Dags för ett litet autenticitets-inlägg igen! Jag har drivit en personlig autenticitets-kampanj sedan något år tillbaka när jag beslöt mig för att åtminstone försöka våga vara mig själv fullt ut.

Det är inte lätt, och jag ser att många kämpar med samma sak!

Anledningen till att man inte riktigt vågar vara sig själv är ofta att man fått tung kritig för att vara just det. Folk som försöker få en att vara någon man inte är, eller till och med ge en diagnoser som man har eller inte har. Det är så lurigt att känna att man har personlighetsdrag som inte är okej, som gör en ”oanställningsbar” eller som kommer göra att man kvalar in för en diagnos eller till och med medicinering. Folk är generellt sett så rädda för att vara annorlunda eller knäppa att de bara kör på utan att känna efter. Det kan vara en anledning till att vi har så många utbrända människor idag, för att de bara har pressat och pressat utan att känna efter.

Jag tror att många psykiatriska diagnoser kommer försvinna när vi kan lära oss att acceptera att olika människor funkar på olika sätt och har olika behov. En annan teori är att många negativa ”diagnoser” kommer från antingen ångest (som rotorsak) eller för att vi tror att vi måste funka på ett sätt som vi inte funkar på.

ATT VARA AUTENTISK KAN VARA DRAMATISKT

Att börja bli mer sann mot sig själv kan vara en väldigt dramatisk upplevelse. Man kan behöva säga upp sig, göra slut med sin partner eller med kompisar, man kan behöva flytta, klippa av sig håret, ändra sin klädstil, flytta ut i skogen, börja ta danslektioner eller vad som helst som man plötsligt känner är helt nödvändigt för att fortsätta existera.

Jag tror på att följa de här impulserna, våga göra de för att se vart det leder, hur läskigt det än må vara. Fler och fler verkar komma till den här slutsatsen nu, att vad vi har gjort hittills funkar bara inte. Detta livet är för dig att leva, inte för att du ska framstå på något visst vis inför någon annan. Inte för att du ska plocka poäng i något hemligt, osynligt poängsystem utan bara för att du ska vara du. Bara att vara är alldeles tillräckligt. Kan det vara så enkelt? Jag tror det.

”TÄNK OM DET INTE ÄR JAG SOM ÄR KONSTIG, TÄNK OM DET ÄR ALLA ANDRA?”

Tänk om olika människor lär sig saker på olika sätt, tänk om olika människor har olika interna processer, olika behov och olika talanger. Ska man då verkligen mäta sig mot samma måttstock?

Jag hade lite annorlunda inlärningsstil när jag var liten, och hade ganska lätt för att komma ihåg grejer för att jag ”såg” texten jag hade läst framför mig. Därför blev jag då och då anklagad för fusk för att jag på prov citerade läroboken ordagrant mening för mening. För att undvika de fick jag försöka komma ihåg saker på mer omständiga sätt som tog längre tid och inte passade mig. Likaså var det med matte, där kunde jag sällan visa hur jag kommit fram till svaret och fick ofta fel trots att svaret var rätt. Det gjorde att jag trodde att jag totalsög på matte väldigt länge, och först på Chalmers insåg jag att jag var rätt bra på abstrakt tänkande.

Det är lite av en labyrint att navigera sig fram till vad som är rätt för en själv, utan att påverkas av hur man borde vara eller borde göra. Skitsvårt! Jag kämpar med min personliga utveckling varje dag, försöker acceptera och vara mig själv, följa mina impulser och bara vara jag. 

Kan du känna igen dig i det här?

Har du några bra knep eller metoder för att vara mer av den du är?