Next Level Biohacking

En personlig blogg om biohacking, ketogen kost & livsstilsdesign

Inlägg i kategorin Powerthinking

Resultat från “Är det verkligen vikten?”

23 March, 2021 13 Comments Written by Martina

För några dagar sedan publicerade jag en undersökning om förändringsbenägenhet här på bloggen. Du hittar den här. Resultatet (som förvånade mig) publicerades här, och gav upphov till en annan undersökning: här!

Resultatet från den första undersökningen visade nämligen att många har en stark önskan om att förändra och förbättra sin kropp och hälsa men att det saknas rätt information snarare än motivation, och att fokuset ligger på vikten först och främst. Med anledning av det formulerade jag undersökningen “Är det verkligen vikten?” för att gräva djupare i det hela, och här kommer resultatet från den undersökningen!

Resultat från “Är det verkligen vikten?”

Majoriteten som svarat på undersökningen har en liten övervikt. De allra flesta ligger någonstans mellan 0-15kg men troligen en bra bit under 15kg övervikt.

De flesta verkar ha varit nöjda med sin vikt under tonåren men blivit missnöjda i vuxen ålder. Jag ser redan en trend…

Om vi räknar på det hela så ser vi att övervikten inte varierar nämnvärt oavsett när den kom. Det verkar alltså inte spela roll om övervikten kommer tidigt i livet, eller senare.

En annan korrelation som också verkar väldigt vettig är att de som har i princip obefintlig övervikt inte tror att någonting kommer förändras av att bli av med den. De som har lite mer tror att de  kommer få bättre självförtroende eller självkänsla och de med lite större övervikt tror att de kommer få bättre rörlighet och rörelseförmåga till bland annat träning. De här resultatet hade jag kunnat vänta mig.

Hönan eller ägget?

Med den här frågan ville jag ha ett “hönan eller ägget” svar, det vill säga vad orsakar övervikten respektive vad som orsakas av övervikten. En klar majoritet anser att det är negativa känslor som ligger bakom övervikten och ganska få anser att övervikten orsakar hälsoproblem. Det är korrekt, det finns egentligen inget särskilt negativt med att vara överviktig eftersom det bara är ett symptom. Ett symptom som kan vara väldigt negativt, eller ganska neutralt. Det går utmärkt att vara frisk, vältränad och överviktig. Tyvärr basuneras det ut i media att övervikten i sig är så hemskt ohälsosam, men ingen verkar kunna förklara varför. “Det ökar risken för sjukdom A,B,C…” och mekanismerna för det är…? Förklara saker mekanistiskt eller låt bli!

Samma del av undersökningen fast som en pie chart 🙂

The moving target…

När jag delar in deltagarna i BMI-grupper ser jag att den egenuppskattade övervikten ökar med högre BMI, men också att den vikt deltagaren vill nå är högre ju högre BMI personen har.

Bakom detta kan det ligga flertalet orsaker:

  1. Personerna med högre BMI är kraftigare byggda
  2. Det är svårt att uppskatta hur mycket fett/vikt som behövs gå ner
  3. Målet flyttas beroende på vilken vikt deltagaren har, så att övervikt kan vara ett problem även för de med lågt BMI.

Min erfarenhet jag har från coaching är att punkt 2 och 3. Många har en skev uppfattning av hur mycket vikt de behöver tappa och höftar till med 5kg. När den vikten är nått är det plötsligt 5kg till och sen 5kg till och så vidare. Många blir ganska fartblinda av sin viktminskning tills det bara finns någon hudflik kvar någonstans.


Så om vi igen räknar på det hela då… Ni som läser här inne är oftast kvinnor som är 170 cm långa. Här bekräftas att viktmålet sjunker med sjunkande BMI.
Om man normaliserar grafen så ser man varför så många fastnar i tron om att de måste gå ned i vikt…

Vad händer efter att målvikten är nådd?

  • 60% tror att bättre självförtroende och självkänsla är vad som skulle vara annorlunda.
  • 9% tror att de kommer kunna träna mer. Vi vet sedan ovan sammanställningar att detta är främst hos de som har en större överviktigt.
  • 30% har individuella skäl. Det kan handla om att passa i kläder och känna att de respekterar sig själva.
  • 25% tror inte att bli av med övervikten gör någon skillnad för dem, medan…
  • 75% av deltagarna ser övervikten som ett hinder för att ta itu med andra hälsoproblem eller något av ovan, vilket främst var att känna bättre självförtroende. Det går också att se det som att för…
  • 36% är övervikten det främsta hälsoproblemet, och med det löst skulle de lösa andra. Det tolkar jag som att övervikten ses som ett hinder för att ta itu med att fixa hälsan, och för ungefär lika många en fråga om bättre självförtroende.


Så vad händer om övervikten plötsligt försvinner? De flesta har angett “något av ovanstående alternativ” vilket i princip bara handlade om självkänsla och självförtroende. En förvånande stor andel hade inte gjort något annorlunda och resten hade gått vidare till nästa problem.

Bemötande

Dessa två sammanställningar (de lila staplarna och cirkeldiagrammet) är intressanta i kombination. De flesta tror att det finns ett negativt stigma kring övervikt men en tredjedel tror inte att det påverkar dem själva och bara 24% anser att de själva är offer för detta stigma.

Att det finns ett stigma är ganska självklart tycker jag. Det är bara att kasta en blick på, låt oss säga… Expressens söndagsbilaga?

Ganska skrämmande, eller hur? 

Så åter till den inledande frågan: Är det verkligen vikten?

Sammanfattningsvis kan man säga att ni som läser här inne och deltar i mina undersökningar inte har någon övervikt, eller ja – 5kg då som inte skulle leda till några större förändringar att bli av med varken invändigt eller utvändigt utöver att passa i ett par särskilda byxor och få bättre självförtroende. Sedan har vi en annan grupp som ligger på 10-15kg som är mer säkra på bättre självförtroende av att tappa vikten. Till sist har vi gruppen med lite större övervikt där övervikten har blivit ett problem för att till exempel träna, samt anses vara det mest akuta hälsoproblemet.

Vad som förvånad mig är att många ser sin vikt som ett hinder för att lösa övriga problem, trots att vikten är ett symptom och inte orsaken. Det blir lite bakvänt att tänka på vikten som ett problem, för hur uppstod den? De flesta har inte fötts med någon övervikt eller haft den sedan barndomen. Det bästa rent strategiskt vore att lösa de övriga problemen först, alltså vända på steken.

Självkänslan är pudelns kärna

Ganska otippat är det självkänsla eller självförtroende som är pudelns kärna. Det är inte samma sak men nu använder jag orden lite ombytligt, för vi vet inte om det faktiskt skulle lösas av en lägre vikt eller om den låga självkänslan bara projiceras på ett annat (nytt) område när vikten är löst.

Lösningen blir igen att en gång för alla lösa vikt-frågan, eller acceptera sin vikt och fokusera på andra områden som går att förändra. Vad jag vill belysa är att många ser vikten som ett hinder, något som alltid kan bli bättre men inte blir bättre. Det är en konstant källa till missnöje som bör åtgärdas för ökat välmående, oavsett om det är via lägre vikt eller acceptans för den.

Gillar du vad du läser? Donera gärna en slant och stötta mitt arbete med bloggen!
Jag finns även på Patreon
Swish: 1231833680

Vad är dina tankar om det här?

Berätta gärna vad du tycker!

Biohacking

Om att hålla sig på banan

16 March, 2021 15 Comments Written by Martina

Den senaste tiden har jag funderat en del på det här med att hålla sig på banan som ofta pratas om i beroendekretsar. Många av mina vänner är socker- och matberoende och de brukar uttrycka sig som att de “halkar av banan” eller “halkar i diket” när de tar ett okontrollerat återfall i sockerträsket. Jag kan relatera till många saker inom beroendesfären, kanske för att det är högst mänskliga saker som inte enbart har med beroende att göra. Mitt främsta “beroendeproblem” är mitt medberoende som innebär problem med gränssättning, svårt att veta vad jag själv slutar och andra börjar, svårt att uttrycka behov och så vidare. Det finns många likheter mellan beroende och medberoende, och en medberoende behöver inte alls ha någon beroende i sin närhet.

Uttrycket medberoende kommer ursprungligen från AA (Anonyma Alkoholister) för de märkte att det inte bara var alkoholister som hade problem, utan att de i alkoholistens närhet hade precis lika mycket problem.

Återfallsprevention för medberoende

Nyligen läste jag en extremt intressant bok som heter Vid Sunda Vätskor (Boktips! Köplänk!) som handlar om allting som har med beroende och medberoende att göra utanför det kemiska beroendet. Det var väldigt intressant för det är så många som fokuserar på huruvida en beroendeperson använder eller inte använder, men boken tog upp vad som händer när en person är missbruksfri men ändå inte mår bra. Det kan kallas för “torrfylla” eller att “torrdroga” men även medberoende-personer kan ha bättre och sämre perioder och “halka av banan” utan att för den sakens skull vara alltför destruktiva.

Tecken på kommande dikeskörning

Det kändes väldigt bra att se att mina egna beteenden var listade bland de 37 vanligaste beteendena. Det är lätt att tro att man själv är sååå unik och så är man ändå precis som alla andra! 😀

Här är några exempel på beteenden som föregår en negativ spiral: 

  • Sämre/slarvigare träning eller slutar att träna
  • Missar meditationspass
  • Svarar inte i telefon
  • Ställer in träffar eller bokar inga träffar
  • Ingen stajling (går runt i träningskläder dygnet runt)
  • Sämre sömn
  • Ersättningsmat istället för riktiga måltider (hoppar över måltider, glömmer frukosten, panik-äter en burk jordnötssmör)

Det kan också vara ökad nedstämdhet, irritation, tvivel, ökat “imposter syndrome”, motivationsbrist och så vidare. Nyckeln är att det uppträder cykliskt eller i skov och för någon med beroende så slutar det i ett återfall och för någon med medberoende blir det en dålig period som är svår att ta sig ur.

Lösningen för att hålla sig på banan

Steg ett är att hålla koll på sig själv och sina egna beteenden. Självinventering är en bra metod. Det innebär att man sätter sig ned minst en gång per dag och praktiserar mindfulness och kollar igenom sina egna beteenden med ärlighet och oräddhet.

Mina dåliga perioder föregås ofta av att jag inte checkat mig själv utan låter saker bli successivt sämre och plötsligt har jag inte lagat mat på en vecka, gått runt i träningskläderna och missat alla meditationspass.

Check yourself…

…before you wreck yourself!

Eller rutiner, rutiner, rutiner! Det är så lätt att tappa greppet om det som är viktigt och underhålla det. Man börjar hoppa över något träningspass… sedan ett till… sedan glöms något socialt bort, eller ställs in, och sen är spiralen igång.

För mig var det väldigt nyttigt att läsa om det här som ett vanligt mönster hos människor, medberoende eller ej. Jag kan se tendenserna i olika personlighetstyper också, allting måste ju inte ha en diagnos. Vissa är av- och på-personer helt enkelt och gillar sprintar framför maraton.

Känner du igen dig i det här? Eller har du något bra tips för att bli mer av en maraton-person? 🙂

Lifestyledesign, Neurohacking, Personligt

Psykisk hälsa är grunden till ALLT

3 March, 2021 38 Comments Written by Martina

När jag var runt 6-7 år så var jag övertygad om att jag var helt galen. Andra verkade inte uppfatta världen som jag uppfattade den, och framförallt inte reagera på den så som jag reagerade. Allting gav ett väldigt stort emotionellt intryck och jag blev väldigt påverkad av minsta lilla. Ett exempel är om det spelades musik eller jag hörde något särskilt ljud, det triggade en obeskrivlig ångest hos mig. Hjärtklappning, svettningar, panik-känslor, flykt. Jag hittade på allt möjligt för att komma undan det som var obehagligt för jag stod absolut inte ut.

Jag förstod inte vad som var fel på mig men jag förstod att andra människor såg saker på helt andra sätt. Framförallt verkade det som att det var väldigt bestämt i hur man skulle göra saker, och när jag ifrågasatte det eller ville göra på något annat sätt gick det inte an. Det var fel och jag ansågs obegåvad. Varför skulle jag läsa och räkna om ingen kunde förklara poängen med det? All ångest, panik och alla känslor av att inte passa in ledde såklart till konstiga coping-strategier, tvångstankar, fobier, mer ångest och opassande känsloyttringar.

Psykisk ohälsa är ett spektrum med små och stora konsekvenser

Idag förstår jag att det är många, många människor som upplevt exakt detta och fortfarande i vuxen ålder har problem med sin psykiska hälsa. Det kan vara tydliga problem som missbruk eller otydliga problem som att saker bara fungerar mindre bra. Det kan vara att välja “fel” partner eller att ha mycket begränsande tankar och trossystem som gör att man inte satsar fullt ut på sig själv. Mycket kan gå snett och går också snett, men det viktiga är att inse när saker inte fungerar och börja hitta ett bättre sätt att fungera på.

Vad hindrar framgång och lycka?

Varför är man bara inte den bästa versionen av sig själv hela tiden? Vad hindrar? För det första verkar det som att alla har ett stort jäkla åbäke i vägen för det, nämligen egot, som gör allt för att skydda sig själv intill absurdum. Många är inte medvetna om sitt ego. Man kan ha ett bra ego som pushar en till total success, eller ett giftigt ego som är en riktig mobbare. De flesta har en mix där egot ibland fungerar och ibland inte fungerar.

Mer då? Signalsubstanser! Utan friska nivåer av signalsubstanser händer ingenting. De påverkar tankar, känslor och beteenden extremt mycket. Bra mix av signalsubstanser som dopamin och noradrenalin ger driv och ambition i rätt miljö, och det går att skapa kemiskt och med rätt beteenden.

Finns det mer faktorer? Copingstrategier. Hur man hanterar stress och svårigheter påverkar ens förmåga att fungera bra. Hur man hanterar livet helt enkelt och att klara av att sätta upp mål för sig själv, stora som små och nå dem. Nu pratar jag inte om några högtflygande mål utan små mål som att till exempel successivt förbättra sin hälsa eller sin förmåga på olika områden.

Psykisk hälsa är grunden till ALLT

Jag skriver så mycket om psykisk o/hälsa för att det berör mig personligen och jag har sett de mest destruktiva utloppen för det, men även de mest konstruktiva. Jag vet att det går att ta sig igenom mentala svårigheter och få oändligt mycket bättre resultat i vardagen.

Vi kan titta på fysiska hälsan hur mycket som helst men var har ohälsan börjat någonstans? Oftast i en känsla som mynnade ut i ett beteende. Coping. Varifrån kom känslan? Signalsubstanser eller respons från omgivningen.

Pro-aktiv self-checking

Vi är hela tiden i en balansgång med hur vårt psyke fungerar och ju bättre det fungerar desto bättre resultat och desto bättre hälsa, välmående och framgång. Därför anser jag det så otroligt viktigt att checka in med sig själv varje dag och aldrig låta någonting skena iväg som till exempel låg självkänsla, allmänt missnöje, håglöshet, impulsivitet, oärlighet inför sig själv och andra eller att låta bli att ta hjälp när man verkligen behöver hjälp. Om man låter dessa saker skena iväg ökar risken för ett ohälsosamt bruk av mat, socker, alkohol, läkemedel, shopping, spel eller arbete. Man kan också drabbas av “mer-sjukan” där man tror att man alltid måste ha mer av någonting, eller “sen-sjukan” där man tror att någonting bra inte kan hända här och nu, för något annat måste alltid hända först, något som aldrig inträffar.

Belöningen av att jobba med sin mentala hälsa är att ta sig själv på otroligt mycket mindre allvar (ja jag menar det, låg självkänsla är ganska narcissistiskt eftersom det kretsar kring egots omättliga behov) samtidigt som man vågar ta för sig mer av saker. Det blir tydligt när egot är aktivt, när det “bra” egot är aktivt och när det “dåliga” egot är aktivt och vad man kan göra åt saken. En viktig insikt är att det aldrig är någon annan som hindrar en själv, det är alltid bara man själv som gör det. Det kan vara en tung insikt men också öppna upp för ännu mer kapacitet och fler lösningar.

Ja det var dagens tankar om det oändligt intressanta ämnet psykisk hälsa som jag brinner för väldigt mycket. Om du orkade läsa enda hit får du gärna lämna en kommentar 🙂 Om du har klickat i att du vill ha mail när någon besvarar din kommentar, kan det vara så att den funktionen är lite trasig. Kolla in här igen, nästan alla kommenterar besvaras!

Personligt

Kroppskontakt före kostreligion

1 March, 2021 9 Comments Written by Martina

När kosten blir en religion, tappar vi kontakten med kroppen.

När man till exempel börjar baka väldigt mycket söta keto efterrätter, är det ofta ett tecken på att kroppen är sugen på kolhydrater. Istället för att hälla i sig sötningsmedel kanske det är bättre att fundera på varför den vill ha kolhydrater och tillmötesgå det behovet?

Äta carbs? På keto? Why not? En person som inte är helt adapterad till fett eller får förändrade behov på grund av hormoner eller sjukdom kan få fördelar av att lägga till lite kolhydrater.

När jag säger “lägga till kolhydrater” verkar många tro att jag menar flera hundra gram, varje mål, varje dag och gärna typ ballerinakex. Nej, jag menar en sötpotatis för den som tål det, lite rotfrukter eller till och med lite vitt ris. Förra gången jag nämnde vitt ris här på bloggen blev det totalt ramaskri, som att jag  sagt det mest syndiga jag kunde komma på.

Vitt ris är förresten bättre än råris/brunt/svart ris för att det innehåller färre antinutrienter. Jag ser inte rena kolhydrater som särskilt dåliga eftersom de går åt snabbt. De eldar på citronsyracykeln och är ett naturligt bränsle för människor i små mängder. Det kan vara stor skillnad mellan 0g och 50g men båda nivåerna tillåter ketos om resten av kalorierna kommer från stabila fettkällor.

När kosthållningen blivit en religion

Vissa mår strålande på zero carb men det passar inte alla. Framförallt är det svårt att gå från en “vanlig kost” till noll kolhydrater. Man behöver en invänjningsperiod. Jag ser många kämpa på trots att kroppen skriker efter något annat eller något mer, och kompenserar med massa kaffe eller sötade fettbomber för att “täcka upp” bristerna. Då har kosthållningen blivit en religion.

Ett annat klassiskt exempel är veganer som vägrar lägga till ens lite ägg eller skaldjur trots att kroppen skriker efter det, eller de vegan-influencers som inte klarar av att följa sin egen diet och äter ägg och fisk i smyg, medan de utåt sett fortsätter att förespråka strikt växtbaserad kost. Det är både en och två sådana influencers med hundratusentals följare som “blivit påkomna” med att äta animaliska produkter.

Att hetsa i sig nötsmör är typexempel på att kroppen behöver mer fett, gärna från animaliska källor. Även keto-entusiaster kan hamna i jordnötssmörsfällan och det löses enkelt genom att äta ett extra mål mat med rikligt med fett. Jordnötter är bland de mest giftiga livsmedel som finns och också mest allergena och mest cancerogena på grund av den tunga besprutningen de utsätts för.

Vi vet vad vi ska äta – om vi lyssnar!

Jag tycker att det är helt orimligt att människan är det enda djuret på den här planeten som inte har en aning om vad den ska äta. Jag tror att vi visst vet men att många är otroligt avstängda eller fastlåsta i ett visst tänk, och därför blir det lätt fel.

Som en disclaimer kan jag säga att jag har full förståelse för om vissa med till exempel sockerberoende/överätningsproblematik behöver vara mer religiösa i sitt kosttänk. Det är inte det jag skriver om här.

Personligt

Neurohacking | Neurokemisk reparation

22 February, 2021 80 Comments Written by Martina

Bilden av missbrukare är fel

Jag har många inlägg om beroende här på bloggen för att det är ett ämne som har intresserat mig i många år. För mig har ordet helt tappat sitt stigma. Ibland blir jag påmind om att det fortfarande anses väldigt syndigt med beroende när jag skriver fritt om det, för få får bra eller trevliga bilder i huvudet när de tänker på det.

Vissa kanske tänker på utslagna människor, andra kanske tänker på kriminella. De flesta tänker inte på en heroinist som någon som går till jobbet varje dag och betalar sina räkningar i tid, men den typen av heroinister finns precis som nidbilden av “den utslagna knarkaren” som ligger avdäckad på en madrass i en tom lägenhet.

Neurokemisk reparationMissbruk är oftast osynligt. Det gör att vi inte kommer åt missbruket där det gör som mest skada. De allra flesta missbrukare är nämligen ganska normala, hyffsat skötsamma människor som upplever sig ha ett eller ett par områden i livet som ibland går lite överstyr. Eller så upplever de sig ha hittat “sin medicin”. Det är inte syndigare än så.

För hundra år sedan ungefär var missbrukare oftast alkoholister och det fanns ingen empati med dessa människor. De kunde ju bara “rycka upp sig” men valde att inte göra det, så de fick ju skylla sig själva. Idag vet vi tack och lov bättre, men den allmänna vården vet inte mycket bättre. Hjälpen finns oftast i ytterkanterna, i till exempel tolvstegsprogrammet och andra självhjälpsgrupper.

Mitt intresse för de 12 stegen…

Det började med att jag hittade Byron Katie, en amerikansk spirituell självhjälpsguru vars verktyg kallas för “the work”. Inom “the work” ska man skriva ned påståenden som får en att må dåligt “jag är för gammal för att…” och vända på det till sin motsats och till andra människor. “Jag är inte för gammal för att…” och “Jag tycker att andra människor i min ålder är för gamla för att…” och hitta argument för att påståendena är sanna eller inte sanna.

Detta är en typ av självinventering!

Jag älskar den här typen av litteratur och har läst en hel del, och det dröjde inte länge i jakten på fler inventeringsprogram förrän jag hittade just de tolv stegen…!

Jag har frikostigt berättat om de problem jag haft med min mentala hälsa och att jag inte tycker om att sätta etiketter på saker. Diagnoser är så tillfälliga och beskriver bara en samling problem som man råkar ha just nu. De kan aldrig beskriva hela människan.

Dock är det ju dessa problem som gjort att jag sökt mig till självinventeringen, och som gjorde att jag började fundera på om det kunde ligga ett beroende i botten. Att ens bestämma sig för vad ett beroende är, är inte enkelt, men om jag ska försöka skulle jag sammanfatta det i två begrepp: flykt och mental besatthet.

Flykt från nuet och besatthet kring ett beteende, en person eller en substans.
Flykt är synonymt med icke-acceptans eller oförmåga att “vara” i sina känslor. Det blir istället ett ständigt “botande” eller “fixande” där konsekvenserna till sist blir värre än fixen.

Neurokemisk reparation: att laga hjärnan

  • Varifrån kommer besattheten?
  • Varför denna ständiga flykt?
  • Vad är det för fel på nuet?

För den med psykiska problem kan nuet vara fullt av ångest och annat obehag så det är ganska logiskt att de substanser eller beteenden som dämpar är väldigt lockande. Många vet inte att om man går rakt in i en jobbig känsla (och accepterar den fullt ut utan att försöka ändra på den) så går den till sist upp i rök! Känslor kan inte förbli när vi zoomar in på dem.

→ Läs mitt inlägg om att vara rädd för känslor här!

Min tro är att det går att laga hjärnan genom neurokemisk reparation så att den fungerar utan “medicin” och inte behöver fly någonstans.

Tänk på det allra vanligaste beroendet: kaffe. Tänk att inte behöva kaffe eller koffein längre. Tänk att du kan dra igång morgonen utan den rykande koppen med svart vatten, utan att längta efter den, och utan att tro att den ska fixa någonting!

Vissa människor äter sina känslor både genom att äta vissa specifika saker (som godsaker, mackor eller choklad) och genom att äta väldigt mycket. Vissa tycker att en munsbit mat absolut inte är nog utan vill ha mer, och att mer ger sug efter mer. Det finns ingen sista tugga eller sista pralin ur chokladasken förrän maten är slut eller asken är tom. Då börjar jakten på mer.

“En är för mycket & tusen är aldrig nog!”

neurokemisk reparation

Citatet ovan är typiskt för “frossar”-drogerna. Koffein och nikotin når oftast inte upp dit, men det gör däremot socker, många narkotiska substanser, alkohol samt spel om pengar, gaming, shopping, sex och porr.

Signalsubstanserna är ur balans

Om du puttar på dina signalsubstanser (med hjälp av en substans eller ett beteende) åt något håll dag ut och dag in så kommer de att hamna ur balans, även om du upplever det som att de är mer i balans än tidigare.

Låt oss ta rökning som exempel. Du kanske tycker att det “fixar dig” eller bara är en skön paus under dagen, men när du slutar röka har du plötsligt problem du inte visste att du hade. Det vanligaste är att din stresskänslighet blir lika med noll!

Vilka signalsubstanser är ur balans?

Jag som älskar neurobiologi och fysiologi måste alltid förstå saker från en biologisk vinkel. Därför vill jag veta VILKA signalsubstanser som avviker från det optimala, för vet jag det kan jag applicera rätt verktyg!

Är jag t.ex dopamin-deprimerad slipper jag knapra SSRI för det skulle vara som att försöka slå i en spik med en såg. Det hjälper troligen inte.

Känner du igen dig i någon av följande?

  • Dopamin-problem: Har du svårt att ta dig för saker? (Lågt dopa) Eller gör du massor med saker utan mål och det blir mest kaos av alltihop? (Högt/snabbkonverterande dopa)

  • Serotonin-problem: Är du orolig för att folk snackar skit bakom ryggen på dig? (Lågt serotonin) Eller älskar du människor och beter dig som en Golden Retriever i sociala sammanhang? (Högt/långsamt serotonin)

  • Acetylkolin-problem: Har du problem med minnet? (Lågt acetylkolin) Eller minns du detaljer som ingen annan? (Högt acetylkolin)

  • Noradrenalin-problem: Är du ständigt på helspänn? (Högt noradrenalin) Eller är du slö och ofokuserad? (Lågt noradrenalin)

  • GABA-problem: Saknar du bromspedal? (Lågt GABA) Eller är du en bromskloss som ser till att allting tar 10 ggr längre tid? (Högt GABA)

  • Hur kan signalsubstanserna hamna i balans igen?
  • Är det fysiskt möjligt?

Svaret är definitivt ja, men det är inte enkelt och det finns ingen quick-fix.

Eller ja… men då är vi ju tillbaka till beroendeproblematiken och det var en lösning vi ville ha inte “en fix”! 😉

Jag har gjort en hel del neurokemisk reparation så jag har erfarenhet av det och vet att det går, men jag är långt ifrån klar! Faktum är att jag håller på med det precis just nu och jag undrar om du skulle vara intresserad av mer information på det här området? En guide kanske? Eller en föreläsning?

Vad är neurokemisk reparation?

Om man utgår från att hjärnan är i obalans och man behöver “rätta till” det utan att skjuta mygg med en älgstudsare (dvs använda droger) behöver man en annan, lite mer långsiktig approach.

Gas eller broms-människa?

Om vi börjar med att dela in dig i en av två kategorier: Är du en som saknar broms? Gör du tusen grejer och sen kraschar? Har du massor av idéer? Har du ångest? Blir du lätt nervös? Paranoid?

Då har du troligen ett dopamin och/eller noradrenalin-problem (väldigt, väldigt enkelt förklarat!) och skulle dra nytta av hård träning för att bränna av noradrenalinet och ersätta det med endorfiner (lugnande, ångestdämpande), samt lära dig meditation, mindfulness och att kanalisera din energi rätt. Jag led av panikångestsyndrom i många år, och jag insåg att all den energi som min kropp kunde producera var en tillgång! Jag hade verkligen mer energi än “alla andra”, det fanns inget stopp på mig! När energin inte fick utlopp byggdes den upp till ohemula nivåer vilket kulminerade i en panikångestattack.

Panikångesten ledde till både tvångstankar, tvångsbeteenden och stark oro och nervositet. Ni som har haft PÅ vet att man blir så otroligt rädd för att bli rädd. Men känslor kommer från det latinska ordet emovere (som i emotions) som betyder rörelse! När du rör din kropp så rör du runt i känslorna också! 🙂

Har du för mycket broms?

Är du trött? Långsam? Lite trögtänkt? Tycker du att det är jobbigt att fatta beslut? Glömmer du saker och missar tider? Kan du inte få nog av kaffe, socker och annat uppiggande?

Den här typen har ofta ovanan att dränera sitt dopamin på “skit” som serier, youtube, porr, gaming osv. Vi får bara en viss pott per dygn och bränner vi allt dopamin på förmiddagen finns det ingen motivation kvar till att göra något vettigt. Man “fastnar”. Fast på samma gamla tråkiga jobb, fast i ett tråkigt förhållande, eller fast i singelskapet. Den här typen har antingen problem med att sova för mycket (sjusovare på helgerna) eller sömnproblem. Oavsett vad behöver dopaminkänsligheten ÖKA!

Hur då?

Bort med alla vardagsmissbruk!

Jag har skrivit om dopamindetox här på bloggen flera gånger och det  går ut på att täppa till alla dopamin-hål. Mitt nick name på dopa detox är “No fun lifestyle” det säger en hel del om vad det handlar om!

Om du googlar på dopamin detox finns det många skeptiker som säger att det bara är trams, men jag utmanar dig att testa. Jag har varit på tystnadsretreat flera gånger där alla typer av stimuli är borttagna (man får inte använda dator eller mobil, inte läsa en bok, inte samtala med någon, inte ens använda papper och penna) vad tror du händer efter ett sådant retreat? Dopaminkänsligheten ökar som bara den vilket leder till inspiration, motivation, entusiasm, iver, nya idéer osv.

Det är bara en grej man kan göra och det är inte säkert att det räcker hela vägen för orsaken till “obalansen” kan vara många saker. Det kan vara livsmedelsintoleranser som ger kronisk, låggradig inflammation eller till och med neuroinflammation. Depression och nedstämdhet kopplas allt oftare till magen och tarmarna, och många kroniskt deprimerade har förhöjda inflammationsmarkörer. Att utsätta sig för toxiner kan också ge trötthet och att känna sig sänkt. Ett missbruk som går ut på att jaga dopamin leder automatiskt till depression eftersom man fastnar i dopamin-kortisol-loopen som nedreglerar serotoninreceptorerna.

Då får serotoninet svårare att hitta en receptor, och man känner sig som en usel människa, helt värdelös, alla hatar en och ful är man också.

Du ser…

Everything’s biochemistry! 😉

Som du märker har jag mycket att säga om det här ämnet och gör det mer än gärna. Det är svårt att skriva övergripande om något så brett som beroende och skeva signalsubstanser, för det kommer vara stor skillnad beroende på vad man är för typ av person, hur länge man har haft problem och på vilket sätt man har självmedicinerat. Det verkar dock vara så att även de tyngsta missbrukare kan bli helt återställda på 1-2 år. Hjärnan har en otrolig plasticitet så om du “bara” har lite destruktiva vanor och inte ett fullskaligt, superdestruktivt missbruk finns det gott om hopp!

Tänkte avsluta här, så får du fylla på med dina tankar och funderingar i kommentarsfältet! Som vanligt läser, godkänner och svarar jag på allting manuellt!

Gillar du vad du läser? Donera gärna en slant och stötta mitt arbete med bloggen!
Jag finns även på Patreon
Swish: 1231833680

Relaterade inlägg: 

Biohacking, Neurohacking
, , , , ,

Senaste kommentarerna

Hej!

Välkommen till Sveriges mest omfattande biohacking-blogg. Jag som skriver här heter Martina och är en nyfiken själ som brinner för att förstå hur saker hänger ihop och fungerar. Allt jag skriver har i syfte att uppmuntra till dialog. Det betyder att jag vill att vi pratar med varandra och hjälps åt att tänka, utvecklas och inspireras för att må bättre och hitta nya lösningar på gamla problem. Jag påstår alltså inte att jag sitter inne med “sanningen” utan allt kan bli föremål för reflektion och diskussion! Det är så vi lär oss och blir bättre, vilket är själva kärnan i biohacking och alla former av självförbättring.

Alla kommentarer godkännes manuellt. Det är bara jag som skriver här och bloggen är personlig.

Gillar du vad du läser? Donera gärna en slant och stötta mitt arbete med bloggen!
Jag finns även på Patreon
Swish: 1231833680