Del 1 – Min process att sluta med people pleasing
Del 2 – När din snällhet baktänder
Jag diskuterade det här med vänskap med en nära vän häromdagen, och vi pratade om hur jobbigt det är när man måste vakta varje ord och är livrädd för att trampa snett. Vissa har det ju så med sin släkt, att farbror Åke blir VANSINNIG för minsta lilla och alla måste trippa på tå runt honom. Ännu värre blir det förstås när man har det så med sin partner, det hade jag aldrig någonsin stått ut med, men däremot har jag stått ut med kompisar som är så.
Relationer att utvecklas i
Jag tycker verkligen att det är viktigt med ärlighet och att man är 100% öppen med vad man känner hela tiden. Tydligen tycker inte alla det, men jag är väldigt tacksam för att jag har den överenskommelsen med mina närmaste i alla fall. Det måste finnas utrymme att utvecklas, att vara ovänner, skrika på varandra, ha olika åsikter och så vidare. Villkorslös kärlek ska vara villkorslös, och det är något man BESTÄMMER sig för oavsett VAD.
Jag och min närmaste vän kan verkligen vara oss själva till 2000%
Selfie från 2007
Vänskap som en 5-filig motorväg
Jag önskar att jag hade utvecklat en metod för att hitta människor på sin egen planhalva men jag har tyvärr inte det. Det här är nämligen ganska nytt för mig, det är nytt att engagera mig så intensivt i andra människor så jag håller fortfarande på att lära mig. Vad jag har förstått hittills är i alla fall vikten av att vara väldigt tydlig, ha mycket integritet, sätta gränser, våga vara en egen person med egna åsikter från första början.
Mitt mål är att BARA ha relationer som är som 5-filiga motorvägar med mycket respekt, kärlek och utrymme att utvecklas och testa gränser. Det här är oftast lättare med killkompisar för deras uppfattning ändras inte lika lätt, och klampar man över någon gräns får man veta det inom 5 sekunder. Det är min uppfattning i alla fall.
Vad tycker du? Är det viktigt att du kan vara HELA dig själv med människor och brukar du kunna vara det?
Jätteviktigt att jag får va mig själv men.. jag har verkligen inte förstått allvaret i det. Som sjuk är det än viktigare att få va sig sj älv, men jag har inte vågat utan spelat inbillningsfrisk för att inte bli utesluten. Den vän jag har som accepterar mig mest är jag så rädd om att jag blir nervös o än mer ”inte mig själv”, så rädd hen ska försvinna.
Samtidigt har jag inte tid för drama o märkligheter.
Svårt otroligt svårt
Jag förstår verkligen det Janet! KRAM!
Jag tycker att man ska vara sig själv hela tiden och jag har lärt mig vara det. Det har varit en lång process men nu är jag där. Tror inte att det fungerar i längder att stå på tå hela livet, varför ska man offra sig själv för någon annan? Jag har noterat att folk som blir uppröra av allt har antingen dåligt förtroende eller är psykopater som vill att andra ska må dåligt. Har man otur att ha såna kollegor då får man ha så lite kontakt som möjligt och välja en strategi att möta de utan att backa och vika ner sig. Det är möjligt, har testat. Vad som gäller släkt då kan man klippa bandet om det behövs.
Jag har inte längre den typen av vänner kvar i mitt liv som man måste vara försiktigt med varje ord. Orkar inte med det.
Tror det också; låg självkänsla, mindervärdeskomplex eller bara narcissist som vill kontrollera andra.
Lika barn leka bäst. Har haft vad jag trott i min enfald har varit vänner. Men i själva verket har huggit mig i ryggen med lögner och förtal. Min oerhört naiva “tro gott” om alla. Har förstått att man inte ska visa vad/vem är, för det använder dom emot en. Är det något jag fått lära mig så är det att känna vitring av sosse kadaver
Haha tack för det fantastiska nya ordet “sosse kadaver” *high five*
Nää några femfiliga vänskaper har jag inte. Jag har tre tvåfiliga i bästa fall. Numera spenderar jag mitt liv med två hundar, mina barnbarn och tillfälliga bekantskaper. Ganska skönt faktiskt. Orkar inte undra över hur folk tänker och känner.
Har också lättare att umgås med killar/män, de är inte så känslig typ och tar det illa upp direkt. Eller säger vad det är fel. De flesta tjejer som jag umgicks med har oftast dramatiserat, krånglat till och var bitchig helt enkelt. Står inte ut med sånt, eller så skriker de för att en spindel kryper fram. Mina öron, helvete 😉
haha 😀 Ja!
Jag orkar typ inte ha några vänner. Jag ställer höga krav på andra och orkar inte bli besviken. En del har tröttnat på mig för att jag “aldrig vill ses”. Det har dom rätt i också, jag vill fokusera mest på mig själv och min sambo och då kan jag inte klämma in dem. Dessutom blir jag sjukt avtänd av människor som inte kan vara själva utan måste få umgås och att nåt ska hända hela tiden. Har liksom inte råd att ödsla den tiden. Det låter så himla deppigt när man skriver det men jag lider verkligen inte. Får för mig att jag “borde” vilja mer eller borde motivera mig till att skaffa vänner men alltså… varför? Det enda som kan motivera mig är att människan blir lyckligare av att ha relationer men det kanske är bullshit-forskning, haha. Vad tror du?
Det verkar som att du är extremt introvert och har ett väldigt litet behov av sociala interaktioner, det är väl helt okej 🙂 Det enda jag tänker på är att sambon kanske inte finns för evigt och att det är bra att ha människor runt sig som man inte är ihop med.
Tack Martina för en mycket givande och intressant blogg!
Komplext är det med relationer, har ofta känt tomhet efter att ha umgåtts med vänner, längtar efter djupare diskussioner om existentiella frågor, analysera o reflektera över saker o ting men upplever att dom allra flesta vill hålla sig till ytliga samtal., rädslor styr mycket tror jag. Upplever att många blir ”rädda” för mig, ser det på deras kroppsspråk bland annat…försöker att ”förminska” mig för att inte skrämma folk men känns förstås inte rätt det heller. Har nog en stark naturlig auktoritet, har jag hört från andra, men klarar samtidigt inte av det eftersom jag är en HSP och har en stark önskan efter att känna djup gemenskap…inte lätt..he he 😉
Tack Monica!
Som sagt, man måste hitta SIN grupp!
lustigt att du skriver om just detta. har sedan något år tillbaka kommit till – tja, ungefär samma slutsats. inte riktigt på samma vis, men som i att det som är JAG inte är rörligt och oformligt, utan faktiskt har fast form och dessutom är gjord av oförstörbart stål. det finns naturligtvis mängder med skäl och orsaker till det som jag inte har lust att ta upp här, men jag uppskattar verkligen att jag börjat lära mig poängen med att vara mig själv till 100%, att kunna stå för det, och att inte låta andra ta över.
gläd dig åt att du är betydligt yngre än jag och har fler år att nyttja dina insikter på 🙂
Jag tränar upp mig på att hitta rätt folk. Och att i min vänkrets sålla fram guldkornen. Jag tycker det är svårt att hursom välja bort folk, många är ju bra människor även om de kanske inte alltid är bra för just mig och min möjlighet till utveckling. Men man lär sig väl, iaf när man väljer nya kompisar!
Men jag upplever att män har svårare att vara öppna för när man förändras. De kanske markerar tydligt SINA gränser, men det kan ofta ske när jag utvecklas och knuffar på dem – det gillar de inte. Kvinnor är mer fostrade att vara inkännande och nyfikna. Men så är också många av mina manliga vänner nästan 50, och mina kvinnliga i 30-årsåldern så det kanske är därför… För visst markerar män, men inte på ett sätt som sporrar mig framår utan mer så att jag blir less på hela högen, haha.
Hitta lite yngre snubbar då 😛
Jobbar på’t 😉
Otroligt viktigt – och skitsvårt för mig. Har tappat det totalt i min nuvarande relation. Gränserna är flytande när man försöker förstå den andre. Är han superglömsk, korkad eller manipulativ? I förvirringen missar jag att allt det ändå är förkastligt i en seriös djup relation.
Inget av det är okej! Superglömsk = han prioriterar inte att komma ihåg eller anteckna viktiga saker, korkad = du är smart och ska ha en smart snubbe! Manipulativ = RUN!!!
Här ringer varningsklockorna…. been there – done that. Läs om gaslighting på nätet och prata med en psykolog. Manipulering kommer i så många skepnader och är aldrig ok.
Mina bästa vänskapsrelationer har främst varit och är med kvinnor . Det känns som att vi talar samma språk. Det går att vara nära ofta och ibland längre bort och när vi ses/hörs igen efter en tid är allt lika fint.
Att bara få ”Vara den man är” och vad som Egentligen betyder något i livet..har alltid intresserat mig, och i alla relationer blir det så tydligt och allt sätts på sin spets, då man alltid möter Sig själv på olika sätt… Jag tror du skulle uppskatta mina texter/ låtar som i hög grad handlar om just detta.. Lyssna särskilt på Vara den man är och Nån som vet.. kram och tack för Dina inspirerande texter👍🏼🙌😍https://open.spotify.com/artist/4oolOR1Vp76oc9jdEkEUKA?si=Epxm_8tVSxCSlHKmtWPtXw
Coolt! 😀 Keep up the good work!