Jag landade i Shanghai i söndags, och mitt löfte var att jobba med min scenskräck på en gång! Min plan var att joina en Toastmasterklubb dag ett, men idag är det torsdag och jag har inte varit där ännu.
Vad värre är, är att jag var med i Jimmy Moores podcast inatt (jag ska länka när den kommer), och jag var såååå nervös. USCH VAD JAG ÄR TRÖTT PÅ ATT VARA NERVÖS!
Jag är ARG på mig själv för att jag blir så nervös!
Det förstör så himla mycket. I text ser allting jättefint ut men sen i tal blir de heltokigt. Jag pratar inte alls lika bra engelska som jag gör i mitt huvud, mitt vokabulär krymper med 90% och jag kan inte tänka. Det är verkligen skitjobbigt att inte kunna det. Ingenting låter smart, jag är liksom tacksam om jag får ut en fullkomlig mening som inte är helt fel.
Podcasten spelades in 15.15 amerikansk tid, vilket var 03.15 kinesisk tid. Bra tänkte jag, då hinner jag lugna ned mig innan. Hann jag det? Nej, klockan 03 var jag självklart klarvaken med pulsen i 200. Jag gick och la mig vid 06 och gick upp vid 11, vaknade av en mardröm. Den handlade om att få knivar in i huvudet och raka av allt sitt hår, min tolkning är att det är mitt undermedvetna som försökte förmedla någonting kring det där med att prata “inför” folk… eller vad tror du?
Nu när jag sitter här med mitt fettkaffe är jag något frustrerad och gnällig. Men jag tänker att irritation och frustration kan vara bra drivkrafter ibland också. Jag brukar vara ganska oberörd, men nu är jag arg på mig själv för två saker: Den ena är att jag inte fått ändan ur vagnen att hacka min scenskräck tidigare, och den andra är att jag låtit mig själv bli helt ur form under “semestern”. Båda är kritiska, för att jag gör mycket sociala grejer just nu, och för att jag för första gången ska vara på omslaget till min egen bok (en ny!) Klart man vill vara, eller i alla fall KÄNNA sig fin då!
Det här får vi ta och lösa, kanske tillsammans på något vis? Jag tänker att man aldrig är ensam om sina problem. Dags att lösa de här efterhängande onödiga grejerna som ligger och gnager!
Hej Martina! Tycker du är grym som tar tag i det här med scenskräcken!
Måste bara beräta om vad jag gjorde här om dagen. Jag skickade ett mail till en dansskola och sade att jag var intresserad av att vara assistent på deras danslektioner och eventuellt vikarie. Jag får svar nästan direkt och dem frågar om jag kan komma nästa dag och vara vikarie för två barnklasser. Jag får lite panik då jag aldrig hållit i en danslektion någon gång (har dansat länge men aldrig varit lärare) och har bara en kväll på mig att förbereda mig (hadde skola hela dagen efter fram till danslektionerna).
Jag tackar ändå ja för att jag så gärna vill ha ett extrajobb, panikletar musik och kommer på koreografier etc.
Dagen efter håller jag i två lektioner. Den första för 4-5 åringar. Föräldrarna tittar på. Jag gör lite saker men barnen tycker typ 50% av sakerna jag gör är roliga. Det blir stelt. Jag vet inte vad jag ska göra. Paniken stiger och jag tittar på klockan. “Åh kvart i. Då slutar vi”. Jag säger att det är slut och då säger föräldrarna att det slutar hel. Detta ögonblicket var så pinsamt… Jag säger en vit lögn om att jag är vikarie och har fått fel information och att det slutar hel nästa vecka.
Efter det känns det som att jag ska kräkas. Är så sjukt nervös inför nästa lektion och vill bara hem och gråta. Det var seriöst bland det värsta jag varit med om på väldigt länge haha. Som tur är har jag en kompis som jag vet har undervisat förut. Så jag ringer henne och får lite tips inför nästa lektion med 6-7 åringarna. Det går mycket bättre med dem! även om jag hade flera lite pinsamma stunder där jag inte riktigt visste vad jag höll på med.
Jag är nervös inför nästa gång men kan säga att jag lärde mig supermycket på bara dessa två lektioner jag höll i!
Ursäkta den extremt långa kommentaren men vill bara säga att oavsett om det går bra eller dåligt när du uppträder så kommer du alltid lära dig något och kunna göra det bättre nästa gång. Lycka till Martina! Du klarar det!
Tack Sara, jättebra och värdefull kommentar. Tack för att du delar med dig, och lycka till nästa gång!
Prat i små grupper går bra för mig. Större, isch, det låser sig totalt.
Nu jobbar jag inte med sådant som gör att jag måste prata inför större grupper så att acceptera sin blyghet och introverta personlighet och inte göra våld på det är kanske inte en lösning.
Har inga råd att ge annat än uppmuntran – det man jobbar med brukar bli bättre. Har själv en djävulusisk höjdskräck som jag fått utmana mig själv för att kunna hantera hyfsat och har hjälpt en god vän att attackera sin hissrädsla så numera kan hen åka hiss själv.
Lycka till med att få bukt med scenskräcken!
men du verkar jU HA väldigt bra koll på din inRe hälsa så ska inte komma o föreläsa SORRY
…skulle det stå.
Även solen har fläckar… Du är så perfekt på så många sätt… Måste du verkligen vara bra på allt? ?
Fast visst tror jag på att man kan jobba på sina fobier och träna på att möta dem.
Lycka till ?
Åh undrar ibland om du är lite för hård mot dig själv? Ibland sker magin när man struntar i alla utmaningar men du verkar ja väldigt bra koll på din inte hälsa så ska inte komma o föreläsa.
Camilla Läckberg pratar ibland om sin scenskräck som gör att hon tappar rösten ksk fråga henne? Lchf kan vara en isbrytare
Why worry av Trystan tyckte jag var en bra bok om hur man kan krossa inre barriärer.
Älskar dina videobloggar tänk om du kunde köra animationer också? Slipper du scenen utan du behöver endast en Graphic designer som kan designa dina föreläsningar som du läser in….
Mja, hård och hård… jag vet inte om jag är så hård mot mig själv men blir frustrerad när det inte går som jag vill 🙂 Jag kanske får ta och kontakta Läckberg, vi har ju LCHF gemensamt som du säger. Ska spana in Why Worry, bra tips! 🙂
Tack för att du gillar mina vloggar <3
Jag har en ganska nyligen gjord erfarenhet som dyker upp i huvudet när jag läser ditt inlägg. Det var ett tillfälle när jag skulle göra flera korta presentationer, för olika “viktiga” eventuella framtida kontakter, på engelska. Jag är mkt otränad på att tala engelska och speciellt svårt är det med fackspråk inom min profession. Det gjorde mig riktigt nervös innan, eftersom jag insåg att jag skulle låta oerhört oprofessionell och ytlig, om jag inte kunde använda rätt begrepp. Jag började med att skriva ett manus på engelska med bra språknivå, långt över min “pratförmåga” Men så bytte jag plötsligt strategi dagen innan eventet och bestämde mig för att vara helt mig själv, prata “svengelska” och lägga fokus på mötet, kontakt, och engagemang i det jag skulle prata om nämligen mitt eget projekt som jag brinner för. Det gick jättebra. Jag kunde komunicera mina visioner med hjälp av personen jag mötte. Eftersom vi fick avspänd kontakt och jag var engagerad i mitt ämne så blev det ett MÖTE mellan oss och personen, som hade bra språk hjälpte mig att hitta rätt begrepp när det blev nödvändigt. Detta har jag sedan fortsatt att använda när jag nu föreläser eller presenterar inför en grupp. Helt enkelt att tillåta mig att vara som jag är( hur jag ser ut, språksvårighet, annat som jag kan nojja på innan) och fokusera på möte och engagemang i innehållet! 🙂
När du beskriver dina känslor innan inspelningen så kom jag att tänka på det här TED talket, här från Edinburgh ett par år sedan:
https://www.ted.com/talks/kelly_mcgonigal_how_to_make_stress_your_friend?language=en
Handlar om hur man handskas med stress i allmänhet, men kanske kan hjälpa med att hitta ett bra tankesätt, och sätt att förhålla sig till kroppens beteende, när scenskräcken sätter in?
Scenskräck, bara ordet får min puls att sticka iväg till skyarna 😛
Kanske mina egna erfarenheter kan vara till hjälp för andra scenskräckslagna?
På jobbet har vi möten på fredagar där vi ska berätta vad vi har gjort under veckan. Helst vill jag såklart undvika dessa möten (vi är “bara” 14 pers men tillräckligt många att bli nervös inför), men ser det samtidigt som ett tillfälle att öva på min talförmåga inför grupp. Jag har börjat få bukt på den nervositeten efter lite självanalyser à la MBTI/Jung (är själv INFJ).
Jag har haft många tillfällen då jag på dessa möten bara svamlat fram något konstigt på engelska. Fått två meningar i huvudet samtidigt och därmed mixat och blandat så grammatiken blir alldeles fel. Och vetskapen att alla i gruppen förmodligen lyssnar på mig gör mig lite för självmedveten och distraherar mig ännu mer. Tankeverskamheten går på maximum overload.
Ibland kunde det faktiskt gå bra på dessa möten.
När jag började analysera varför vissa möten gick bättre än andra började jag inse vad skillnaderna var. De gånger jag försökte använda alla tips på hur man ska prata inför grupp (fokus på att skapa ögonkontakt, inte titta på stödord, och alla de retoriska “regler” jag kunde komma ihåg osv) var de gånger jag misslyckades och hade för mycket i huvudet för att få fram det jag ville. “Det funkar inte! Varför är jag inte som de andra?” och sådana jämförelser som kan tänkas dyka upp när man börjar bli frustrerad och arg på sig själv. Och sen såg jag säkert sur ut för att jag fokuserade så hårt på att finna mina ord, samt att nervositeten inte direkt ger ett avslappnat ansikte. 😛
De gånger jag lyckades var när jag pratade från min egen “sfär”. Vet inte riktigt hur jag kan förklara det bäst. Att jag var inne i mina egna tankar, i min egen värld och sen bara försöka dela med mig av den världen utan att stressa fram orden, låta det ta sin tid om så behövdes. Det är där jag känner mig som mest bekväm. Det är där jag ser hela bilden av det jag ska berätta. Det är där jag finner min trygghet och började lita på min egen talförmåga. Så jag började testa om jag var något på spåren och ja, faktiskt. Har varit mindre nervös och inte varit lika fumlig med orden sen dess! Kommer såklart fortfarande dagar där jag glömmer bort de bitarna och det känns som att allt går fel igen, men de svider inte lika hårt nu när jag har fler positiva minnen från dessa möten att ta till mig av 🙂
Och liten snabb vändning över till det här med MBTI. Jag har sett att frågor om MBTI och Jungs personlighetstyper har dykt upp då och då i kommentarerna. Själv har jag nog nördat ner mig lite för mycket inom det ämnet, trots att jag är väl medveten om att de grundar sig på observationsstudier och inte någon exakt vetenskap. Men mycket av det som beskrivs verkar stämma så klockrent bra i många situationer så jag helt enkelt inte kan låta bli att djupdyka vidare i ämnet. Man får dock se det som en GPS, den är kanske inte helt exakt, men ger ungefärliga koordinater där du kan hitta andra som kanske fungerar på liknande sätt som du själv 🙂
För den som är intresserad så rekommenderar jag de här länkarna:
https://mbtifiction.com/the-book-addicts-guide-to-mbti/how-to-use-mbti-to-benefit-your-life/ – bra introduktion till MBTI, sidan drivs av en INTJ.
https://mbtifiction.com/2015/02/28/inxj-comparison/ – rekommenderas till de som är osäkra på om de är INTJ eller INFJ.
http://personalityjunkie.com/ – för den som är helt OK med lite mer läsning om de olika funktionerna. Sidan drivs av en INTP och en INFJ som gästskriver om så klart.. INFJs 🙂
Och efter ett par år av att bara ha smygit runt på din blogg så passar jag på att tacka för din inspirerande blogg, hur cheesy det än må låta 🙂
Det där har väl också att göra med att man tar sig själv och sina tankar på för stort allvar?
Jag tycker inte om att stå inför folksamlingar själv men vart bara o tänka på det. Vet att jag en gång i högstadiet var med på en scengrej som bara kändes rolig och oseriös, det var dans till musik, och scenskräcken infann sig inte öht då. Jag brydde mig helt enkelt inte vad andra tyckte eller tänkte.
Kanske om du tänker på att det är det som du har att säga som är viktigt, vad ditt budskap är, att fokus inte är på dig som person eg? Positiva tankar om din engelska istället för sågning, va vän med dig själv.
Och träna träna.
Ja så är de helt klart, men också en rotad fysiologisk respons. Jag fokuserar på helt fel saker när jag blir nervös, men det går liksom på automatik.
Jo det är väl reptilhjärnan som går igång av någon orsak, fly-eller-fäkta.
Hmm kanske lite fel att skriva detta, men jag har märkt att för mig funkar det oftast bäst att lösa personliga problem om jag INTE analyserar sönder dem, vilket jag annars älskar att göra med det mesta, och dessutom involverar andra som också tar mina problem på allvar och vill hjälpa mig, men det blir lätt en för stor grej då, problemet bara snurrar vidare i hjärnan och det är som att någon inneboende i mig (mitt inre barn kanske) njuter av uppmärksamheten, även om det är pga en negativ sak.. Och så blir det bara värre med allt istället för bättre. Men alla fungerar ju inte som mig såklart.
Jag löste mina sömnproblem med att helt enkelt inte göra en så stor grej av det, för det jag tänker mycket på blir bara större i min värld. Inte låta mig skrämmas upp till panik med rädda tankar, genom att vänligt men bestämt beordra mig själv att somna (lite som en förälder), en avslappningsteknik jag fick lära mig “resa-genom-kroppen” brukar också hjälpa till men det allra bästa för mig är att visualisera en off-knapp i nacken och så stänger jag av allt grubbel i huvudet, hur fånigt det än låter 🙂 Då var jag i över ett halvår tvungen att ta insomningstabletter/lugnande för att somna öht, jag var så uppskruvad av det hela på något vis, och jag blev så groggy av pillrena dagen efter, det blev en ond cirkel. Men det går att bryta.
Inte riktigt samma sak, men kanske det kan hjälpa.
Visualisera hur du håller det där föredraget inför en publik med vänliga ögon?
Tack Kalejda, jättebra och värdefull kommentar för mig. Tar till mig!
Ja! Tillsammans! Jag är här! 🙂 Något jag försökt med är att sluta älta det som gått dåligt (t.ex att du tappar ditt ordförråd), försöka tänka lite på det som gick bra, men framförallt att bara släppa det, sluta värdera det. Som att det bara är en del i allt annat man gör. Jag blir nervös och stressad av mycket saker och har börjat inse att det är för att jag är en sån perfektionist och vill göra allt perfekt och värderar allt jag gör, var det bra/dåligt? Vad tycker alla andra? Men när jag lyckas låta saker vara vad dom är, betraktar dom utan att värdera, så funkar det mycket bättre för mig. Jag tycker ju till exempel att personer som är ganska dåliga på engelska ändå kan lyckas förmedla sina poänger och sin personlighet på fantastiska sätt, så varför utvärdera sig själv utifrån det?
Hoppas det kan vara till någon hjälp. Känner igen mig så mycket i allt detta du skriver! Och vi gör det tillsammans, du är inte ensam! <3
Tack, det var bra sagt! 🙂
Att du drömde om ditt hår tyckte jag var mycket avslöjande. Stämmer det att du gillar ditt hår? Det känns att du är kanske rädd att förlora något dyrbart när du talar inför folk? Att du blir ‘naken’ inför folk?
Tänk då bara att folk beundrar dig som står där som engagerad människa som vill dela med sig av sina kunskaper och står där oavsett din räddsla. Jag tycker att du är toppen! Podden som du nyligen gjorde visade mig att du ‘ know your stuff’ och är samtidigt en ödmjuk människa❤
Tack Helene!
Ja jag tolkade drömmen på samma sätt, lite “lose face” som man säger här i Kina.
Nord-amerikanska indianer klippte av sitt långa hår vid sorg förr, men det var ju självmant..
P.s jag gillar omslaget på den danska utgåvan av fettfrälst, även den nya svenska boken har jättefina bilder. Kul att du blir utgiven på engelska. Har förstått att England blir mer och mer intresserade av lchf.
Tack, ja den danska är helt klart snyggast! Det är min kompis Johanna (enklaknep.se) som har fotat! Tror målgruppen för den senaste (engelska) boken är sydafrika, DÄR är LCHF stort om inte annat!
Ja Steph.P nämnde i någon vlogg om sydafrika samt england, australien och något till. Jo usa… Danmark är mer inne på paleo tror jag, iallafall köpenhamn. Ok, jag kanske får ta några “flyglektioner” trots allt, sydafrika låter spännande 🙂
Jag har hållt föredrag på jobbet några gånger. Liten publik, men ändå. Nervös blir man som sagt. Min röst tenderar svika mig när jag blir allt för nervös, så det gäller att hålla nervositeten på en rimlig nivå. Det jag lärt mig är att ha pauser och inte köra allt i ett sträck. Inte prata för fort. Ha ögonkontakt med några få längst fram, de som ser intresserade ut. Ställa frågor till publiken. Vad tror ni om det här? Ha en bunt med små kort med stödord, som de har på tv, dvs några få ord på varje kort. Eller powerpointpresentation. Se glad ut, minskar stressen men undvika att skratta, vilket kan ge ett nervöst intryck. Undvika att äta innan ifall det skulle ge högre puls. Ha med sig vatten. Dricka och ta en paus i anförandet. Kolla in hur politiker pratar, eller ted-föreläsningar. Eller sjunga karoke inför publik som övning? Och vara påläst, onödigt tips, för det är du redan 🙂
Om man kollar på dina vloggar så ser du inte nervös ut. Även sett och hört andra intervjuer. Men det viktigaste är vad du själv känner.
Någon skrev om flygrädsla här ovan. Jag själv har inte flygit sedan 1985. Men jag tänker inte göra något åt det. Har inte lust. Klarar mig ändå. Hur mycket vill du kunna prata inför publik? eller känner du mer att du borde? Sen är det ju skillnad på att bli intervjuad och hålla ett föredrag. Jo en sak till, jag själv gillar inte när folk som håller föredrag flaxar med armarna och går fram och tillbaka på scenen. Då tappar jag fokus, och minns inte vad det handlat om. Mvh
Tack Anneli,
Well, när jag gör vloggar så är det ju BARA jag och ingen annan 🙂
Men hela världen kan se
😉 det är modigt det med!
Många skådisar verkar ha scenskräck, konstigt nog..
Jag tänkte på detta häromdagen. Varför inte anställa någon som gör presentationerna åt en? Låta dom som älskar att stå på scen få göra det. Att inte inte kunna göra det anser inte jag är patologiskt på något sätt, utan ett normaltillstånd beroende på vilken personlighetstyp man är. Vi alla är ju bra på olika saker.
Bra tanke, de känns ju som en stor grej för väldigt många!
Beta-blockerare finns ju att ta till vid de viktigaste tillfällena när scenskräcken verkligen ställer till det för en. Om du visste hur många skådisar och artister som använder det.
Förstår att man helst inte vill ta till mediciner dock, men jag tänker att det kan fungera på så vis att man tar det medan man samtidigt bearbetar scenskräcken. Dvs att genom att ta det lär sig att “men det här var ju inte så farligt” och sedan på något undermedvetet sätt förstår att det kommer vara lika “ofarligt” utan beta-blockerare också. Kanske värt ett försök?
Jodå jag har betablockerare men upplever inte att de fungerar, jag kan likaväl inte ta de som ta det. Tror att min kropp producerar 10ggr mer noradrenalin än normalt men det är bara en gissning.
Det er ett ord som kommer opp i hodet mitt når jeg leser dette; AKSEPT! 🙂 Jfr deg og andre; man kan ikke endre fortid, og hjelper ikke å skulle ønske seg at man er et annet sted; man må akseptere hvordan det er nå, og velge om man vil gjøre noe med det, og så handle. (Vet at jeg gjengir dine ord/tekster nå 😉 ) (Men det er kanskje akkurat det; vi har ofte svarene i oss og vet hva vi må gjøre.. Men motstanden kommer imellom.. og så ER det veldig godt å “sparre” med andre og gjøre ting i fellesskap)
Jeg er enig i at frustrasjon og sinne er bra; det gir drivkraft og vilje til endring! (Og endring er ofte utfordrende/”vondt”.)
Du har jo skrevet så utrolig gode blogginnlegg og bok om å nå mål; hva med å lese dette som en bevisstgjøring og for å ha en mal; og begynne å jobbe derfra?
Bare gjennom å skrive dette, inspirerer og “pepper” du også oss andre; mange av oss har nok mål å jobbe mot, og det er godt å skjerpe fokus!
Hva/hvordan tenkte du å jobbe “sammen”? Som du skriver; det kan kjennes godt å være flere 🙂 Kan være både støttende og skjerpende! 🙂
Tack Lin, jag blir jätteglad och ska försöka acceptera!
När det kommer till att jobba tillsammans tänkte jag både på fobier och rädslor, och “komma iform” delen som jag också jobbar med nu haha. Vitt skilda saker, men jag tänkte att man kunde göra något som fler kan vara med på. Det var bara en tanke 🙂
Høres spennende ut 🙂 Det kan være godt og støttende å være flere, og så forplikter litt mer.
Er helt sikkert på at du kan jobbe deg gjennom dette også! 🙂 Bare kjenn på alt det du har jobbet gjennom, mestret og oppnådd til nå! 🙂
Når det gjelder det med aksept, så har jeg forsøkt å ha fokus på det selv i jobbing med div utfordringer jeg jobber med. Ofte har jeg funnet “svaret” eller veien videre i en eller flere av holdningene i mindfulness. Det har vært litt fasinerende og fint.. 🙂
Fin tanke! När det gäller att komma i form tycker jag det skulle vara superroligt att jobba med det tillsammans med dig här. Alltså följa och diskutera hur det går och vad som behövs göras.
Ibland behöver man må dåligt för att utvecklas.
Heja dig! Jag kan verkligen känna igen mig i att vara nervös inför publik och att leverera sämre. Är inte så orolig men blir ju uppenbarligen påverkad av situationen. Ska bli spännande att se hur det går för dig, det här fixar du!
Blir spännande att höra hur du tacklar den utmaningen!
Har själv en stor flygrädsla som ligger och puttrar och kan behöva lite inspiration till att närma mig den 🙂
Du behöver träna mera på att prata. Man blir bra på det man gör. Mvh J
Känner igen mig i din nervositet. Jag blir oftast så skakig i händerna att jag inte kan hålla t ex en kaffekopp utan att spilla när anspänningen sätter in. För att klara mig från skakningar tar jag en betablockerare ibland (aldrig annars) För att klara fokuset tänker jag att det är en förmån att få vara nervös inför något jag valt själv att vara med på. Går oxå igenom före vart jag ska hålla mitt fokus med blicken om jag står inför en grupp människor.
Tack för dina konkreta handfasta tips i ämnet kost och träning.