Mitt förra inlägg handlade om hur det gick till när jag bestämde mig för att göra en mer radikal livsstilsförändring, för att hitta ett sätt att förhålla mig till tillvaron som inte var så centrerad till arbete och prestationer. Du kan läsa det här!
Jag var inte helt säker på om eller hur jag skulle försöka mig på att skriva om det, men så gjorde jag det ändå och jag skriver i en viss stil emellanåt som ger ett ganska självsäkert intryck, men jag har absolut inte fixat mitt shit bara så att ingen tror det! Jag är inget livsstilsproffs även om jag har slutat värdera mina dagar i termer av produktivitet. Går inte runt och njuter av att ‘bara vara’ heller. Aldrig i livet! 😅
Men hur som helst ville jag dela lite mer tankar om det här med att överfokusera på att prestera och va ‘duktig’. Vad det är som gör det viktigare än allting annat. Ifrågasatte inte det förrän det inte kändes meningsfullt att prestera längre, när det mest kändes tomt. Först då började jag undra vafan folk (och jag själv) sysslade med!
En kraft starkare än dopamin
När jag tröttnade på att va produktiv och störde mig på att alla skulle va så jävla duktiga hela tiden, undrade jag hur fan de orkade va så perfekta dag ut och dag in. Outtröttligt asgrymma vad de än tog sig för. Supermänniskor, ideal jag ville leva upp till. Det finns grader av produktivitetsjuinkies såklart, men här tänker jag på den extrema skaran.
Jag hade för det första ingen aning om hur mycket destruktivt skit som kunde ligga bakom den grymma fasaden. Jag ser bara vad de visar! Vad jag känner när jag ser dem, har heller inget att göra med vad de själva känner. De kanske inte alls känner sig som perfekta ideal? Jag trodde ju det, men de tycker ju inte heller att de är bra nog. De kanske är ‘bäst’ bara för att inte va sämst! 🤯 Inte medvetet kanske, men för min del så kunde jag inte alls avgöra vad som var “good enough” och kallade någon mig för perfektionist tyckte jag att det var helt orimligt.
Perfektionist? Det här ju KNAPPT godkänt!? Men så är perfektionisterna ofta, och säger de själva att de är ‘lite väl perfektionistiska’, “ibland” – oj oj då är det HELT extremt!
Det är väl ingen överraskning egentligen… men hur det här ensidiga prestationsfokuset kan vara så centralt, år efter år, ta över precis allting… hur är det möjligt…? Det är inte bara “högt dopamin”, en driven personlighet, rätt tillskott/mediciner eller vad det nu kan vara. De outtröttliga produktivitetstorskarna drivs av en övernaturlig kraft som driver på även när resurserna borde sinat för längesedan…
Om utbränd är väggen, var är då taket?
“Han gick in i väggen” säger man och får en bild framför sig av någon som är helt slut fysiskt och psykiskt. Trött, utmattad, värk i kroppen kanske… sjuk liksom. När personer beskriver sin utbrändhet så låter det som att de hade värsta grymma karriären, men blev abrupt avbrutna av sig själva. Kroppen satte stopp för det och DET är hela problemet, men är det verkligen det? Jag ser det som en av många möjliga konsekvenser av att under en väldigt lång tid, inte kunna hantera sitt eget liv.
Jag har haft långa perioder av att arbeta 12-16 timmar om dagen, 7 dagar i veckan, antingen studier eller egna projekt och alltid fått höra att jag ska “akta så att jag inte bränner ut mig”. Jag va inte trött eller utsliten på något sätt, utan hade mest en successivt ökande existentiell förtvivlan. Inget hinder för att fortsätta jobba. Jag har aldrig uppfyllt schablonbilden av en utbränd människa, bara av totalt andligt förfall och själsligt självmord.
Jag tycker “akta så du inte blir utbränd” egentligen är en väldigt konstig kommentar till en person som troligen har mycket värre, mer akuta problem. Total fysisk kollaps eller att bli så deprimerad att man inte tar sig ur sängen är ju väldigt långt gånget liksom. Bara för att man kan jobba på, betala sina räkningar och inte framstår som helt självmordsbenägen så funkar det väl kanske inte jättebra? Nej jag vet inte alltså…
Duktig, driven, utbränd
Nu när jag vänt mina prioriteringar tycker jag hela grejen med att vara så envist jävla duktig – duktig in i absurdum, är ganska konstigt. Jag tror ju att det hos dessa människor (mig själv inkluderad) finns ett grundantagande om att man är värd vad man presterar. No more, no less – så man får verkligen se till att prestera för att få fortsätta existera! Bara tanken på att inte ‘orka jobba’ blir väldigt skrämmande.
Kan vi inte hantera våra egna liv?
Att utbrändhet eller utmattningssyndrom är ett sjuktillstånd som leder till långa sjukskrivningar säger väl något om att vi förväntas leva på ett sätt som ingen människa är designad för? Jag tycket det är helt orimligt att allt fler havererar av vad som ska va en ‘normal’ livsstil. Nått är ju inte normalt och det är inte själva utbrändheten som är onormal, utan att det behöver bli så uppenbart onormalt att personen inte kan arbeta mer innan det liksom syns?
Kemisk stridsföring mot kroppens skyddssystem
Jag tycker att det ser ut som att mediciner ska göra att vi orkar när vi inte gör det. Inte vara deprimerade. Gå till jobbet. Fokusera på tråkigt skit. Toppat med en hel del dysfunktionell coping som överätning, alkohol, festa, shoppa, dejta, Tinder-swipe maraton, dataspel, netflix… sociala medier. Utbränd blir ju ett ‘sundhetstecken’ i sammanhanget: En frisk respons på en sjuk situation! Kroppens primära funktion är att få oss att överleva. Den jävlas inte med oss. Allt är gjort för att vi inte ska döda oss själva. De som inte har vett att bränna ut sig får man ha extra koll på!
Är vi dömda till varandra?
Hjalmar Söderbergs doktor Glas... citatet handlar om att om man inte kan (eller tror sig kunna) bli älskad för den man är, så får man nöja sig med att bli beundrad för sina prestationer istället. Blir man inte beundrad får man sätta skräck i människor istället och går inte det, så nöjer man sig med att vara avskydd. Till och med föraktad. I alla dessa scenarier är man åtminstone någon och blir sedd. Verkar som att vi är dömda till varandra för även vi tror att vi hatar människor så ska vi ändå ha med dem att göra…
Vi tror (vissa av oss) att man behöver göra så mycket för att ‘förtjäna’ mänsklig samvaro, kärlek och allt det där, men ju mer man anstränger sig desto mer berövar man sig på det. Man blir isolerad i sin strävan.
Varför perfektion aldrig kan bli bra nog
På piedestalen blir det också ensamt. Andra kan se en ja, men utan genuin kontakt eftersom det inte finns plats för hela människan där uppe. Vi ser ju bara en liten del. Det vi tillåts att se. Kurerat. Perfektion kanske. Det som är värdigt beundran. Resten finns inte, tror vi. Vad händer med en när man inte får lov att vara en hel människa? Det är ingen retorisk fråga för jag vet inte, men jag kan tänka mig att det driver ännu mer prestation och förnekande av det mänskliga?
Konstigt nog verkar vi älska de som kan härbärgera det fina och det fula. Det mörka och det ljusa. Det goda och det onda. Samtidigt. Då relaterar vi, för vi är ju alla sådär ofullkomliga. Den felfria blir otydlig för oss. Ett mysterium. Vi gillar inte otydliga människor. Personer som bara är trevliga, hjälpsamma, duktiga och 100% helylle och inget annat står vi inte ut med. Vi kan beundra dem på avstånd, men snackar också skit om dem.
När vi inte kan relatera
Bortanför prestation verkar det finnas en närvaro som många vill ha. Där man bara relatera till den andra, människa till människa, utan att mäta eller jämföra. Många är dock ganska bra på att öka avståndet istället, genom att ta bort det mänskliga och fokusera på vanor, yrke, politisk identitet, andlighet, ålder. Skillnaderna. Vi avhumaniserar oss själva och varandra men varför då?
Att känna sig annorlunda, va en alien
Om andra inte är som oss så är inte vi som andra. Känslan av att vara annorlunda kan få en att känna sig som en utomjordning. Det kan ha hängt med hela livet och man vill kanske ha en diagnos för att bekräfta sin verklighet och få ‘bevisat’ att man är från en annan planet. Det är smärtsamt att vara en alien oavsett om man är en ‘riktig’ eller gjort sig själv till en. Kräver en hel arsenal av coping förstås, för det är för svårt att relatera till människor på ett naturligt sätt.
Är det för att vi är aliens? Det är fel på oss?
Eller är det för att våra anknytningspersoner inte heller kunde relatera till andra människor? Är vi i själva verkat helt normala människor som inte fick med sig instruktionsboken?
Låst i annorlundaskapet
Jag har själv varit helt inne på att vara ‘en alien’ och fått psykologer att name droppa olika diagnoser och jag har tänkt japp, den är det! Det är nått fel på mig och det har ett namn nu bra bra. Känt igen mig i alla diagnoskriterier och blivit lättad. Hittat vad som gör mig sämre, och bättre, men aldrig samma.
Men i min process att omvärdera min prestationsbaserade livsstil har jag fått acceptera att jag förvisso är unik, men att jag också är som andra. Ganska normal. Vanlig på många sätt. Det har varit bra för mig att förstå det, för nu är andra människor inte främmande element som jag inte kan hantera längre. Då kan jag relatera, få kontakt och annat jag vill ha utan att behöva vara eller göra något särskilt. Jag var så låst i mitt annorlundaskap tidigare att jag inte hade en aning om hur man relaterade som en människa. Det låter ju helt sjukt men jag fick tack och lov hjälp med det och då behöver jag inte krångla till allting så förbannat.
Kunde vi inte bara få instruktionsboken!?
Jag tycker att det ser ut som att många inte vet hur man mår bra naturligt och inte tar hänsyn till sina mänskliga behov. Än mindre tillfredsställer dem på ett vettigt sätt.
Utanför mig själv, alltid utom räckhåll…
Man känner att någonting känns fel på insidan, men vet inte vad man gör åt saken. Utgår bara från att något utanför sig själv ska fixa det. Bli riktigt jävla välutbildad. Eller gifta sig. Skaffa barn kanske. Gå ned i vikt brukar vara högt upp på mångas lista över vad som verkligen hade gjort skillnad, tätt följt av mer pengar. Det känns säkert toppen om man får till det, men börjar man snurra in sig här för länge så hamnar man förr eller senare i diagnoshörnan. Det är då man börjar överväga att bara medicinera sig till ett mer uthärdligt tillstånd.
Been there done that. Har inget emot varken diagnoser eller mediciner men det kan vara otroligt destruktivt när allt handlar om att hitta nått fel att medicinera. Inte terapeutiskt att utgå från att alla är helt trasiga. Vi föds ju inte med en instruktionsbok men det borde vi göra för det verkar ju va många som inte reder ut det! Du som läser här kanske tycker att det är super basic lågstadiekunskap och i så fall är det bara att gratulera! De jag umgås med tycker också att sånt här är (eller brukade vara) värsta science fiction och låten “instruktionsboken” med Miss Li är ju ett tecken på att vi är ett gäng som hade behövt en!
Undersöker i alla fall det här området med stor nyfikenhet och är tacksam för att få upptäcka det nu istället för att fortsätta vara mina prestationer! Jag är en tävlingsmänniska fullt ut och det går nog inte över, men allt sånt känns (ganska) oviktigt med mina nya insikter. Det finns inte nått att visa upp på det här området, inget jag kan mäta eller ta cred för, men vill gärna dela med mig för att kanske få ditt perspektiv på det hela!
Har du läst enda hit blir jag superglad för en kommentar! ❤
