Inlägget innehåller en köplänk till Adlibris! 

Jag och min medförfattare till boken Handbok i Biohacking poddar tillsammans och fortsätter på månadens dopamin-tema. Som du säkert märker är vi väldigt intresserade av neurobiologi i allmänhet och ägnar oss därför åt mycket självstudier.

Varför då?

För att kunskap om sina signalsubstanser kan vara helt avgörande i sin förmåga att manipulera humör och mående. Alla som haft problem med ångest, oro, depression eller koncentrationssvårigheter vet hur besvärligt det kan vara, och hur hjälplös man kan känna sig inför sin egen hjärna!

Dopaminet – en flyktig signalsubstans!

Avsnittet börjar lättsamt med tips på vårt dopamin-drivande superkaffe. Problemet med dopamin (som vi återkommer till genom hela avsnittet) är att det antingen konverterar till noradrenalin (stress) eller att man utvecklar tolerans! Det gör dopamin till en otroligt flyktig signalsubstans som är väldigt svår att “fylla på” utan att det får negativa konsekvenser. När man får tolerans så upplever man att saker slutar funka, till exempel att kaffe inte längre gör en pigg eller att man behöver mer och mer av beroendeskapande beteenden eller substanser för att få någon tillfredsställelse överhuvudtaget.

Biosyntesen av dopamin

Om man ökar sitt dopamin manuellt (med till exempel kaffe) vill man också “stänga in” dopaminet så att det stannar högt och inte bara gör en wired and tired. Grönt téextrakt (EGCG) har den förmågan, och kan kombineras med l-teanin om minskar jittret av kaffe, l-tyrosin som är en förelöpare till dopamin samt l-taurin som ökar upptaget samtidigt som det stimulerar GABA (balanserar gas med broms). Om du vill experimentera med de här kombinationerna rekommenderar jag att köpa aminosyror i pulverform så att det blir lättare att dosera och blanda i kaffe eller någon annan dryck.

Dopamin bestämmer vad du vill ha mer av

Anledningen till att dopamin kopplas så stark till beroende är för att det driver sökande-beteendet efter “mer”. I många beroenden är inte dopamin en del av grejen utan det kan vara GABA (alkohol), endorfiner (opiater, träning) eller serotonin som är det man verkligen är hooked på men oavsett vad för känsla som eftersöks sker en nedströms stimulering av dopamin. Det gör att det skapas en koppling av “det här vill jag ha mer av!” eftersom hjärnan jobbar mycket med associationer.

Små dopamin-hits dränerar på sikt

Det som sker samtidigt som välbehaget (eller kort därefter) är det man blir beroende av, konstruktivt som destruktivt. Därför får man vara försiktig med allt för stimulerande beteenden eller substanser som inte kan mäta sig med naturlig stimulering. Ett exempel här är porr jämfört med sex, eller heroin jämfört med träning, spel jämfört med mer hälsosam tävlingsinstinkt och så vidare.

Prolaktin – dopamingungbrädan

Postorgasmiskt hormon

Något som inte är så välkänt är hur många substanser, läkemedel och beteenden som påverkar det postorgasmiska hormonet prolaktin. Som man hör på namnet “pro lact…” är det ett hormon som också stimulerar mjölkproduktion i bröstkörtlarna. Medicinering med SSRI (serotoninåterupptagningshämmare) har ofta konsekvensen att höja prolaktinet, med allt vad det innebär: sexuella biverkningar, mindre motivation, viktökning. En låg dos SSRI kan därför användas av män som upplever sig ha problem med för tidig utlösning, och då räcker det att inta sin dos samma dag som sexet. Dock vill man inte vara i det post-orgasmiska tillståndet hela tiden eftersom det drabbar testosteronet negativt. Precis som att prolaktin och dopamin har ett inverst proportionellt förhållande, har också dopamin och testosteron ett inbördes förhållande där de kan öka varandra. Mer dopamin kan alltså ge mer (upplevt) testosteron, och mer testosteron ger mer (upplevt) dopamin.

Lågt testo = lågt dopamin?

Problemet med lågt testosteron är att driftigheten försvinner, och motivationen till att åstadkomma större saker minskar. Att ägna sig åt lågvärdiga dopaminaktiviteter (spel, shopping, porr, matmissbruk) sänker alltså testosteronet på sikt, eller åtminstone det  upplevda testosteronet som förknippas med konstruktivt risktagande, ‘building and protecting’ och när det försvinner blir många män väldigt olyckliga och tappar sin riktning i livet.

Läkemedel som ökar dopaminet

I avsnittet pratar vi också lite om läkemedel som riktar in sig på dopaminet som används för att öka motivation, fokus, minska missbrukstendenser och så vidare. Det finns till exempel tre varianter av voxra (buproprion) som är ganska populärt, det ena är Zyban (rökavvänjning) och det andra är Mysimba (matmissbruk) men vad händer med långtidsstimulering av dopaminet? Om du hängt med hittills vet du att det inte går på grund av toleransutvecklingen, och att man därför får bäst effekt av sådana läkemedel i början – före toleransen inträffar. Nu har Mysimba en annan komponent i sig också en revers opioid-agonist som man inte får tolerans emot, men även för ADHD-medicin (oavsett om det är metylfenidat eller lisdexamfetamin) sker en uppbyggande effekt mot noradrenalin med allt vad det innebär.

Den tråkiga slutsatsen blir att det enda långsiktiga sättet att “öka” dopaminet på är att tysta ned bruset så att en låg dos endogent (eget) dopamin blir tillräckligt för att utföra konstruktiva aktiviteter varje dag, utan att behöva “boosta” med yttre stimulus. Ett väldigt effektivt sätt att tysta ned hjärnan på är meditation, som är oerhört belönande över tid men som har en ganska hög tröskel till det belönande stadiet. Det finns även läkemedel som gör samma sak (sänker dopaminkänsligheten) och det kan jag prata mer om i ett annat inlägg.

Berätta gärna vad du tycker om avsnittet om du lyssnar på det och gillar du det så får Mattias kanske vara gäst fler gånger 🙂

• Boken Handbok i Biohacking hittar du här! Den finns som både vanlig bok, e-bok och ljudbok (inläst av mig).
• Samlade länkar om meditation (inklusive guider)

Näst på agendan är en liten videoföreläsning på samma tema men mer farmakologiskt inriktad. Jag frågade mina instagram-följare om de ville ha mer information av den typen och det blev ett rungande ja! Hittills har jag dragit mig för att prata för mycket om läkemedel, men nu känner jag att jag vill göra det. Vi har ju förstås FASS men där förklaras inte riktigt vad som händer i kroppen och varför. Min kunskap inom fysiologi, farmakologi och toxikologi applicerat på till exempel ADHD-medicin som så otroligt många människor tar varje dag tror jag blir toppen! Dessutom har jag mycket egna erfarenheter som fördjupar förståelsen.

Min uppfattning är att ingenting slår direct experience, särskilt inte i kombination med lite biokemi skills! 🙂