Jag tror att allting vi ser och upplever är en projektion av oss själva på omvärlden. När vi hittar fel hos vår partner till exempel, är det vi som skapar felen i vår hjärna. Någon annan person kanske inte ens kan se vad vi ser, men för oss blir det högst verkligt. Likväl kommer det inifrån oss och inte från personen ifråga. Likadant är det när vi helt omotiverat inte “gillar” någon annan, eller “stör oss” på någon. “Gud vad jag stör mig på henne” kan det låta i huvudet. Varför då? Vad har du skapat för illusion om den där människan?
Jag tror också att när vi inte “gillar” andra, så gillar vi inte oss själva. När vi kan se på andra med svarta glasögon har vi inte så höga tankar om oss själva, självkänslan är låg.
När vi däremot älskar oss själva, kan vi se med kärlek på omvärlden och på andra människor. Vi kan förlåta folk för att de inte är perfekta, vi förstår att de gör sitt bästa ändå. Utifrån sina förutsättningar. Jag tycker att det är hemskt tråkigt att det i Sverige inte är självklart att att sätta sig själv främst, och gilla sig själv bäst. Det anses egoistiskt, men jag tycker att det är precis tvärtom! Om fler vågade gilla sig själva tror jag att de skulle lyckas mer med sina drömmar och mål, vara snällare mot andra människor, snacka mindre skit och våga spendera tid på det som verkligen betyder något.
När min självkänsla var avgrundslåg var jag verkligen ingen ödmjuk person, men när jag började jobba med den kom så mycket annat till mig samtidigt. Först när jag vågade känna kärlek till mig själv kunde jag se på andra människor på ett mer öppet och accepterande sätt. Till och med människor som gjort dåliga saker kunde jag förlåta och förstå att de trots allt inte visste bättre just då. När min hjärna säger “Usch, kolla henne” eller “Guud va jag stööör mig!!” då ringer varningsklockorna högt!!! Ojoj, har jag slarvat med självkänsladagboken? Mår jag inte riktigt bra idag? Och jag vänder det till mig själv istället för att se om det är sant. Om jag tänker “Hon är så jobbig” vänder jag det till “JAG är så jobbig”, om jag tänker “han fattar ju ingenting” tänker jag “JAG fattar ju ingenting” och så försöker jag hitta argument för att de är minst lika sant som föregående tanke. Det är väldigt effektivt att inte ta sitt hjärnbabbel på allvar alla dagar 🙂
