Jag fick en kommentar kring det här med att äta ketogent (80E% fett varje måltid och 200g fett om dagen) och att det inte passar någon som är äldre och metabolt sjuk. Jag vill bemöta det just för att det är en hel del i den kategorin som hade uppnått ALLA sina hälso- och utseendemål om de vågat experimentera med det. Dock blir det i denna gruppen av personer ofta mycket mindre fett, kanske en fjärdedel då de mår illa av fett, tycker det är äckligt, motbjudande eller bara direkt olämpligt. 
Gryta gjord på kycklinghjärtan
200g fett för vem?
Jag tror verkligen att alla kan äta ketogent och keto-anpassa till 100% Varför tror jag det? För att vi föds i ketos, vi har en fantastisk fettmetabolism och före människan började odla levde vi som jägare och samlare och åt majoriteten kött. Åt urmänniskorna fibrigt muskelkött? Nej, troligen inälvor, hjärna, blod, ögon, fett och i sista hand musklerna efter att djuret hängt till sig ett tag så att det blivit mört. Det finns mycket arkeologiska fynd och antropologiska studier som stödjer den tesen, för att inte tala om vår biologi. Vi har lika lågt pH i magsäcken som rovdjur och asätare, vi har ögon som är riktade rakt fram, vi kan tillverka verktyg, jaga och trötta ut djur i jakt med vår överlägsna cardio-förmåga.
Det är mina argument för att människan är gjord för att äta kött men vår enorma anpassningsförmåga gör att vi kan stoppa i oss det mesta och fortfarande fungera någorlunda. Vi kanske blir tjocka, trötta, slitna eller sjuka men inte med en gång och numera har vi så bra medicinering att det inte är någon direkt skillnad i livslängd oavsett om man är frisk eller sjuk.
“Fett är äckligt och kväljande”
Varför tycker många, framförallt äldre kvinnor att fett är så äckligt och kväljande? Min hypotes är en kombination av hjärntvätt (fett täpper igen kärlen, lymfsystemet och gör en tjock) tillsammans med visst socker/matberoende och allmän kultur att vi kvinnor ska äta “fräsch” mat, gröna sallader, smoothies och annat kvinnligt. Inte sitta och gluffsa i oss som en karl. Jag vet att mina norska läsare säger att skillnaden mellan hur män och kvinnor förväntas äta är ännu mer uttalad i Norge, och därför kunde norska utgåvan av min senaste ketobok inte ha samma omslag (mig poserandes med ett stort köttstycke) i Sverige som i Norge. Det är liksom vulgärt.
“Hur får man i sig allt fett?”
Att få i sig 200g fett om dagen (jag äter mer än detta!) är enkelt! Tänk att jag inte dricker smoothies, inga fröknäcken, ingen alkohol, jag gör inget ketobröd eller andra bakverk. Jag äter aldrig sallader längre, inga bönor, inga färdiga produkter märkta med “low carb”, inga yoghurtar, ingen propud eller någonting sånt. På grund av att jag är ganska lat gör jag ofta storkok och stora “ketogrytor”, massor av kött eller till exempel kycklinghjärtan och fett i en enda stor gryta. Det blir också en del äggröra, hemgjord leverpastej, benmärg, benbuljong och feta köttstycken som jag haft i ugnen. Min energi måste ju komma någonstans ifrån ellerhur? Med dessa livsmedel är kolhydraterna ganska nära noll, protein är mättande och blir för få kalorier så fettet blir min energikälla numero uno.
Det handlar alltså inte om massor av majonnäs eller massor av smör utan om livsmedel som är naturligt feta. Det skulle för mig som är så keto-van kännas konstigt att kompensera en torr proteinmåltid med ett hav av bearnaise-sås för var är näringen där? Det blir bara massa kalorier utan att tillföra så mycket. Bättre näringsmässigt är då en fet bit makrill eller köttbit med rejäl fettkant på.
Jag tror att min poäng här är att måltiderna blir så fundamentalt annorlunda än vad många tänker sig. Man behöver liksom kasta om hela sitt tänk från att maten ska se feminin, försiktig eller “normal” ut till att näringsoptimera med ett experimentellt sinne. Det är en bit att gå mentalt för många, men klarar man det kan man få riktigt coola effekter!
