Jag hittade det här citatet för någon vecka sedan: ”När en blomma inte slår ut, ändra på omgivningen inte på blomman!” och det fick mig att tänka på hur vi alltid hittar fel på oss själva hellre än att ändra vår omgivning. Jag tror ju personligen att vi övermedicinerar som sjutton och att många medicinerar hellre än att ändra sin situation.
Medicinera för att stå ut med vad…?
Jag har själv varit öppen för att ta medicin för att stå ut med 9-17-jobb. Jag har tänkt att ”jaja, jag kan ta den här medicinen, gå till jobbet och tjäna pengarna” men när man börjar tänka på hur det egentligen låter… att droga sig själv för att passa in i en mall. Det låter ju helt från vettet. Tänk hur många som drogar sig själva för att stå ut med sin partner, för att stå ut med sina egna barn eller för att stå ut med att bo kvar i sitt hem. Vårt samhälle är så konstigt och knäppt ibland alltså. Jag har en del vänner som går i pension nu, men som är allt annat än redo att göra det mentalt. Jag har också bekanta som hatar sina jobb och väller ur sig skit om sitt jobb varje dag för alla som vill lyssna, och hur många av dessa har fått någon typ av psykofarmaka utskrivet?
Ansvaret ligger på den som tar medicinen snarare än den som skriver ut
Jag är så kluven till psykofarmaka för på ett sätt är jag 100% för och tycker att det borde vara fritt flöde på allting som kan hjälpa människors psykiska hälsa. Läkare som sitter och håller på ångestdämpande medicin får mig att spy rakt ut. Jag tycker inte att psykofarmaka skrivs ut ”för lätt” de har jag inte sett med egna ögon. Mitt perspektiv är mer på det personliga ansvaret att sluta göra saker mot sig själv som man uppenbarligen inte mår bra av, och att välja medicin för att kunna ”stå ut”. Det är där jag har problem med medicinen och att vi övermedicinerar, för då är det inte längre att klara av att leva, utan att klara av en galen jobbsituation, ett tråkigt jobb eller annat i ens liv som inte ens borde vara där från första början!
”Vad behöver jag?” är mer stärkande än ”Hur ska jag klara det här?”
Det är mer upplyftande att tänka på hur man kan ändra sin omgivning för att man ska må så bra som möjligt, snarare än att ändra sig själv för att passa in där man mår dåligt. Det här året har jag tagit jättekliv mot att leva ut mig själv mer och mer, försöker hela tiden hitta nya uttryck för min egna unika personlighet. Det är kul och inspirerande, till skillnad mot att vända ut och in på sig själv för att passa in här och där. För tusan, man får väl skapa sina egna sammanhang istället! Orka passa in liksom!
Vad tycker du?
Jag har berättat ett gäng gånger att min största skräck är att prata inför folk, men nu tänkte jag göra det lite mer ingående. Det verkar nämligen inte som att så många förstår exakt hur stor den här skräcken är. När jag är ute och träffar folk, så får jag ofta en kommentar i stil med ”Men hörrö! Kan du inte föreläsa om (något ämne) det hade varit så skoj!” och när jag då börjar förklara att nja… du förstår… jag tycker att det är väldigt jobbigt att just föreläsa. Jag är för det första ovan och för det andra livrädd. Då möts jag av nästa kommentar som är i stil med ”Men alltså det behöver inte vara bra alls! Tänk inte på retorik eller så, bara kör!” Och det är liksom inte där skon klämmer.