Livet som högfungerande autist

Jag är lite ambivalent kring att skriva om diagnoser eftersom jag inte tar dem på allvar riktigt, och det är många som blir otroligt provocerade av det uttalandet. Dåligt psykiskt mående är inte roligt, och att sätta en etikett på det kan både vara en befrielse och ett fängelse, men många “blir” sina diagnoser och vill inte släppa taget. Det kan göra att många blir psykiatripatienter i onödan. Jag är tacksam för psykofarmaka eftersom det har hjälpt otroligt många till ett bättre liv, men det kan också hålla en kvar i passivitet och hjälplöshet. Därför brinner jag för att utbilda inom fysiologi och biokemi, för att ge förståelse för hur olika läkemedel fungerar. Kunskap som läkare borde ha, men tyvärr sällan (aldrig?) har! Det är inte konstigt eftersom det är vi ingenjörer som tillverkar läkemedel, inte läkarna.

Min personlighet är en diagnos?

När man har lätt för det svåra och svårt för det lätta kan man säga att det är lite av ett signum för högfungerande autism. Samtidigt är det väldigt svårt att diagnostisera kvinnor eftersom vi är kameleonter som anpassar oss till omgivningen. Gör det som förväntas av oss. Ser ut som förväntas av oss. Vad omgivningen inte ser är att vi bara härmas, det kommer inte från en intuitiv förståelse. Vi har en stark önskan om att få vara med, vara som alla andra, men ibland går det bara inte. Därför blir en del sjukpensionärer eller sjukskrivna för helt andra saker, till och med fysiska besvär ibland.

Att asperger är så svårdiagnostiserat gör att det kan vara svårt att veta om ens egenheter är en diagnos eller bara en ‘quirky’ personlighet. De kan gå in i varandra. För min del var det otroligt skönt när jag insåg att mina svårigheter återfinns på autismspektrumet. När jag talar om min aspighet med andra får jag alltid kommentarer som “du är inte alls aspig!” vilket är ett kvitto på mitt hårda arbete med att “bete mig som folk”. Jag blir glad, men samtidigt lite nedstämd kring hur osynligt det är. Vi är många som har lidigt otroligt mycket, och omgivningen säger… “ja men vadå? Du som är så normal!” Man kan bli arg ibland och känna… jo… men jag har ju NOLL kompisar och kan inte behålla ett jobb! Är det så normalt då!?

Har vi superkrafter?

En del gillar att kalla NPF-diagnoser för superkrafter, men ingen jag känner med diagnos känner sig som en superhjälte direkt. Det är väl ett trevligt sätt att benämna tex HFA för det finns ju en del fördelar som hyperfokus och sånt, men för det mesta är det nog mer nackdelar. Det är dock min åsikt, hoppas att fler känner att det faktiskt är en superkraft för jag önskar ju att jag kände så!

Undrar du om du kan vara kvinna med asperger? Läs gärna den här enormt långa checklistan för hur HFA kan yttra sig hos kvinnor.

Självacceptans och problemidentifikation

En sak jag kommer fram till gång efter gång är att vid fullständig acceptans och anpassning till sina egna förutsättningar “försvinner” många diagnoser. Det är när man försöker klämma in personer i någon liten box med skohorn som problem uppstår och ibland så stora problem att personen överhuvudtaget inte kan fungera. Beteendet blir “enormt avvikande” som en gammal chef till mig sa en gång. Jag ogillar starkt att sätta mig i sådana situationer, där jag förväntas uppträda på ett särskilt sätt flera timmar varje dag, och så länge jag inte gör det är det ingen som kan kalla mig för avvikande!

Vad är problemet?

Ångest, oro, nervositet, depression, hjärtklappning, sömnsvårigheter, skenande tankar, paranoia, skräck-känslor, tvångstankar och allmän hysteri är problem som går att åtgärda på flera sätt, men de är symptom och inte kärnproblemet i sig. Vad händer om man tar bort “allmänt dåligt mående” eller destruktiva, hopplösa tankar? Vad är problemet då?

Oftast ingenting!

Jag minns en gång när jag läste en medicinsk text om barn med asperger. Det stod att om man observerar ett aspergerbarn som leker själv i lugn och ro med ett neurotypiskt barn som leker själv i lugn och ro går det inte att se någon som helst skillnad mellan barnen. Minns att den texten fick mig att hajja till och känna att – men vad är då problemet? Då handlar det alltså bara om olika känslighet och olika behov – och att vårt samhälle är för rigidt för olika nivåer av känslighet för sensoriska eller sociala stimulin!

Tänk om man bara hade kunnat låta människor fungera på sitt inbyggda, naturliga sätt – tror du då som jag tror att antalet diagnoser kraftigt reducerats? Eller om vi instruerats från tidig ålder till att vara super-öppna med våra olika behov och inte skammats för dem? Inte ådragit oss massa negativ uppmärksamhet för att man till exempel inte tål ljud eller starkt ljus, eller blir megastressad av saker som för andra är nånting mysigt och kul?

Livet som högfungerande autist…

Välsignelse eller förbannelse? Äsch, vi har ändå alla våra kors att bära så jag kan likaväl bära det här korset som någon annans kors som jag inte ens vet någonting om. Det är lite som när man börjar doktorera och sneglar på alla andras lika skitjobbiga avhandlingar och tror att de hade varit så mycket mer spännande än det man har rakt framför sig.

Nä.

It is what it is.

Ditt kors, din avhandling, dina problem, dina släktingar, din uppväxt, dina tankar och dina känslor.

Own it.

Label it?

Kanske det. Om det gör dig gladare och korset känns lättare att bära. För mig kändes en diagnos som en tyngd lyftes av mina axlar, men nu bryr jag mig inte för jag tittar på samhället, mig själv och andra människor med helt andra ögon idag än för +10 år sedan.

Det här inlägget hade kunnat te sig på tusen olika sätt men detta är vad som kom ut nu när jag försökte möta önskemålen om att skriva om min HFA och hur den yttrar sig. Inser att jag egentligen inte beskrivit eller besvarat så mycket, så fråga gärna om det är något du vill veta. Eller berätta något annat, typ om din diagnos och hur den påverkar dig? Det kanske ger mer inspiration på temat och gör det här inlägget till ett av många!