Jag får ofta frågor om hur jag gör med det sociala när jag “äter som jag gör”, det vill säga sällan eller aldrig äter kolhydrater. För mig är det inte något jag behöver tänka på särskilt ofta eftersom jag umgås i en “filterbubbla” där mina vänner är väldigt lika mig. De tänker likt kring mat och det är aldrig några konstigheter. Ibland (sällan) är jag dock i andra sammanhang med människor som förväntar sig att alla ska ta av brödet, potatisen eller pastan och tar illa upp om någon inte gör det. För mig är det högst märkligt och jag blir alltid lite tagen på sängen, men börjat se det som en övning i både integritet, gränssättning och närvaro.
Närvaro, integritet & gränssättning
Del 1 är närvaro och bli observant på de känslor som dyker upp i situationen. Det kräver övning som man får genom till exempel meditation. Då kan man se hur det dyker upp både skuld och skam, oro, nervositet, ångest, panik ja en blandad kompott helt enkelt. Stämningen kan bli minst sagt spänd. Känn på den. Vem känner vad? Vilka känslor kommer från dig och inte? Bli uppmärksam på eventuell “storytelling” i din hjärna, det vill säga alla historier som inte har med nuet att göra.
Del 2 är gränssättandet. Det är ibland jätteläskigt att säga nej, särskilt med människor som använder starka känslor eller skuld emot en. Du som läser här inne äter troligen en lågkolhydratkost bestående av en del animaliska produkter, och hur gräsbetande, jordbökande och spritt, språngande ekologiskt det än må vara kan det såklart provocera. Sedan är en nischad kost eller livsstil nästan alltid provocerande åt vilket håll den än nischas, men det är egentligen ingen annans sak hur du väljer att leva. Det är här gränserna kommer in.
Vad är gränser?
Ja vad är gränser egentligen? För någon som är ovan att sätta gränser kan det vara svårt att veta för det kräver också att man kan känna in sina inre känslomässiga tillstånd. Ett autentiskt ja eller nej, att inte svara med en gång och att inte låta sig trugas eller övertalas. Att förmedla behov och önskningar och insistera på att de uppfylls.
Har någon passerat dina gränser?
Känner du dig irriterad? Uttröttad? Ledsen? Arg? Besviken? Känns det som att ingen lyssnar? Då är det troligt att någon passerat en gräns, även om du inte själv visste att du hade den. Det kan som sagt vara väldigt svårt att identifiera sina egna gränser om man är väldigt van vid att prioritera andra, vara till lags och tycker att interaktioner måste vara friktionsfria till vilket pris som helst. Det är vanligt!
Har du passerat någon annans gränser?
Jag läste en bra definition av skillnaden mellan fixa, hjälpa och att vara behjälplig. Enligt den definitionen är både fixandet och hjälpandet ganska gränsöverskridande och där har jag själv varit extremt skyldig. Det förstår jag nu efteråt att truga på personer hjälp är precis lika illa som att truga på någon mat de inte vill äta.
De som har svårt att sätta gränser har också svårt med andras gränser. Det är något vi oftast inte får lära oss förrän vi behöver det, och då är behovet akut! Att sätta gränser kan kännas extremt obehagligt i början och trigga enormt med skuldkänslor, men man vänjer sig och andra vänjer sig också.
Det räcker med nej
Jag minns att jag väldigt länge trodde att det inte räckte med nej, att man liksom behövde en förklaring också annars var nejet inte “giltigt”. Det önskar jag verkligen att jag förstått tidigare att “nej” duger gott och diskussionen kan avslutas där. Det behövs inte ens ett tack på slutet, ännu mindre en lång harang av ursäkter! Ibland kommer det ju en “varför”-fråga men den behöver inte ett svar eller en förklaring, det finns ingen skyldighet till det. “Jag vill inte” går utmärkt.
End of discussion!
Tycker du att det fortfarande känns svårt? Det är svårt! Interaktioner med andra människor är bland det svåraste som finns! Här kommer närvaron in igen, att observera reaktionerna från sig själv och andra och andas sig igenom dem. Regelbunden meditation hjälper den här förmågan.
Om du är mer nyfiken på meditation kan du läsa/titta på min guide kring det här.
