos en ny terapeut som är expert på just precis det här med skeva prioriteringar! För första gången (någonsin?) känns det som att jag pratar med någon som förstår mig. Någon som ser mig. Någon jag inte kan “out smart” eller hålla på ett intellektuellt avstånd. Det har gjort att jag äntligen börjat begränsa min arbetstid, sätta gränser för hur kontaktbar jag är, tacka nej till erbjudanden, stänga igen dörrar istället för att ha dem lite på halv-glänt. Jag har också tagit mycket mer ledigt och har kunnat ha laptopen STÄNGD från fredag till måndag!
Jakten på extern validering!
Den här metamorfosen började egentligen redan 2019 men det är först nu jag är redo att leva det varje dag, för det är först nu jag kan släppa jakten på extern validering och bekräfta mig själv istället. Utifrån-bekräftelse är ett sånt nutids-gift och en motorväg till utbrändhet! Inte konstigt att så många unga människor bränner ut sig, ibland före de ens har börjat jobba! Titta bara på hur alla sociala appar är uppbyggda: Allting går ut på att andra ska värdera oss och ge oss ett värde. Det är “duktig flicka”-syndromet på steroider eftersom det inte bara är på jobbet eller i skolan som man ska vara duktig, utan varenda millimeter av ens liv kan läggas upp för bedömning.
Vem är jag nu?
Resultatet av de nya prioriteringarna var till en början extrem rastlöshet och existentiell fasa. Jag visste inte var jag skulle göra av mig själv och började ifrågasätta hela mitt liv! Saker är ju oftast inte så illa som det känns, men att släppa ett beroende lämnar utrymme för så mycket undanträngda känslor som alla behöver tas om hand om. Nu har jag aldrig, aldrig använt arbete som en flykt, men när arbete börjar trycka undan allting annat och närma sig cirkelns kärna – är det helt naturligt att andra saker inte får plats. När beroendet flyttar ut i periferin (eller försvinner helt) kommer mängder av undanträngda behov att rusa till cirkelns mitt!
→ Behov av vänner → behov av samhörighet → behov av roliga intressen → behov av fysisk aktivitet och så vidare!
Känner du någon arbetsnarkoman eller är du måhända en själv…? Det här är min lista som stämmer för mig, men googlar man på det är det många psykologer och forskare som håller med om punkterna. Arbetsnarkomani är dock ingen diagnos ännu och kommer kanske aldrig att bli. Arbete är ju trots allt en dygd i vår värld, så det är en svår balansgång att veta var man ska dra gränsen…
Här är i alla fall min 10-lista:
10 tecken på att du är arbetsnarkoman!
- Du kan inte sätta gränser för hur mycket du tar på dig (tackar ja till allting)
- Din hälsa blir lidande (för att du struntar i att äta, äter fel saker, struntar i att sova, struntar i att träna osv)
- Dina relationer blir lidande (för att jobbet går före hela tiden. Varje gång du tänkte ringa en kompis väljer du någon jobbgrej istället)
- Du är aldrig ledig (alltså ALDRIG!)
- Du har sömnproblem eller andra stressrelaterade problem inklusive depression (eller ångest men den psykiska hälsan är INTE på topp)
- Du värderar dig själv efter arbetet du gör (du är bra när du presterar, dålig när du inte gör det)
- Du mår fysiskt & psykiskt dåligt av att ta ledigt (du mår inte bra på helgerna eller under sommarsemestern)
- Bara tanken på att ta semester känns obekväm (du frågar chefen om du verkligen MÅSTE ta semester)
- Du saknar helt down-perioder (du kraschar istället, när kroppen har fått nog)
- Du jobbar mer än alla andra (du jobbar fler dagar i veckan och fler timmar)
Berätta gärna om du känner igen dig!
Arbetsnarkomani som traumarespons
För min del tror jag att min arbetsnarkomani är en traumarespons. Jag blev väldigt mobbad i skolan och min väg till att vara “någon” var genom att prestera akademiskt. Det var ganska lätt för mig att få bra betyg och det gick ju hem hos lärarna. Att glänsa på uppsatser och prov gav mig en identitet jag gillade, så naturligtvis fick jag mer värde av att göra mer.
Det är hemskt att tänka på vilka otroliga sår i själen man får av mobbning. Sår som aldrig läker om man inte aktivt arbetar med dem, och det är vi som offer som måste fixa det inte våra förövare!
Min självkänsla är mycket bättre nu men det går verkligen upp och ned och det enda som verkligen hjälper för mig är att utvecklas spirituellt genom meditationen. Det är min väg till att sluta identifiera mig med mina prestationer och hitta värdet i mig själv, oavsett vad jag gör.
Mitt sätt att läka
Jag skulle säga att min väg till läkning är insiktsbaserad, och det är därför insiktsmeditation (Vipassana / insight meditation) passar mig så bra. Tekniken är att ta bort alla yttre stimulin och rikta fokus inåt. Man studerar kroppen med sinnet, millimeter för millimeter, och eftersom kroppen och psyket sitter ihop “låser man upp” minnen och känslor och genom det kommer mycket aha-upplevelser. En stark känsla av inre sanning trycker undan allting annat och det blir svårare och svårare att begå någon form av våld på sig själv. Det blir svårare och svårare att vara inautentisk.
Det var så jag successivt kunde se att…
-
Vara upptagen hela tiden, och att alltid ha för mycket att göra, är en traumarespons…
-
Att alltid komma med andan i halsen, eller ha en fullbokad kalender, är en traumarespons, och…
-
Att prestera på bekostnad av livets mjuka värden, är en traumarespons!
Det finns ingen egentlig skillnad mellan beteendeberoenden och substansberoenden (utom möjligen graden av abstinensbesvär) och de har ofta samma ursprung. Det är något grundläggande som saknas, det finns en kroniskt svag självkänsla, kronisk känsla av ensamhet eller otrygghet.
Att leva ett valt liv!
Tack vare insikterna och tack vare min fina terapeut kände jag starkt att jag inte kunde fortsätta att dundra på på fel väg med öppna ögon. Att prioritera fel för att man inte vet bättre är en sak, men att fortsätta göra det när man vet konsekvenserna är en helt annan. Plötsligt är man maktlös, och en slav under sitt beteende. Det är kärnan i alla beroenden och det som gör dem så smärtsamma. Därför bryter jag det beteendet nu och tar tillbaka makten. Tar tillbaka mitt aktörskap och bestämmer mig för det valda livet där jag väljer familj och relationer, hälsa och mina andra mjuka värden före mina prestationer.
Så sammanfattningsvis…
Jag kommer att fortsätta blogga, filma videos och göra content som jag tycker är intressant att dela med dig som läser här och på mina övriga sociala kanaler. Inläggen kommer att vara fortsatt sporadiska ett tag till, medan jag bygger upp en ny struktur för hur jag ska förhålla mig till mitt arbete. Jag driver ju inte bara mina sociala kanaler utan forskar också på heltid samt står sedan förra året med ena benet i start-up världen. Det är för många bollar att jonglera för en person, så numera är jag tack och lov inte själv utan har till exempel en teknisk assistent och andra personer som jag jobbar med varje dag.
Berätta gärna dina tankar om det här, (jag läser och godkänner allting manuellt!) 🙂
De flesta bor såhär. Eget rum med säng, stol och en liten byrå. Du får lov att meditera här eller i meditationssalen. Vid tre tillfällen per dygn måste du befinna dig i meditationssalen med de andra och det är på morgonen 8-10, eftermiddagen 14.30-16.00 och 18.00-21.00. Då ges instruktioner samt att du utför det du har lärt dig rent praktiskt.
Ja det trodde du fasen inte, om du har läst mina tidigare inlägg om Dhamma Sobhana, att jag skulle åka tillbaka dit helt frivilligt! 😀 Men mycket vatten har flutit under broarna sedan jag först kom i kontakt med Vipassana för åtta år sedan, så det var en helt annan Martina som åkte till Ödeshög 26e augusti 2021 jämfört med 26e augusti 2013. Håll med om att det är ganska magiskt att jag lyckades tajma datumen så exakt med så många år emellan! What are the odds…? Det var alltså inget jag hade kollat upp i förväg eller så. En “slump” så att säga! 😉
