Internet öppnar upp för förståelse kring psykisk ohälsa

alkoholism

Sveriges Youtube-drottning Therese Lindgren som har närmare en halv miljon följare på Youtube och lika många på instagram, gick häromveckan ut med att hon gått i behandling för alkoholism.

Fansen var chockade, tidningarna lika chockade! (Videon hittar du här!)

Jag såg videon, och började fundera.

INTERNET ÖPPNAR UPP FÖR FÖRSTÅELSE KRING PSYKISK OHÄLSA

Sedan ett par år tillbaka, sedan alla sociala medier fullkomligt exploderat kan man läsa om, titta på och lyssna på alla möjliga människor. Man kan läsa om personer som har Asperger, Borderline, Schizofreni, Ångest, Drogberoende, Alkoholism, Mat- och Sockerberoende. Allting! De här människor bloggar, gör videos och delar med sig av sig själva på internet. Jag tror att de ligger bakom den ökade diagnostiseringen av psykiska sjukdomar, för att folk känner igen sig i varandras historier!

Lite som ”Jaha… men sån är ju jag också! Är det panikattacker jag har!”

Tänk på… ja vi behöver inte gå långt tillbaka alls egentligen. Tänk bara på 90-talet! Det var inte så att man kunde öppna google och skriva ”Jag mår dåligt vad ska jag göra?”

Såklart fanns de böcker, men böcker ligger alltid lite efter internet. Och alla människor skriver ju inte böcker heller.

Tänk på 40-talet, då ”fanns” inte psykisk ohälsa! Tänk alla som mådde dåligt då! Om de var kvinnor så sågs de som hysteriska, och i värsta fall hamnade de på ett vilohem för hysteriska fruntimmer.

Men männen då? De fanns ingen hjälp alls förutom alkohol!

ALKOHOL FUNGERAR MOT ÅNGEST FÖR ATT DET ÄR EN DIRTY DRUG SOM VERKAR PÅ GABA-RECEPTORN!

Jag trodde på fullaste allvar (för längesedan) att det fanns alkoholister som var beroende av alkohol bara för att det är så himla gott med alkohol. Lite som att man inte kan sluta äta godis för att de är så gott.

Nää… så fungerar det liksom inte.

Therese berättar i sin video att hon tog ett glas vin till frukost för att då slapp hon ångesten när hon skulle till jobbet. Alkohol dämpar ångest, det är helt sant för att den kan agera på samma sätt som Benzodiazepiner (typ valium)! Benzo är det enda läkemedlet som fungerar 100% mot ångest, men i Sverige är det narkotikaklassat och skrivs ut med stor försiktighet. Många människor förblir därför utan medicin, och tar till alkoholen istället.

Om man har mycket ångest får man dricka mycket alkohol, för det går att supa bort både ångest, känslor och jobbiga tankar. Ångest är den största anledningen bakom alkoholism. Anledningen till att Benzo knappt skriv ut i Sverige är för att det anses beroendeframkallande. Istället skrivs SSRI ut, som för de allra flesta inte fungerar mot ångest. Återigen blir alkoholen go-to-drug, då medicinen inte funkar.

Det går upp för mig att såååå många människor lider av ångest, oro och nervositet. Inte bara bakgrundsångest utan full fräs panik. I takt med att fler och fler, via internet, öppnar upp om sitt mående blir världen helt klart mer transparent. Saker och ting som man tror man är ensam om, som man skäms för, blir normaliserat.

Jag tror att en viktig del i behandlingen och självbehandlingen av ångest är insikten om att: det är inget konstigt, det är inget farligt, man är aldrig ensam, det finns behandling och det går att bli helt fri!

Jag tar upp många strategier för ångest och beroende i min bok Beroendehjärnan, den finns här!

Så trött på scenskräcken nu!

selfieJag landade i Shanghai i söndags, och mitt löfte var att jobba med min scenskräck på en gång! Min plan var att joina en Toastmasterklubb dag ett, men idag är det torsdag och jag har inte varit där ännu.

Vad värre är, är att jag var med i Jimmy Moores podcast inatt (jag ska länka när den kommer), och jag var såååå nervös. USCH VAD JAG ÄR TRÖTT PÅ ATT VARA NERVÖS!

Jag är ARG på mig själv för att jag blir så nervös!

Det förstör så himla mycket. I text ser allting jättefint ut men sen i tal blir de heltokigt. Jag pratar inte alls lika bra engelska som jag gör i mitt huvud, mitt vokabulär krymper med 90% och jag kan inte tänka. Det är verkligen skitjobbigt att inte kunna det. Ingenting låter smart, jag är liksom tacksam om jag får ut en fullkomlig mening som inte är helt fel.

Podcasten spelades in 15.15 amerikansk tid, vilket var 03.15 kinesisk tid. Bra tänkte jag, då hinner jag lugna ned mig innan. Hann jag det? Nej, klockan 03 var jag självklart klarvaken med pulsen i 200. Jag gick och la mig vid 06 och gick upp vid 11, vaknade av en mardröm. Den handlade om att få knivar in i huvudet och raka av allt sitt hår, min tolkning är att det är mitt undermedvetna som försökte förmedla någonting kring det där med att prata ”inför” folk… eller vad tror du?

Nu när jag sitter här med mitt fettkaffe är jag något frustrerad och gnällig. Men jag tänker att irritation och frustration kan vara bra drivkrafter ibland också. Jag brukar vara ganska oberörd, men nu är jag arg på mig själv för två saker: Den ena är att jag inte fått ändan ur vagnen att hacka min scenskräck tidigare, och den andra är att jag låtit mig själv bli helt ur form under ”semestern”. Båda är kritiska, för att jag gör mycket sociala grejer just nu, och för att jag för första gången ska vara på omslaget till min egen bok (en ny!) Klart man vill vara, eller i alla fall KÄNNA sig fin då!

Det här får vi ta och lösa, kanske tillsammans på något vis? Jag tänker att man aldrig är ensam om sina problem. Dags att lösa de här efterhängande onödiga grejerna som ligger och gnager!

Mitt nästa stora biohack – scenskräcken!

martina2Jag har berättat ett gäng gånger att min största skräck är att prata inför folk, men nu tänkte jag göra det lite mer ingående. Det verkar nämligen inte som att så många förstår exakt hur stor den här skräcken är. När jag är ute och träffar folk, så får jag ofta en kommentar i stil med ”Men hörrö! Kan du inte föreläsa om (något ämne) det hade varit så skoj!” och när jag då börjar förklara att nja… du förstår… jag tycker att det är väldigt jobbigt att just föreläsa. Jag är för det första ovan och för det andra livrädd. Då möts jag av nästa kommentar som är i stil med ”Men alltså det behöver inte vara bra alls! Tänk inte på retorik eller så, bara kör!” Och det är liksom inte där skon klämmer.

Jag vet att man kan öva på att föreläsa och bli bra på det, men det är liksom själva skräcken som är problemet. Nu har jag vant mig med att prata med folk, alltså att folk kommer fram och pratar utan att jag är beredd på det. Det går bra. Innan frös jag fast i marken och stod där och bara… ehh…ööhhh… ööh.. nu går det jättebra att prata med folk. Men inför folk. Inte ännu.

MINA SYMPTOM

Bara för att göra det tydligare tänkte jag lista mina symptom, vem vet, någon kanske känner igen sig?

  • Svettas kopiösa mängder, kläderna går att vrida ur
  • Blir rödflammig över hela kroppen, men jag blir väldigt lätt rödflammig och när jag är hos läkaren får jag alltid frågan om jag är allergisk mot något eftersom jag är knallröd från topp till tå.
  • Inget minne av vad jag ska säga eller vad jag gör eller ska göra.
  • Tappar min personlighet och kan inte skoja eller skämta som jag brukar
  • Hjärtat slår i 200 slag i minuten

Innan när jag tyckte att det var jobbigt när folk kom fram till mig helt oförhappandes var det lite jobbigt det där med att jag tappade mitt minne och min personlighet. Tänk dig att man träffar sin partners kollegor och de frågar ”Jaha, och vad jobbar du med då?” Och man står där och bara ”öööhh…. jaa… ehehee… jag vet inte?” haha… fattar du!? Asjobbigt!

MEDICINERNA BITER INTE PÅ MIG!

Jag har testat föreläsningsmedicinen nummer ett: betablockerare. Hjärtat har betareceptorer där noradrenalin kan fästa när kroppen är under stress. Då börjar hjärtat pumpa snabbare som i sin tur signalerar till övriga stressmekanismer i kroppen. Om man äter betablockerare så kan inte noradrenalinet fästa där, de åker bara runt och förblir verkningslöst. Det gör att många fysiska symptom på nervositet uteblir.

Sobril är en annan medicin, en väldigt klassisk benzodiazipin (förr kallad valium) som lugnar ned hela organismen men främst är ångestdämpande.

Dessa två i kombination är en så kallad heroic combo och ska omöjliggöra all form av stress, oro och nervositet. Fint va?

Funkar det på mig?

Mja… sådär ska jag säga. Jag är mäkta imponerad över hur mycket noradrenalin min kropp kan producera! Tillräckligt för 12 personer minst!

Om man överdoserar betablockerare får man andningssvårigheter så det är liksom ingen idé, och överdoserar man benzo så somnar man. Man kan bara gå upp till en viss gräns om man inte vill framstå som helt drogad.

NU ÄR DET DAGS ATT HACKA SKITEN!

Så hur många gånger har jag tackat nej till föreläsningar i år? Om man ska räkna alla i Shanghai plus Sverige skulle jag säga 15 till 20 stycken. Nu räknar jag alla minismå ”framträdanden” för typ 10 personer och mindre, men allt som allt över 15 ”framträdanden” som jag har fått säga ”Nej tyvärr, bla bla bla…”

Den här veckan fick jag två spännande förfrågningar varav den ena var yttepytteliten men superkul och när jag återigen fick säga nej blev jag för första gången ARG!

Fram tills nu har jag liksom tänkt att det är okej. Jag gör mig bäst i text, jag gillar ändå inte att föreläsa och så är det med de. Jag har varit helt okej med det, för tanken på att föreläsa fyller mig ändå mest med skräck.

Men för några dagar sedan… då upplevde jag en känslomässig tvärvändning. Det var som att mitt ”högre själv” sa till mig: ”Men Martina, vad sysslar du med? Om du tar dig själv och allt du står för på allvar så måste du fixa detta!” Och jag kunde bara hålla med haha!

Klart jag måste HACKA MIN SCENSKRÄCK! JAG HACKAR JU ALLTING ANNAT!

Jag har hackat alla icke-fungerande delar i min personlighet fram tills nu så varför skulle jag inte hacka det här?

Ja det har jag inget bra svar på, så jag ska fixa det här nu.

EN ENKEL STRATEGI

Min enkla strategi är att gå med i alla Toastmaster klubbar i Shanghai och delta 1-2 gånger i veckan. För de som inte vet vad en Toastmaster klubb är så innebär det att man turas om att hålla små eller stora föredrag för att öva sig på det. Jag har inte gjort detta innan så jag vet inte exakt, men lovar att dokumentera det här och göra som en serie av det i bloggen.

Andra delen av det hela är att jobba med mina tankar och programmera om min hjärna från att föreläsa är lika med skräck, till att föreläsa är lika med roligt.

Jag har två små utmaningar i Shanghai som jag tänkte testa resultatet på. Den ena är att föreläsa om hälsa för min svenska vänner på Svenska Kyrkan i Shanghai, och den andra är att dra ihop ett Biohack-event på mitt kontor.

Vad tror du om det här? Kan man fixa det?  

 

Biohacking vid ångest, återhämtning och livsbalans (DEL 3)

DSC_1114
  • Del 1 om livsbalans – här!
  • Del 2 om återhämtning – här! 

Del 3 handlar om biohacking vid ångest!

Ångest handlar i mångt och mycket om en dissonans kring vad man känner, jämfört med vad man tror att man borde känna. Anledningen till att till exempel panikångest är så otrevligt, är för man känner att man absolut inte ”borde” känna som man känner. Då växer också rädslan för att man ska börja känna ångest vid olämpliga tillfällen, och den rädslan (rädslan för rädslan) är i sig en katalysator för ångest.

Mer kontinuelig ångest och oro härstammar från att man tar sina egna tankar på lite väl stort allvar och har fastnat i en ”tänk om”-loop. Tänk om det här händer, tänk om det blir så här, tänk om tänk om tänk om tills man har byggt upp ett jättestort och hemskt scenario i sitt eget huvud.

Ångest kan också vara fysisk – att man plötsligt har jättemycket hjärtklappning eller inte kan sova. Den typen av ångest härör också från tankarna, men det kanske inte finns en lika stor medvetenhet kring de egna tankarna i den här situationen.

Oavsett vilken typ av ångest det handlar om så rekommenderar jag penna och papper.

Fråga dig själv:

VILKA TANKAR MÅSTE JAG TRO PÅ FÖR ATT KÄNNA DE HÄR KÄNSLORNA?

När du fått ned det på papper så kan du fundera över om tankarna verkligen är sanna, och därmed börja vrida och vända på dem. Se saken från olika håll, se det UTIFRÅN dig själv.

ZOOMA UT! 

Den här tekniken använder jag SÅ FORT jag känner eller tänker något som gör mig arg, irriterad, deppig eller någon annan känsla jag inte känner för att ha. Det är mitt absolut bästa tips! Tekniken kommer från Katie Byron, skaparen av ”the work”. Allting är gratis på hennes hemsida.

Utöver meditation och träning är följande tillskott bra vid ångest: 

  1. Magnesium (gärna upp mot 1000mg)
  2. Kalium (pulverform)
  3. GABA
  4. 5HTP
  5. Tryptofan
  6. Vitamin B6

Kostmässigt är följande bra vid ångest: 

  1. Att utesluta alla mejeriprodukter
  2. Att utesluta allt gluten
  3. Att utesluta ALL alkohol och alla former av droger
  4. Undvika stora blodsockersvängningar
  5. Undvika stort intag av socker

Detta är mina bästa biohack-tips vid ångest, har du fler? Fyll på listan! 

Biohacking vid ångest, återhämtning och livsbalans! (DEL 2)

återhämtning

Del 2 handlar om återhämtning och del 1 om livsbalans hittar du här! Återhämtning är något man behöver hela tiden, varje dag för att inte bränna ut sig. 

Vissa behöver mer återhämtning än andra, men jag skulle säga att oavsett om man är introvert eller extrovert så behöver man ta det lugnt och varva ned. Dagligen!

Här är mina bästa tips för daglig återhämtning!

Skaffa en bra morgonrutin

Om dagen börjar bra och du känner dig grundad när du lämnar hemmet på morgonen, har du ett övertag på stressen! Jag går upp väldigt tidigt på morgonen, oftast före fem och det är för att vara ”on top of my game” resten av dagen.

Det ska vara tyst och lugnt när jag vaknar, jag vill ha tid till min frukost eller en smoothie. Jag vill sitta med min planering och fundera över hur jag ska lägga upp dagen, och jag vill köra minst 15 min meditation, och något lätt fysisk aktivitet. Det kan vara lite stretching eller vad som helst.

Kostmässigt tycker jag att gröna smoothies är bäst på morgonen på fastande mage, jag gör ofta en som består av avocado, spenat, spirulina och chlorella.

Skaffa en bra kvällsrutin

Se till att hela kvällen är som en lång förberedelse inför sömnen. Inga blåa skärmar, inga höga ljud utan bara lugnt och ro. Bestäm en tid då du släcker ned och läser en bok eller kör ett meditationspass.

Jag använder mina bluelightblockers på kvällen, eller blåa skärmfilter om jag använder datorn.

Bra tillskott på kvällen är magnesium, jag tycker faktiskt att Succeeders magnesium från Natural Stacks är helt otroligt när det kommer till muskelavslappning.

Skaffa en bra helgrutin 

Jag försöker lägga sociala aktiviteter på fredagkvällen för att göra helgen längre, och se till att ha minst EN HEL helgdag som är helt ledig. Jag växlar mellan lördag och söndag beroende på vad som är planerat. En ledig dag sover jag längre, kanske spenderar längre tid på träning eller går en långpromenad. Försöker ha det så kravlöst som möjligt helt enkelt.

Jag försöker också förbereda den kommande veckan under en av helgdagarna så att jag känner att jag ligger ”steget före”

Det är mina tips för återhämtning, fyll på med mer!

Nästa del handlar om ångest! 

Diagnos – dom eller välsignelse?

martina2Tusen tack för alla intresseväckande och grymma förslag på inlägg, jag sparar alla i ett excel-dokument och använder vid bloggtorka. Fortsätt gärna ge förslag, jag tar till mig alla! Det här inlägget är inspirerat av en tjej som nyligen fick sin ADHD diagnos, och frågade mig om hur jag hade reagerat om jag fått en diagnos.

Det är en intressant fråga, för det är verkligen många som får diagnoser just nu. Många påstår att det är ”trendigt” även om det låter lite fel att säga så. Vad det handlar om är ju att fler och fler upplever sig INTE passa in i det här samhället. De blir som att försöka trycka in en pusselbit där den absolut inte passar, och man antar då genast att det är pusselbiten som det är fel på. Inte pusslet.

Medicinerna som finns idag underlättar vardagen för många – men vilken vardag? En vardag som de kanske ändå inte passar för, eller ens vill ha?

Min hypotes är att vi blir fler och fler som inte vill eller kan vara en del av det ”gamla” samhället, och jag säger VI här för att jag känner likadant. Jag ser bristerna allt för tydligt, och länge tänkte jag att JAG måste ändra mig och att det JAG känner och tycker är FEL. Saken är den att när jag vände på steken, när jag började acceptera mina tankar och känslor och behandla dom som fullständigt giltiga upphörde mina problem att existera.

När jag gör det jag vill, och det jag är bra på är jag i mitt esse – men när jag försöker konformera, och göra det jag inte vill är jag dysfunktionell som värst och medioker som bäst. 

6a00e5502e47b28833015436643cd4970c

Känner man sig annorlunda och söker med ljus och lykta efter vad som är ”fel” tror jag att en diagnos kan komma som en skänk från ovan. ”Äntligen, NU vet jag vad som är annorlunda!” men jag tror också att man ska veta att en diagnos inte är en dom, och att den är föränderlig.

Min övertygelse är att ALLA människor kan utvecklas och lära sig nya beteenden, och att en asperger-, adhd-, add-, ångest-diagnos inte betyder att man ÄR sin diagnos. Jag tror det bästa är att se det som en tillgång, att man vet mer om sig själv än andra men att det också är okej att ”bryta” diagnosen. Det vill säga bete sig på sätt som gör att man inte längre kvalificerar sig för en diagnos.

Jag har sett tendenser hos vissa, att fastna i beteenden som definierar diagnosen FÖR ATT det definierar diagnosen. Det vill säga ”jag kan inte göra det och det för att jag har den här diagnosen som säger det.”

Om man vill ha en diagnos men inte får någon kan man också komma ihåg att det är en glidande skala och att alla människor har drag av alla diagnoser. Det är först när det blir extremt som det kan diagnostiseras, och kanske inte ens då. Frågan är om man blir själpt eller hjälpt av att någon annan definierar ens personlighet som onormal?   

För min del föredrar jag att definiera mig själv och designa mitt liv så att det passar mig, och ta ansvar för att jag kommer till min rätt givet mina egna egenskaper.

Jag tror att nästa generation kommer ha mycket större acceptans för alla typer av funktionsvariationer, och att man kommer se de kreativa och intressanta i att fungera annorlunda. Diagnoser kommer fortsätta att existera, för att det också är en väg till att få hjälp, men jag tror inte vi kommer se samma övermedicinering av barn och ungdomar!

Vad tror du? 

Biohacking vid ångest, återhämtning och livsbalans! (DEL 1)

DSC_0445

Har du också semester nu? Jag har inte semester, men jag märker att många andra har för att det är stängt överallt och inte så många svarar på mail. Det är inte så utanför europa, i Kina finns definitivt ingen industrisemester!

Apropå semester tänkte jag ge lite tips kring biohacking vid ångest, återhämtning och livsbalans!

Här har jag så mycket att säga att jag kommer behöva bryta ned det i flera inlägg. Jag kallar den här för del 1, så får vi se hur många delar det blir.

Nu i semestertider är det ju perfekt att ta tag i sådana här saker, och fundera lite extra över huruvida man är påväg åt rätt håll eller inte. Jag funderar massor över nästa steg, vad man ska satsa på härnäst. Det ska man göra oavsett livssituation, för även om man har barn och 9-17 jobb behöver man fortfarande prioritera och välja vad man ska lägga sin tid på. Jag skrev ett inlägg för längesedan där jag gjorde en uträkning och redovisade antalet timmar som blir ÖVER efter att man har jobbat, sovit, lagat mat, tränat, pendlat till jobbet och ätit och allt såntdär och resultatet blev 45 timmar eller något sådant.

Min poäng med inlägget var att visa att det alltid finns tid över så länge man är strategisk och lägger sin tid på rätt grejer.

Så kommer vi till det här med livsbalans då, min uppfattning är att behovet av livsbalans ökar när man inte har förmågan eller verktygen att strukturera sin egen tid, och inte tar ansvar för sin egen lycka! 

Nummer 1 för att uppleva balans i livet är att se till sina egna behov först, och att fråga sig själv: VAD VILL JAG? före man börjar kolla av med alla andra!

Det är som när man flyger flygplan och flygvärdinnorna visar att vid en nödsituation, ska man ta på sin egen syrgasmask först före man hjälper någon annan. Det är så annars också, man behöver inte oroa sig för att framstå som självisk eller egoistisk. Andra människor uppskattar faktiskt om man har tagit ansvar för sitt eget skit först, och mår bra och är glad när man väl ska umgås. Ingen (hoppas jag) vill umgås med en dörrmatta som utplånar sig själv för att vara andra tillags. Det är inte attraktivt eller charmigt, så sluta med det. Låt kalendern vara lite luftig, planera in ”me time” och gör det du gillar att göra.

Träna, promenera, lyssna på ljudböcker, läsa, lyssna på musik, titta på youtube, läsa bloggar, virka dukar, baka, vad som helst!

Så till själva biohackingen då – biohacking för ökad livsbalans skulle kunna vara att ta tid till meditation eller reflekterande promenader. Jag skrev ett inlägg för några dagar sedan om varför meditation är bästa biohacket (läs här).

Ett annat bra tips är att sätta sig ned med penna och papper och kartlägga vad man lägger tid på just nu, och vad man skulle vilja lägga mer tid på. Om du inte tränar lägger du din potentiella träningstid på något, på vad? Försök möblera om i kalendern tills det ser roligare och mer balanserat ut.

Sista tipset är att se över kosten för det är svårt att ha balans i livet om man har stora problem med överätning eller andra ätstörningstendenser. Om du har semester är det perfekt tid, INTE för att UNNA SIG massa skit utan för att faktiskt ta ansvar för vad man stoppar i munnen! Spana gärna in min bok Beroendehjärnan om du känner igen dig här.

Det var mina livsbalanstips för idag, fyll gärna på med mer om du kommer på något. Nästa del kommer att handla om antingen ångest eller återhämtning, så kika in snart igen 🙂