Jag har gjort lite tidningsintervjuer nu de senaste kring biohacking och en återkommande fråga är varför man ska hålla på med biohacking.

För mig är det helt självklart varför man ska hålla på med biohacking, varför skulle man inte det? Jag tycker att det är helt tokigt att acceptera trötthet, magont, svullnad, hormell obalans, övervikt, sömnsvårigheter, att inte kunna göra vad man vill och så vidare. Många nöjer sig för lätt och för snabbt och är okej med att inte må bra.

För att kunna bli maximalt framgångsrik inom vilket område som helst måste man fixa det mest basic. Det går inte att vara slö, trögtänkt, ledsen, orolig, nervös eller på annat sätt ofungerande. Därför börjar man med biohacking för att man får ett brinnande intresse för High Performance, att kunna ligga på en väldigt hög nivå prestationsmässigt och klara av saker som många andra inte gör.

Min scenskräck

Min scenskräck har jag pratat om vid några tillfällen och det är någonting som varit ett problem länge i mitt liv. Det har inte handlat om nervositet utan total inkapacitet vid muntliga framträdanden, alltså inte kunna stå upp, inte kunna komma ihåg vad jag själv heter osv. Det har inte spelat någon roll om det var muntligt framträdande för 1 person eller 1000 personer. Att lösa detta har inte varit enkelt, och jag sköt på det väldigt länge. I många, många år tills jag insåg att alla framgångsrika personer har övervunnit sin scenskräck. Man kan inte tävla internationellt om man har scenskräck, man kan inte bli bäst i världen på något med scenskräck. Det går bara inte, så jag var tvungen att fixa det.

I veckan föreläste jag för första gången för 100 personer i 50 minuter, helt utan några performance drugs. Jag förvånade mig själv, men det gick jättebra och jag var inte ett dugg nervös, kunde till och med unna mig att skoja till det och vara lite rolig.

Funkar inte du så funkar inget

Det är en sanning med modifikation för jag läser just nu en bok om Alzheimers och det är förbluffande vad mycket vissa lyckas göra trots Mild Cognitiv Impairment (MCI) men det kräver också att man har hög nivå från början. När jag själv levde på skräpmat på Chalmers så presterade jag bra trots det, men det krävdes att jag pluggade 16 timmar om dagen. Från 06 på morgonen till 22 på kvällen, varje dag inklusive helger. Idag hade jag kunna prestera samma med 4-8 timmars arbete per dag för jag är så mycket bättre på att tänka. Min hjärna är inte fuzzy och jag kan fokusera långa stunder varje dag utan avbrott. Jag hade kunnat gå 2 chalmersutbildningar samtidigt med den kapaciteten jag har idag, och jag är inte klar än!

Varför ska man inte acceptera ohälsa?

Man ska acceptera sig själv och sin nuvarande situation som i att; “Just nu har jag en förlamande scenskräck, jag älskar och accepterar mig själv ändå men jag kommer att göra vad som än krävs för att fixa detta!” 

Alltså – inte hata på sig själv för att problemet finns utan erkänna dess existens och samtidigt tala om för sig själv att det här är något som ska åtgärdas. Jag brukar även tillägga att jag inte accepterar problemet, men att jag accepterar mig själv. Det är viktigt att skilja på sak och person.

Kan alla bli en biohacker?

Det här är en annan fråga jag brukar få och svaret är såklart JA, ALLA kan bli en biohacker och jag tror att det här kommer att bli viktigare och viktigare i framtiden. Det är helt normalt att inte veta vart man ska börja eller hur man ska göra, så man måste börja med att läsa på. Läsa på, läsa på, läsa på!

Är det fortfarande förvirrande? Läs på mer! Jag läser 7-9 böcker i veckan och applicerar så mycket jag hinner på mig själv, och även om det går långsamt ibland så går det trots allt framåt. Jag brukar också tänka att även om jag får ett fragment av en ny insikt så är det värt det, det är värt att läsa boken, artikeln eller gå på seminariumet.