Det är inte du som är fel, du kan aldrig vara fel!

Jag hittade det här citatet för någon vecka sedan: ”När en blomma inte slår ut, ändra på omgivningen inte på blomman!” och det fick mig att tänka på hur vi alltid hittar fel på oss själva hellre än att ändra vår omgivning. Jag tror ju personligen att vi övermedicinerar som sjutton och att många medicinerar hellre än att ändra sin situation.

Medicinera för att stå ut med vad…?

Jag har själv varit öppen för att ta medicin för att stå ut med 9-17-jobb. Jag har tänkt att ”jaja, jag kan ta den här medicinen, gå till jobbet och tjäna pengarna” men när man börjar tänka på hur det egentligen låter… att droga sig själv för att passa in i en mall. Det låter ju helt från vettet. Tänk hur många som drogar sig själva för att stå ut med sin partner, för att stå ut med sina egna barn eller för att stå ut med att bo kvar i sitt hem. Vårt samhälle är så konstigt och knäppt ibland alltså. Jag har en del vänner som går i pension nu, men som är allt annat än redo att göra det mentalt. Jag har också bekanta som hatar sina jobb och väller ur sig skit om sitt jobb varje dag för alla som vill lyssna, och hur många av dessa har fått någon typ av psykofarmaka utskrivet?

Ansvaret ligger på den som tar medicinen snarare än den som skriver ut

Jag är så kluven till psykofarmaka för på ett sätt är jag 100% för och tycker att det borde vara fritt flöde på allting som kan hjälpa människors psykiska hälsa. Läkare som sitter och håller på ångestdämpande medicin får mig att spy rakt ut. Jag tycker inte att psykofarmaka skrivs ut ”för lätt” de har jag inte sett med egna ögon. Mitt perspektiv är mer på det personliga ansvaret att sluta göra saker mot sig själv som man uppenbarligen inte mår bra av, och att välja medicin för att kunna ”stå ut”. Det är där jag har problem med medicinen och att vi övermedicinerar, för då är det inte längre att klara av att leva, utan att klara av en galen jobbsituation, ett tråkigt jobb eller annat i ens liv som inte ens borde vara där från första början!

”Vad behöver jag?” är mer stärkande än ”Hur ska jag klara det här?”

Det är mer upplyftande att tänka på hur man kan ändra sin omgivning för att man ska må så bra som möjligt, snarare än att ändra sig själv för att passa in där man mår dåligt. Det här året har jag tagit jättekliv mot att leva ut mig själv mer och mer, försöker hela tiden hitta nya uttryck för min egna unika personlighet. Det är kul och inspirerande, till skillnad mot att vända ut och in på sig själv för att passa in här och där. För tusan, man får väl skapa sina egna sammanhang istället! Orka passa in liksom!

Vad tycker du?

Mer om vipassana meditation (Q&A)

929177_732820533451636_1254468882_nEfter gårdagens inlägg har du förstått att jag inte är inne i någon träningsperiod just nu, fokuset är på annat håll men då blir det desto mer meditation.

Träning kan också vara väldigt meditativt, mitt första möte med meditation var genom långlöpning. Mötet med ”riktig” meditation var först 2013 då jag åkte på vipassana-läger (10-dagars meditationsläger) Sedan dess har jag mediterat av och till med ökande frekvens. Först var det bara någon gång ibland men nu är det varje dag.

Jag får en del frågor om Vipassana (både lägret och tekniken) och de två vanligaste frågorna är vad jag tyckte om det och om det är värt att åka. De serverar vegan-mat så jag får en del frågor om de också, samt de här med att sitta 10-16 timmar om dagen, men jag ska försöka svara så det blir överskådligt 

Vad jag tycker om lägret

Häftigt att det är helt gratis och att man faktiskt får sjukt mycket mat, kurs och boende.

Maten är i min mening inte ett dugg spirituell och hämmar meditation snarare än underlättar den. Veganmaten är supergod men jag hade konstant svullen och jobbig mage, man äter bönor i enorma mängder, jordnötssmör, havregryn, sylt och dadlar. Som sagt gott men… ja… nästa gång funderar jag helt ärligt på att göra en 10 dagarsfasta!

Stort plus för att de finns kaffe, annars hade nog många blivit väldigt gnälliga 😀

Kursen är rolig och intressant men min vetenskapliga hjärna hade det väldigt, väldigt tufft första dagarna och de hade inte behövt bli så om de kunde förklara bättre. Jag kan (nu) förklara 10 gånger bättre vad som händer fysiskt och psykiskt än va de gjorde på lägret.

Jag kommer åka igen, jag fick insikter som var ovärderliga för min personliga utveckling och tror att jag skulle få mer av de om jag åkte en andra gång. Min bok Beroendehjärnan växte fram där.

Sjukt intressanta människor åker på lägret och jag hade enormt intressanta konversationer på den 11e dagen när man får lov att prata med varandra. Konversationer som jag lätt kan påstå har förändrat mitt liv.

Det är sjukt jobbigt att sitta så många timmar. Nästa gång kommer jag KRÄVA en stol.

Är det värt att åka och för vem?

Det är helt klart värt att åka för alla som är intresserade av personlig utveckling och verkligen vill gräva i sitt undermedvetna. På lägrets hemsida varnar det för att man inte ska åka om man har psykiska problem men det tycker jag är trams. Jag tror att alla kan göra vipassana-meditation hur mycket problem man än har. Jag tror till och med att det är en fördel!

Det som inte klarar lägret är oftast de som är helt psykiskt friska, enligt mina observationer i alla fall. De ser inte poängen med att stanna, blir uttråkade och får inte ut lika mycket som de som verkligen har problem. Trauman är inte heller nått hinder tycker jag, hela lägret går ut på att sitta sig igenom alla typer av känslor hur svåra de än är.

De skrämde upp mig jättemycket första dagen så jag trodde inte att jag skulle överleva lägret, men sen insåg jag att ingenting farligt händer. Man sitter på en kudde på ett golv på en jättefin gård i Småland, och blir matad och övervakad varje dag. Det är helt safe.

Länken till Svenska lägret – Här! 

Läs mer om du är intresserad, de finns massa chanser att åka det går flera gånger om året. Ibland är det fullt, men oftast inte.

Kosttillskott: Terapeutisk dos vs rekommenderad dos

dsc_0649

En del tror att kosttillskott bara är bluff och båg, och att inga piller (som inte är läkemedel) har någon effekt.

Det är inte sant.

Många vitaminer och mineraler är långt mer kraftfulla än receptbelagd medicin. Många psykiska och fysiska sjukdomar kan orsakas av sjukligt låga värden av mineraler eller spårämnen. Utan jod fungerar inte sköldkörteln, utan B-vitaminer fungerar inte tarmarna, utan Magnesium fungerar inte hjärtat och hjärnan och så vidare.

Jag är ”apoteksmotståndare” dels för att de mest säljer skräp på apoteken numera, och dels för att deras kosttillskott är helt värdelösa. Nivåerna av de aktiva ämnena är så låga att de inte har någon verkan. Det finns några undantag förstås.

Ortomolekylär medicin är ett medicinskt område som botar (främst psykiska) sjukdomar genom att tillföra kroppsegna ämnen, och därigenom förändra patientens biokemi naturligt. Ett exempel är tillförsel av stora mängder B3 till patienter med schizofreni, eller terapetutiska doser Magnesium till patienter med svår ångest.

För 2 år sedan började jag gräva i det här med ortomolekylär medicin, och har tagit mina tillskott i terapeutisk dos sedan dess. Inga ”komplex” eller vitaminblandningar för mig utan ganska få tillskott, i väldigt höga doser, cykliskt. Det gör susen.

REKOMMENDERAD DOS VS TERAPEUTISK DOS

Rekommenderad dos är den som står på förpackningen. Den är ofta för låg. Terapeutisk dos är den dosen då ett tillskott börjar påverka kroppens biokemi och verkligen ge effekt.

Magnesium kan man gott ta 1 gram av, C-vitamin kan man ta flera gram av utan problem, D-vitamin kan man ta 5000-10.000IE och så vidare. Jag rekommenderar att göra egen research för de tillskotten man är intresserad av. Mina favoriter är Magnesium, C-vitamin, Selen och Q10.

Sen får man inte glömma att cykla allting och att inte fixa saker som inte är trasigt. Kroppen kan fixa de allra mesta om man lever hälsosamt och är glad och nöjd, så det är ingen idé att ta massor med grejer i onödan.

Min åsikt är att det är bättre att ta ETT tillskott åt gången, hellre än ett komplex som innehåller massa olika. Istället för att köpa kosttillskott lite på chans, bör man ha ett mål i sikte.

mineral-use-chart

Här är några exempel på hur jag skulle använda tillskott:

  • Ångest, oro – Magnesium
  • Oregelbundna, konstiga hjärtslag – Magnesium
  • Högt blodtryck – Kalium
  • Lågt testo – zink
  • Lågt östro – Koppar
  • Celluliter och små ytliga blodkärl – B3 (med flush!)
  • Rynkor – C-vitamin och B3 (med flush)
  • Dålig hårväxt – MSM (svavel)

Det är som sagt bara några exempel och jag skulle experimentera med doserna och observera effekterna. Jag blir ofta positivt överraskad över vilken extrem effekt vissa tillskott har. Flest halleluja-upplevelser har jag nog fått med magnesium tror jag.

Har du testat att ta terapeutiska doser ännu?

RELATERADE INLÄGG
Stora Magnesiumguiden
Varför du ska kasta ditt B-vitaminkomplex
– Folksjukdomen ångest och biokemin kring den
B3 flush
– Aminosyran Citrullin och prestanda
– Hur man väljer kosttillskott

Internet öppnar upp för förståelse kring psykisk ohälsa

alkoholism

Sveriges Youtube-drottning Therese Lindgren som har närmare en halv miljon följare på Youtube och lika många på instagram, gick häromveckan ut med att hon gått i behandling för alkoholism.

Fansen var chockade, tidningarna lika chockade! (Videon hittar du här!)

Jag såg videon, och började fundera.

INTERNET ÖPPNAR UPP FÖR FÖRSTÅELSE KRING PSYKISK OHÄLSA

Sedan ett par år tillbaka, sedan alla sociala medier fullkomligt exploderat kan man läsa om, titta på och lyssna på alla möjliga människor. Man kan läsa om personer som har Asperger, Borderline, Schizofreni, Ångest, Drogberoende, Alkoholism, Mat- och Sockerberoende. Allting! De här människor bloggar, gör videos och delar med sig av sig själva på internet. Jag tror att de ligger bakom den ökade diagnostiseringen av psykiska sjukdomar, för att folk känner igen sig i varandras historier!

Lite som ”Jaha… men sån är ju jag också! Är det panikattacker jag har!”

Tänk på… ja vi behöver inte gå långt tillbaka alls egentligen. Tänk bara på 90-talet! Det var inte så att man kunde öppna google och skriva ”Jag mår dåligt vad ska jag göra?”

Såklart fanns de böcker, men böcker ligger alltid lite efter internet. Och alla människor skriver ju inte böcker heller.

Tänk på 40-talet, då ”fanns” inte psykisk ohälsa! Tänk alla som mådde dåligt då! Om de var kvinnor så sågs de som hysteriska, och i värsta fall hamnade de på ett vilohem för hysteriska fruntimmer.

Men männen då? De fanns ingen hjälp alls förutom alkohol!

ALKOHOL FUNGERAR MOT ÅNGEST FÖR ATT DET ÄR EN DIRTY DRUG SOM VERKAR PÅ GABA-RECEPTORN!

Jag trodde på fullaste allvar (för längesedan) att det fanns alkoholister som var beroende av alkohol bara för att det är så himla gott med alkohol. Lite som att man inte kan sluta äta godis för att de är så gott.

Nää… så fungerar det liksom inte.

Therese berättar i sin video att hon tog ett glas vin till frukost för att då slapp hon ångesten när hon skulle till jobbet. Alkohol dämpar ångest, det är helt sant för att den kan agera på samma sätt som Benzodiazepiner (typ valium)! Benzo är det enda läkemedlet som fungerar 100% mot ångest, men i Sverige är det narkotikaklassat och skrivs ut med stor försiktighet. Många människor förblir därför utan medicin, och tar till alkoholen istället.

Om man har mycket ångest får man dricka mycket alkohol, för det går att supa bort både ångest, känslor och jobbiga tankar. Ångest är den största anledningen bakom alkoholism. Anledningen till att Benzo knappt skriv ut i Sverige är för att det anses beroendeframkallande. Istället skrivs SSRI ut, som för de allra flesta inte fungerar mot ångest. Återigen blir alkoholen go-to-drug, då medicinen inte funkar.

Det går upp för mig att såååå många människor lider av ångest, oro och nervositet. Inte bara bakgrundsångest utan full fräs panik. I takt med att fler och fler, via internet, öppnar upp om sitt mående blir världen helt klart mer transparent. Saker och ting som man tror man är ensam om, som man skäms för, blir normaliserat.

Jag tror att en viktig del i behandlingen och självbehandlingen av ångest är insikten om att: det är inget konstigt, det är inget farligt, man är aldrig ensam, det finns behandling och det går att bli helt fri!

Jag tar upp många strategier för ångest och beroende i min bok Beroendehjärnan, den finns här!

Vlogg – Mer scenskräck

Pratar lite mer om scenskräcken, det verkar vara veckans tema 🙂

Det är många som säger typ ”du verkar så avslappnad när du gör dina vloggar”, och det är ju för att det bara är jag. Förvisso pratar jag ju med dig som tittar, men i rummet är bara jag och min kamera och det känns på sin höjd lite tramsigt. Inte läskigt 🙂

Tack för alla tips och kommentarer, jag läser, svarar och sparar på alla!

Så trött på scenskräcken nu!

selfieJag landade i Shanghai i söndags, och mitt löfte var att jobba med min scenskräck på en gång! Min plan var att joina en Toastmasterklubb dag ett, men idag är det torsdag och jag har inte varit där ännu.

Vad värre är, är att jag var med i Jimmy Moores podcast inatt (jag ska länka när den kommer), och jag var såååå nervös. USCH VAD JAG ÄR TRÖTT PÅ ATT VARA NERVÖS!

Jag är ARG på mig själv för att jag blir så nervös!

Det förstör så himla mycket. I text ser allting jättefint ut men sen i tal blir de heltokigt. Jag pratar inte alls lika bra engelska som jag gör i mitt huvud, mitt vokabulär krymper med 90% och jag kan inte tänka. Det är verkligen skitjobbigt att inte kunna det. Ingenting låter smart, jag är liksom tacksam om jag får ut en fullkomlig mening som inte är helt fel.

Podcasten spelades in 15.15 amerikansk tid, vilket var 03.15 kinesisk tid. Bra tänkte jag, då hinner jag lugna ned mig innan. Hann jag det? Nej, klockan 03 var jag självklart klarvaken med pulsen i 200. Jag gick och la mig vid 06 och gick upp vid 11, vaknade av en mardröm. Den handlade om att få knivar in i huvudet och raka av allt sitt hår, min tolkning är att det är mitt undermedvetna som försökte förmedla någonting kring det där med att prata ”inför” folk… eller vad tror du?

Nu när jag sitter här med mitt fettkaffe är jag något frustrerad och gnällig. Men jag tänker att irritation och frustration kan vara bra drivkrafter ibland också. Jag brukar vara ganska oberörd, men nu är jag arg på mig själv för två saker: Den ena är att jag inte fått ändan ur vagnen att hacka min scenskräck tidigare, och den andra är att jag låtit mig själv bli helt ur form under ”semestern”. Båda är kritiska, för att jag gör mycket sociala grejer just nu, och för att jag för första gången ska vara på omslaget till min egen bok (en ny!) Klart man vill vara, eller i alla fall KÄNNA sig fin då!

Det här får vi ta och lösa, kanske tillsammans på något vis? Jag tänker att man aldrig är ensam om sina problem. Dags att lösa de här efterhängande onödiga grejerna som ligger och gnager!

Mitt nästa stora biohack – scenskräcken!

martina2Jag har berättat ett gäng gånger att min största skräck är att prata inför folk, men nu tänkte jag göra det lite mer ingående. Det verkar nämligen inte som att så många förstår exakt hur stor den här skräcken är. När jag är ute och träffar folk, så får jag ofta en kommentar i stil med ”Men hörrö! Kan du inte föreläsa om (något ämne) det hade varit så skoj!” och när jag då börjar förklara att nja… du förstår… jag tycker att det är väldigt jobbigt att just föreläsa. Jag är för det första ovan och för det andra livrädd. Då möts jag av nästa kommentar som är i stil med ”Men alltså det behöver inte vara bra alls! Tänk inte på retorik eller så, bara kör!” Och det är liksom inte där skon klämmer.

Jag vet att man kan öva på att föreläsa och bli bra på det, men det är liksom själva skräcken som är problemet. Nu har jag vant mig med att prata med folk, alltså att folk kommer fram och pratar utan att jag är beredd på det. Det går bra. Innan frös jag fast i marken och stod där och bara… ehh…ööhhh… ööh.. nu går det jättebra att prata med folk. Men inför folk. Inte ännu.

MINA SYMPTOM

Bara för att göra det tydligare tänkte jag lista mina symptom, vem vet, någon kanske känner igen sig?

  • Svettas kopiösa mängder, kläderna går att vrida ur
  • Blir rödflammig över hela kroppen, men jag blir väldigt lätt rödflammig och när jag är hos läkaren får jag alltid frågan om jag är allergisk mot något eftersom jag är knallröd från topp till tå.
  • Inget minne av vad jag ska säga eller vad jag gör eller ska göra.
  • Tappar min personlighet och kan inte skoja eller skämta som jag brukar
  • Hjärtat slår i 200 slag i minuten

Innan när jag tyckte att det var jobbigt när folk kom fram till mig helt oförhappandes var det lite jobbigt det där med att jag tappade mitt minne och min personlighet. Tänk dig att man träffar sin partners kollegor och de frågar ”Jaha, och vad jobbar du med då?” Och man står där och bara ”öööhh…. jaa… ehehee… jag vet inte?” haha… fattar du!? Asjobbigt!

MEDICINERNA BITER INTE PÅ MIG!

Jag har testat föreläsningsmedicinen nummer ett: betablockerare. Hjärtat har betareceptorer där noradrenalin kan fästa när kroppen är under stress. Då börjar hjärtat pumpa snabbare som i sin tur signalerar till övriga stressmekanismer i kroppen. Om man äter betablockerare så kan inte noradrenalinet fästa där, de åker bara runt och förblir verkningslöst. Det gör att många fysiska symptom på nervositet uteblir.

Sobril är en annan medicin, en väldigt klassisk benzodiazipin (förr kallad valium) som lugnar ned hela organismen men främst är ångestdämpande.

Dessa två i kombination är en så kallad heroic combo och ska omöjliggöra all form av stress, oro och nervositet. Fint va?

Funkar det på mig?

Mja… sådär ska jag säga. Jag är mäkta imponerad över hur mycket noradrenalin min kropp kan producera! Tillräckligt för 12 personer minst!

Om man överdoserar betablockerare får man andningssvårigheter så det är liksom ingen idé, och överdoserar man benzo så somnar man. Man kan bara gå upp till en viss gräns om man inte vill framstå som helt drogad.

NU ÄR DET DAGS ATT HACKA SKITEN!

Så hur många gånger har jag tackat nej till föreläsningar i år? Om man ska räkna alla i Shanghai plus Sverige skulle jag säga 15 till 20 stycken. Nu räknar jag alla minismå ”framträdanden” för typ 10 personer och mindre, men allt som allt över 15 ”framträdanden” som jag har fått säga ”Nej tyvärr, bla bla bla…”

Den här veckan fick jag två spännande förfrågningar varav den ena var yttepytteliten men superkul och när jag återigen fick säga nej blev jag för första gången ARG!

Fram tills nu har jag liksom tänkt att det är okej. Jag gör mig bäst i text, jag gillar ändå inte att föreläsa och så är det med de. Jag har varit helt okej med det, för tanken på att föreläsa fyller mig ändå mest med skräck.

Men för några dagar sedan… då upplevde jag en känslomässig tvärvändning. Det var som att mitt ”högre själv” sa till mig: ”Men Martina, vad sysslar du med? Om du tar dig själv och allt du står för på allvar så måste du fixa detta!” Och jag kunde bara hålla med haha!

Klart jag måste HACKA MIN SCENSKRÄCK! JAG HACKAR JU ALLTING ANNAT!

Jag har hackat alla icke-fungerande delar i min personlighet fram tills nu så varför skulle jag inte hacka det här?

Ja det har jag inget bra svar på, så jag ska fixa det här nu.

EN ENKEL STRATEGI

Min enkla strategi är att gå med i alla Toastmaster klubbar i Shanghai och delta 1-2 gånger i veckan. För de som inte vet vad en Toastmaster klubb är så innebär det att man turas om att hålla små eller stora föredrag för att öva sig på det. Jag har inte gjort detta innan så jag vet inte exakt, men lovar att dokumentera det här och göra som en serie av det i bloggen.

Andra delen av det hela är att jobba med mina tankar och programmera om min hjärna från att föreläsa är lika med skräck, till att föreläsa är lika med roligt.

Jag har två små utmaningar i Shanghai som jag tänkte testa resultatet på. Den ena är att föreläsa om hälsa för min svenska vänner på Svenska Kyrkan i Shanghai, och den andra är att dra ihop ett Biohack-event på mitt kontor.

Vad tror du om det här? Kan man fixa det?