Jag predikar ofta att lyssna inåt och att hitta sin känslomässiga kompass för att göra bättre val för sig själv och till exempel undvika utbrändhet och dåliga relationer. Det bygger på att man litar på magkänslan, lyssnar på den och följer den. Ibland kan dock “magkänslan” lura en lite, när något som egentligen är bra för en känns extremt dåligt. Exempel är när man är livrädd i situationer som egentligen är ganska säkra, som att prata inför folk. Om jag skulle lyssna inåt när det gäller föreläsningar skulle jag inte göra en enda föreläsning för det är extremt obehagligt. Jag blir jättenervös och får extrem ångest som gör att jag inte kan sova eller fungera dagarna före. Ändå gör jag det, för jag har lärt mig att gå emot min irrationella hjärna när jag behöver det.
Igår var en sådan dag. Jag hade bokat in ett simträningspass med Jonas Colting och Maria Cerboni för att högst motvilligt lära mig crawla som proffsen. Grejen är bara att jag avskyr vatten både bassäng, hav och sjö men extra mycket bassänger för att det är så otäckt när det är djupt och allting ser läskigt ut under vattnet. Jag får typ höjdrädsla eller något när jag tittar ned under vattnet och jag inte bottnar och titta ned måste man göra när man crawlar! Natten före sov jag väldigt dåligt och hade mardrömmar om simträningen och jag var så extremt orolig och hade galen ångest. Jag tänkte att jag kanske inte ens skulle gå i vattnet utan klamra mig fast i stegen som en katt som klamrar sig fast i duschdraperiet.
Borås överraskade dock med väldigt fräscha och fina bassänger och temperaturen i vattnet var helt okej. Jag hoppade i från kanten, använde inte ens stegen och på något magiskt vis fick Jonas mig att våga titta under vattnet med simglasögonen. Jag bet ihop och bara gjorde som han sa. Första steget var att titta under vattnet när jag simmade vanligt bröstsim och efter några längder fick jag testa att crawla. Även om mitt intellekt förstår hur armar och huvud och ben ska röra sig är det svårt att omsätta i praktiken, men efter bara 20 minuter fick jag till någonting som liknade crawl! Efter en timme hade jag lyckats crawla en hel 25-meterslängd flera gånger och även om det inte var världens vackraste crawl, så var jag i vattnet med huvudet under vattnet, tittade på den läskiga bottnen och vevade med armarna och försökte andas i armhålan och allting sånt! 😀
Som Elin (Jonas sambo) sa innan vi hoppade i så får man ju en större kick ju läskigare någonting är, så det var ju en fantastisk känsla efteråt och jag blev till och med sugen på att simma igen. Jag har ju saknat cardio i mitt träningsprogram och vet att jag behöver lägga in det, och simning är extremt bra träning på alla sätt. Både muskulärt och för konditionen. Dessutom är det inte fel att känna sig mer säker i vatten, för sin egen säkerhets skull när man badar och för att utforska ett annat element.
Detta var det coolaste hittills detta året och jag är extremt stolt över mig själv och extremt tacksam för Marias pepp och Jonas grymma coaching. Jag fattar fortfarande inte hur han lyckades få mig att faktiskt crawla, men det gjorde han! Det är otroligt stärkande för mig att hitta nya kreativa sätt att gå emot mig själv och övervinna den där starka aviga känslan och göra det ÄNDÅ!
Föreläsa ÄNDÅ!
Gå till gymmet ÄNDÅ!
Gå på den sociala tillställningen ÄNDÅ!
Brukar du också hitta konstruktiva sätt att utmana dig själv på?
Det är ganska intressant att observera vad som händer inuti och se hur olika känslor maskerar sig som varandra. Trötthet kan vara dold uppgivenhet, ilska kan vara dold sorg men också hur det går att vända på olika känslor till något bättre. Nervositet ligger ganska nära förväntan till exempel och ilska kan ligga nära mod och beslutsamhet. När man känner sig riktigt arg och känner att man har “fått nog” – visst kommer det ofta någon handling därur?
Martina on Katastrofala Diabetesråd 2020 | Del 1: “Jag var mycket duktigare med sådana här hacks tidigare. Sedan jag började med carnivore har jag slutat med alla små…”
