God Jul från skogen! 🌲
Hoppas att ni har det trevligt i juldagarna. Jag själv följde min intuition och tillbringar ledigheten i ensamhet, med meditation, kontemplation och dagboksskrivande. Idag på julafton har jag gjort en längre meditation (dryga 3 timmar) och lite skrivövningar för att komma åt dolda trauman. Mycket sådant arbete nu, för att bygga en bättre, starkare och mer robust version av mig själv 2022.
Jag är ju så öppen jag kan med er (utan att bli för privat) så ni vet ju att jag har mina perioder, och att dessa perioder har blivit värre. Varför vet jag inte exakt men givetvis har livsstilen med saken att göra, liksom omständigheter i livet. Ihärdigt spirituellt/personligt utvecklingsarbete bidrar ibland till instabilitet eftersom man rotar i alla trauman, vilket kan ta sig flera uttryck. Jag är beredd på att det kan bli så och är inte så orolig över det, snarare ger det mig insikten om hur otroligt plastisk vår personlighet är. De allra flesta problem, även de som kommer med en diagnoskod, grundar sig i trauman, och det behöver inte vara stora saker. Ett trauma uppstår då vi inte har den emotionella kapaciteten att processa det som händer, vilket kan vara många, små saker som vi inte ens kommer ihåg som vuxna.
Minns du första gången du kände dig kränkt? Minns du första gången du kände dig sviken? Det är mycket möjligt att du inte gör det. Låt mig ta ett exempel för att göra det tydligare. Tänk dig att du har bokat in en snickare som ska fixa din altan medan du är iväg på semester. När du kommer tillbaka från semestern är altanen fortfarande inte klar, och det visar sig att snickaren inte har varit där överhuvudtaget! Hur känner du då? Arg? Besviken? Varför? Tänker du att snickaren inte respekterar dig, eller tänker du att han kanske har ADHD och inte kom igång med just din altan? Tänker du att han blev sjuk? De flesta blir förbannade och tar det personligt, vilket är att utgå från det värsta: att inte förtjäna respekt. Gräver man lite till här kan man se att det underliggande trossystemet bygger på bristande självkärlek. Det måste vara så om man ska kunna ta det uteblivna altanbygget personligt, om man ska kunna ta någonting överhuvudtaget personligt. Annars hade man mött de flesta missöden med förståelse och medkänsla, om självkärleken och självrespekten varit en grundbult lika självklar som att solen går upp varje morgon.
För några dagar sedan fick jag diagnosen bipolär sjukdom typ två. En psykolog och två läkare har ansett mig manodepressiv men jag har inte hållit med riktigt… förrän nu. Den senaste läkaren sa till och med att jag var ett skolboksexempel, men jag verkar ha någon grej med att ingenting jag gör eller är, är någonting särskilt så jag har inte tagit det på allvar. Jag tar i allmänhet inte diagnoser på allvar för att de låter så statiska, vilket jag inte tror ett ögonblick på. Vi kan förändras och utvecklas åt alla möjliga håll, och uppnå kriterierna för en diagnos vid ett tillfälle, och sedan inte. Min aspergerdiagnos jag fick en gång i tiden känns till exempel inte relevant längre, eftersom traumabearbetning löste upp så många av karaktärsdragen. Drag som jag trodde var “jag” men som i själva verket var coping!
Hur som helst, ni ser ju vart mitt fokus är någonstans: på personlig utveckling. Jag har några bitar att arbeta med framöver, och nya läkemedel att testa – om jag vill! SSRI som brukade vara min magic pill har inte fungerat på sistone, så jag har fått ‘mood stabilizers’ hur osexigt det än låter. Lamotrigin och en annan pillerill att trappa upp försiktigt eftersom biverkningstexten på FASS skrämde skiten ur mig. Min intention är att undvika dipparna främst för hypoman är jag gärna konstant om jag får välja, och jag tror väl egentligen att mina planerade livsstilsåtgärder kommer att räcka så småningom.
Just det jag fyllde 37 också. Det kändes absolut ingenting, verkligen bara en siffra. Jag har nog aldrig känt mig såhär oändligt ung och oändligt gammal på samma gång, och åldersnojjan är borta. Jag går bara på hur jag känner mig och jobbar med intermittent rejuvenation som anti aging regim. Men mer om det i ett annat inlägg.
God Jul på er ❤
& Gott Nytt År!
För fyra år sedan fick jag diagnosen bipolär typ 2, det var när jag var 38. Det var en sån lättnad att äntligen få ett svar på varför jag “är som jag är”. Haft återkommande depressioner sedan tonåren. De hypomana perioderna är alldeles för få och korta- det är stunderna då allt funkar och jag känner att jag har ett liv som jag genuint vill leva.
De senaste två åren har verkligen varit en pärs för alla och som bipolär, hsp är det inte mycket ork eller lust kvar till något. Häromdagen kom jag till insikt om att jag måste ändra mycket i mitt liv för att inte gå under helt. Så nu ska jag låta bli kolhydraterna som gör både min hjärna och kropp sjuk. Fortsätta äta mina kosttillskott c-vitamin, d-vitamin, k2, zink, magnesium, b-vitamin, msm. Även börja med NAC och äta mer bra fetter. Spendera mer tid ute i dagsljuset och försöka komma igång med träningen. Har tagit bort sociala medier som bara förstör och oroar mig. Lycka till Martina , jag hoppas verkligen att medicinerna funkar för dig! Och tack för att du delar med dig av din kunskap på ett så bra sätt! God fortsättning på 2022 💕
Har du autism, så tänker du annorlunda, och upplever annorlunda. Att vara annorlunda är traumatiskt, speciellt för tjejer som inte har testosteron som försvarsmekanism, utan förlitar sig till social konformism som primärt försvar. Det är därför tjejer är extra svåra att diagnositisera för de förintar sig själva för att passa in.
Att inte acceptera sig själv som annorlunda, och använda förnekelse och fly från sanningen gör du för det gör ont, pga skam gör ont, då skam är den svåraste känsla en människa kan ha, men det är ett misstag.
Acceptera dig själv att du är annorlunda, och se sanningen.
Eller forsätt fly från skammen du känner och non-acceptans.
Jag vet inte hur jag ska tolka din kommentar eftersom du använder ordet “du” här, är det att du talar om för mig hur “jag” känner – eller är det generellt?
“Acceptera dig själv att du är annorlunda, och se sanningen.
Eller forsätt fly från skammen du känner och non-acceptans.”
Antar att detta är ett generellt råd att acceptera sig själv som annorlunda?
Har du en personlighetsstörningsdiagnos (eller drag som hör till) så är det automatiskt så att du inte har självinsikt till en grad som är hög, dvs inte vet vad du känner och söker svar överallt förrutom det mest självklara, dvs hos dig själv, men är du självblind/saknar tillräklig självinsikt, som grundar sig på alexitymi, dvs oförmåga att veta man du känner.
Ja det är både generellt och specifict till dig, ett råd att acceptera att du är annorlunda, för all maskering i världen är en enorm ansträgning som ändå inte lurar andra instinktivt, dvs de uppfattar ändå att du är annorlunda och beter sig därför därefter mot dig. Skammen att vara annorlunda och inte accepterad är djup och svårt att hantera, men kan rekommendera skamkompassen och känslohjul som linding genom förståelse för det dolda grundläggande konceptet.
“Men hur kan du veta vad jag känner”: Det vet jag inte, men jag ser och har läst mycket, vilket gör det tydligt för mig om vad jag ser. Det du väljer att dela, har sitt eget språk om vad du saknar i sammanhanget, och här är det jag kommer och ger dig, vad jag ser att du saknar.
“Du är ju knäpp”: Ja visst, det är naturligt att slå bort denna typen av information, förnekelse är ett effektivt verktyg mot obehagig verklighet. Du väljer själv om du vill undersöka detta område, vilket jag tror du vill göra och kommer få fördelar av, så var så god, det var trevligt att hjälpa.
Mjo men jag tror du missar en viktig aspekt här – att du inte alls känner mig, aldrig har träffat mig utan tror att du kan “läsa mellan raderna” på texter jag skriver. Tror att du Robert, saknar självinsikt. Jag har dessutom inte autism, finns inga tecken eller bevis på det någonstans.
Det är väldigt många män som tror att de kan ge mig den här typen av råd och tror att jag ska tacka och ta emot. Det gör jag inte, beteendet är extremt gränslöst och om du inte kan se hur eller varför kommer jag behöva blockera dig. Som tur är har jag tillräckligt med självförtroende och självinsikt för att känna igen manipulation när jag ser det, och också pejla in vad människor har för intentioner (goda eller onda) bakom sina ord.
Edit: en snabb sökning visade det klassiska, en man som börjar med hjärtan och gulligull som jag givetvis inte svarar på, och som sedan fortsätter med översitteri pga kränkt, avvisad man.
Exempel på mail från Robert: “Först vill jag upprepa att jag gillar dig Martina 🙂
Du är en underbar människa. Jag har stor respekt för din kämpaglöd, ditt driv att komma vidare, din nyfikenhet och din varma vilja att hjälpa andra. Skulle ge dig en puss om det var tillåtet! XD 😛 <3 På kinden :P "
Jag har ett gäng män som beter sig exakt såhär, så… I know the type and know the diagnoskod.
Fy F… vad obehagligt! Jag blev skrämd av Roberts sätt att uttala sig/skriva på. Bra att du står upp för dig själv, Martina!
Finns tyvärr måååånga som är exakt så, så det är inte alls unikt men ja väldigt obehagligt!
Robert:
VAD har du för vetenskapliga referenser på det DU skriver här ???
Tack för din fantastiska blogg! Så inspirerande och du skriver så intressant! Älskar ditt sätt att skriva.
”Min aspergerdiagnos jag fick en gång i tiden känns till exempel inte relevant längre, eftersom traumabearbetning löste upp så många av karaktärsdragen. Drag som jag trodde var “jag” men som i själva verket var coping!”
Detta är ju revolutionerande! Jag skulle så gärna vilja läsa mer om vad du gjort som påverkat. Tror jag själv ”har” asberger eller bara andra trauman då kanske som ger mig vissa beteenden..(?) Hur ser du på att barn diagnoseras? Förstår om det inte är ngt du vill gå in på.
Mjo men alla som mediterar ihärdigt och jobbar med sig själva mycket tar sig förbi många mentala/emotionella utmaningar och vissa av dessa har en diagnoskod. Mycket handlar diagnoser om att få behandling eller medicin för ett specifikt beteende som man upplever problematiskt. Men vad händer när det beteendet upphör pga ökad förståelse? Hade man aldrig diagnosen då?
Människor är föränderliga och hjärnan är plastisk! Vägrar boxa in mig i ett fack 🙂
Det var just det här om att något inte är ett permanent tillstånd som gjorde att bla Skolverket ändrade
sina texter från barn MED behov av stöd till barn I behov av särskilt stöd för ganska länge sedan.
Då diskuterades också om att elevers integrering och inkluderande miljöer var gynnande eller inte för barn i behov av stöd.
Många vuxna med diagnoser ges idag möjlighet att tex utbilda sig till polis vilket inte varit möjligt fram till nyligen.
Finns mycket bra forskning om det här, mest om barn, vill man ha djupare förståelse kan man börja med att läsa vid tidpunkten när vissa “diagnoser” inte längre var “giltiga” för en placering i särskolan, ungefär samtidigt som speciallärare togs bort och specialpedagoger skulle handleda ordinarie lärare. Sök på begreppet “En skola för alla”
Sussie:
Att barn får en NPF-diagnos kan ju av föräldrar tas emot olika, några känner lättnad andra kan bli förtvivlade och regerar starkt. Diagnos eller inte , det viktigaste är en positiv inställning i barnets omgivning, det är det som påverkar barnets liv allra mest.
Idag publicerades den här tänkvärda Ledaren (tangerar det ovan)
https://www.expressen.se/ledare/skolan-ska-inte-curla-lata-barn-och-diviga-morsor-/
Låter som att Ayahuasca skulle kunna vara något för dig om du känner dig manad. 🙂
Kan rekommendera Taita Inti här i Sverige.
Haha 😉
Hejhej
God jul tillbaka :3
Tänkte bara kortfattat berätta hur jag efter 8 år på lamotrigin för bipolär typ 1 nu inte äter nån bipolär medicin längre. Snubblade över jodprotokollet och sen började jag inse att nästan alla bipolära verkade ha problem med sköldkörteln snarare. Kanske värt att kolla upp för dig med sök på typ iodine protocol så kommer du sannolikt hitta fram.
Hej! Wow vad spännande… jod protokoll, okej jag ska googla. Min sköldkörtel mår bra, aldrig haft problem med den, inga antikroppar emot den eller skeva värden. Däremot är jag RÄDD för att få problem med sköldkörteln om jag skulle börja med litium!
En rätt så bra bok “Iodine and the Brain”
Av Delong G. Robert, Robbins Jacob, Condliffe Peter G.
Tror Dr Rooth Svensson har skrivit om kopplingen till jod.
Tack!
God jul!
God Jul, grattis och tack för alla mega-bra inlägg och artiklar 2021! Du är ett universitet! 😀
först och främst: stort grattis på födelsedagen och god jul (i efterskott).
skrivövningar för att komma åt dolda trauman: hur funkar detta? vad ska man skriva eller hur kommer man åt dolda trauman överhuvudtaget?
sen har jag svårigheter att fatta hur man kan nånsin veta om man har hittat sig själv, som du oxo ovan skriver att det kan vara coping mechanismer eller egot eller vad som helst. vad är min true jag och hur kan jag veta att det är detta?
har många problem pga barndomstrauma som skulle inte alls defineras som trauman för några år sen, det var ju ‘bara’ rejection, hat, narcistiskt moder, utvecklingstrauma helt enkelt. jag jobbar med Nicole Leperas book och många mer, men jag kommer inte vart pga att jag helt enkelt inte vet om det är mig eller nån slags roll jag spelar eller som har fostrats till eller är produkten av narcististik missbruk i 50 år (mitt ex är oxo en)?
dina tankar? tack!
Meditation, vipassana-meditation är en bra metod för att skala löken. Då hittar man sitt core self, under alla lager av ego. Och expressive writing, att skriva massor utan att tänka. Jag börjar varje morgon med det.
Finns en app som heter Curable som jag använder nu, den fokuserar på smärta men jag har den för annat.
God Jul Martina och tack för att du delar med dig av klokskaper och diagnoser och allt som kan hända oss i livet. Jag hoppas att det ska blir bra för dig! Jag skrev just ett inlägg på min insta om hur jag alltid planerar för att allt ska bli bättre. Men att det blir ju inte alltid bättre. Jag har ingen plan för när det blir sämre eller rentav riktigt dåligt. Där lever jag i ren förnekelse, för jag vill inte tänka på mig sjålv som dement och inkontinent i rullstol. Jag pratar om ålderdom. Så nyckfull den är! Så trots att jag “bara” är 54 planerar jag nu för en dag när jag blr dement och inkontinent och allt som kan ske. Det är inte värdigt att bo på äldreboende. Nån annan som bestämmer när man ska borsta tänderna och hoppa i säng kl 19 . .så jag har börjat kolla vart jag vill bo, hur jag vill ha det. Kollar om vänner söker till samma ställen så jag slipper sitta med 30 okända människor runt ett matbord och där ingen kan föra ett vettigt samtal, kanske inte jag heller.
Jag hoppas kunna leva många friska år men nånstans på vägen svänger det ofta ite utför. Och så tänkte jag på det när du delade med dig, ja det svänger ju hit och dit ibland. Om man jobbar på för att få det bättre. Det känns kapabelt och fint att kunna påverka sitt liv. Och att göra allt man kan för det kommer kanske en dag då man inte kan påverka ens vad man får till frukost. Alltså jag ryser av bara tanken att inte fatta egna beslut.
Och jag tycker att du är fantastiskt som jobbar på som du gör, delar med dig som du gör, skriver som du gör. Påverkar det du kan eller orkar. Jag blir jätteinspirerad.
Och nu äår ju inte läge med dessa analyser jag jobbar med. Men har du frågor så svarar jag gärna.
Var rädd om dig. Tack för all inspiration, ännu ett år!
Kram
Susanna
God Jul och Gott Nytt År till dig också! Och grattis på födelsedagen! Tack för att du delar med dig så frikostigt av dina kunskaper och av ditt eget mående och de insatser du gör för att må bättre. Alltid så intressant att titta in och läsa här, även på självaste julafton (”firar” ensam, inga krav, lugnt och skönt). Frid!
God Jul, Gott Nytt År och Gratulerar med födelsedagen 🙂
Jag har haft flera bipolära människor i mitt liv och det var alltid ett gemensamt mönster. Samtliga missbrukade socker, skräpmat, kolhydrater, alkohol, sex och/eller droger. Ingen av de hade den kunskapen du, Martina, har om biokemi och livsstilens påverkan på genuttryck, personlighet, signalsubstanser, med mera. Det var alltid en tydlig koppling mellan deras “dippar” och mängden missbruk innan “dippen”. Det var som att när vi andra fick en vanlig baksmälla efter en fest så “dippade” de helt.
Kanske, men bara kanske, hade din senaste kolhydratsperiod något med saken att göra? Jag menar bara att även om kolhydrater var det du behövde göra för att få upp aptiten (vilket är riktigt bra tänkt och bra jobbat) så kanske din kropp trots allt inte tål kolhydrater i större mängder för att det ger en “dipp” efteråt? Du kanske inte får magproblem, hjärndimma, eller andra biverkningar längre utan helt enkelt “bara” blir depressiv. Den enda biverkningen är en “dipp”.
Bara en tanke. Oavsett, hoppas du har det bra och får det du behöver skogen 🙂
Ja det påverkar mig massor att äta socker varje dag under 4 veckor och är en katalysator för andra negativa beteenden och min dipp, så spot on! 🙂 Du har helt klart haft med bipolaritet att göra tidigare, men det som frustrerar mig är att jag känner mig maktlös inför svängningarna för jag missbrukar ju inte alltid. Dricker inte alkohol, men jag dricker kaffe och kommer sluta med det då jag tycker att det påverkar för mycket… men 90% av tiden lever jag ju cleant, low carb, har min träning och så…
Missbruk, oavsett hur den ser ut, är stress för kroppen (så ser jag på det i alla fall). Jag vet inte om det är så i ditt fall men ibland kan det vara stressigt att läka sig själv. Tankar kring hur och när man kan må bättre – via kost, rörelse, meditation, sömn, kosttillskott, med mera – och även ett aktivt konstant sökande/beteende efter lösningar kan till slut också bli lite för mycket av det goda och skapa stress i kroppen. Jag förstår din strävan och ditt sökande men har du funderat på vad som skulle hända om du inte mediterade och försökte läka kroppen så intensivt ett tag? Min yogalärare sa till mig en gång att ambition är bra men för mycket ambition (i äkta klassisk yoga ingår alltid meditation) kan ge obalanser. Vad jag menar är bara, skulle du kanske kunna tänka dig att “bara” älska dig själv där i skogen och njuta av egentid utan att leta efter dolda trauman? Tro mig, när du är redo så dyker de upp ändå!
Du är en IMPONERANDE människa i mina ögon. Glöm inte det. Men även imponerande människor får lov att skippa tävlandet mot sig själva ibland och ta lite semester 🙂
Det här är lite lurigt för jag förstår att det ser ut som att jag inte gör annat än att leta dolda trauman eller är i ett konstant sökande/beteende efter lösningar. Det är ju det jag skriver om, så lätt att tro att det är 100%. Du får tänka på att jag får sålla bort 85% av alla andra grejer jag gör för att det kan vara för privat, direkt olämpligt eller bara är totalt ointressant att läsa om. Jag skriver ju inte om vilka serier jag kollar på, vad jag gör med mina vänner, hur en vanlig dag ser ut, vad jag gör för att slappna av och chilla. Kan väl bara säga att jag inte är i någonslags tävling med mig själv utan tex går i terapi för att jag är mer eller mindre tvingad till det. En dag som julafton var jag helt själv och hade planerat in 3h meditation och kontemplerande arbete för att jag tyckte att det passade sig 🙂
Summa summarum, jag är inte på långa vägar så highly strung som folk tror. Lite motsatsen faktiskt, men verkar inte alls komma fram i text.
Jag förstår!
Självklart kan jag inte veta hur saker ser ut i ditt fall 🙂 Det var bara en tanke från min sida att kanske du har en hjärna som ibland går på högvarv – du får ju gjort väldigt mycket verkar det som: jobbar, forskar, lär dig saker, har en blogg, privatliv, med mera – och att det i sin tur också kan påverka dina dippar.
Du känner dig själv bäst och agerar därefter, såklart!
Ja, textkommunikation kan vara svårt ibland då det finns minst lika många tolkningar som det finns läsare 🙂 Jag är väldigt intresserad av ämnet men beklagar om jag är lite väl direkt ibland. Det var menat som omtanke men det kan ju uppfattas annorlunda.
Nä det är inget att be om ursäkt för alls! Jag uppskattar det, och uppskattar feedback! 🙂
Jag skulle gärna vilja veta vad som får folk att tro att jag får gjort så mycket, eller snarare vad som är den normala mängden grejer att göra. Jag är absolut inte värst/bäst bland de jag umgås med, långt ifrån!
Å ena sidan så skriver du och berättar om saker du har gjort/gör och trots att fler människor idag (än tidigare i historien) skriver böcker och får de publicerade så är inte det så vanligt om man ser till genomsnittet. De allra flesta klarar inte ens att skriva färdigt boken. Det är inte så vanligt att forska, om man ser till vad genomsnittet sysslar med, och det är heller inte så vanligt med biohacking jämfört med livsstilen till genomsnittspersonen. De allra flesta människor, i alla fall barnfamiljer, har oftast mer än nog med att arbeta heltid och ta hand om hemmet och barnen. Och är de barnlösa så är det ändå sällan att genomsnittet gör mer än att arbeta heltid och träffa vänner. På sin höjd kanske de har en hobby eller tränar lite. Du verkar (igen, det kan ju tolkas olika) orädd och testar på olika saker och går vidare när du känner dig färdig (utlärd eller tappar intresse). Är du intresserad så djupdyker du. Och så umgås du kanske med människor som liknar dig mer än genomsnittet? Lika barn leka bäst brukar det ju heta. Dessutom har du vid flera tillfällen själv skrivit att du är extrem och lite annorlunda.
Å andra sidan så skriver du om ett specifikt ämnesområde här inne och det vore rent av märkligt om du skulle börja skriva om en massa andra saker. Och vad som är privat är en gräns vi själva bestämmer men då kommer det alltid, oavsett om man skriver en blogg eller bara träffar nya människor IRL, att tolkas utifrån det som skrivs och visas och det som inte syns fyller läsaren och åskådaren in. Sedan är det så att man blir blind för sin egen text. Den som skriver sitter på en mängd stoff – information, kunskap, erfarenheter, fantasi, etcetera – som skiljer sig avsevärt från stoffet läsaren har inom sig. Och, jag kan givetvis ta fel, men när det gäller bloggskrivande så antar jag att texterna skrivs och publiceras nära varandra i tid. Romaner (skönlitterär fiktion exempelvis) å andra sidan tar det ofta flera år att skriva färdigt när man räknar in alla omgångar med redigering och omskrivningar som behövs och inte minst tiden att låta texten vila tillräckligt länge för att författaren ska kunna se texten med någorlunda “nya ögon” innan hen börjar redigera.
Så vill jag bara tillägga att (nästan) alla människor upplever att det är skillnad mellan hur man ser på sig själv och hur andra ser på en.
Ah jag fattar, jag tycker att det verkar väldigt tråkigt att inte MAXA sina upplevelser eller sin kunskap. Det finns ju så himla MYCKET att uppleva och göra, tror att jag saknar limiting mindset på många områden och bara KÖR!
Så sant med att alla upplever skillnad mellan hur man ser sig själv och hur andra ser på en. Funderade mycket över det igår och det trillade ned en hel del insikter.
Tack för feedback ❤
Det var så lite 🙂
God jul! Tack för att jag får följa din resa 😊
God jul och gott nytt år
Jag har en jul där jag ätit en massa choklad och annat.
Tänkte att denna julen skulle vara när jag skippar min strikta livstil en stund.
Från imorgon så kör jag carnivore/keto igen för det är då jag mår bäst.
Tung styrketräning och cardio/skidåkning får det bli under min ledighet.