Kommentar från Jossa om dödsångest/existentiell ångest – fruktansvärt tungt ämne, jag vet. Men du räds ju inte de stora och svåra frågorna. Jag kan bara tala för mig själv, men jag har insett att ju bättre jag mår i övrigt, desto starkare blir min existentiella ångest. Låter ju dubbelt, men … Ju klarare jag kan tänka, ju mer ro jag har i kroppen, ju mer energisk och stark jag känner mig, desto STARKARE känns hela livet. Och därmed blir det mig också mycket mer påtagligt att livet endast varar under en begränsad tid. Tidigare var jag mer eller mindre konstant i en stressad dimma och HANN inte tänka på de stora frågorna. Eller orkade inte. Då handlade det om att släcka småbränder i vardagslivet. Känner du igen det? Hur tacklar du den typen av tankar? Och går det att bli av med dem? Liksom, att se på existensen/oändligheten och förgängligheten utan ångest?
Jo men hej! Välkommen till the core of me – min kroniska existentiella ångest har varit ON lika länge som jag har tagit hand om mig själv och styrt mitt eget liv. Precis som du säger var det mest släckning av småbränder innan. Livet kretsade kring “nästa grej” och futtiga små vardagsdraman och tentaångest.
Jag tror att det inom meditationen kallas för “The Dark Night of the Soul” när man kommer till den insikten att ingenting finns på riktigt, inte ens en själv. Det finns ingen “där inne”, och man börjar tvivla på om någonting finns överhuvudtaget. Med det kommer också makten att manipulera sin egen verklighet och skapa möjligheter för sig själv som ens gamla “jag” aldrig fixat.
Kronisk existentiell ångest
Sedan dess har jag blivit så smärtsamt medveten om alltings förgänglighet och kastas mellan att verkligen uppskatta det som är, och vara rädd för att det ska ta slut. Tar det slut? Mitt intresse för biohacking och beautyhacking ligger ju precis här – rakt i dödsångestens kärna.
Nått slags syfte är väl att få ut maximalt av livet genom att vara så frisk och funktionell som möjligt, och verkligen investera i det. Göra alla uppoffringar som krävs för att få mer topp-upplevelser och maxa lyckonivån.
Det slog mig för några månader sedan när jag satt hemma och drack rödvin i soffan att jag inte skulle komma ihåg det som något speciellt. Ytterligare ett tillfälle som jag förgiftar min kropp (ja, alkohol är ett gift – rödvin är inte hälsosamt) utan att det ger något mervärde. Efter det slutade jag dricka alkohol hemma och tar nu bara nån öl ute vid sociala tillfällen. Likaså alla gånger man står i kylen och äter rakt från någon hylla – helt meningslöst och ovärdigt. Bara förgänglig nu-belöning.
Resultatet av existentiell ångest
Jag skulle säga att ett resultat är att jag går in djupare i aktiviteter med ett högre värde. Det blir inte så hemskt att gå upp 04.30 och det blir inte så hemskt att inte “äta ett gott bröd” eller fika på bullar. Vill jag göra det så gör jag det men eftersom det är en så kortsiktig nu-belöning som jag kommer glömma bort ändå kan jag lika gärna skippa det.
Träningen har fått ett högre syfte. Träning är mindfulness och att bygga något långsiktigt som ska hålla hela livet – min kropp. Att titta 18 månader framåt som min coach vill att jag ska göra är inte ett dugg jobbigt längre. Att ha något viktmål 6 veckor bort skulle kännas så fruktansvärt meningslöst, det har INGET värde överhuvudtaget.
Produktivitet och att vara verksam inom mina områden känns oerhört viktigt och som att jag hedrar mitt högre syfte, även om det är tråkigt ibland och jag hellre vill kolla på youtube så VET jag att vad jag åstadkommer i FLOW kommer vara värt mycket mer. Det kommer att vara “på riktigt” medan flyktande bara är destruktivt.
Ökad intresse för spiritualitet
Jag hade faktiskt NOLL intresse av spiritualitet före 2011 men sen har det smugit sig på mer och mer och nu är det en del av min vardag; bön, meditation, kontemplation och läsning av olika texter som jag tycker vidgar min förståelse och uppfattning. Jag tycker att det ger oerhört mycket och ökar känslan av tacksamhet och att det finns en mening och ett syfte.
Den existentiella ångesten räknar jag inte att bli av med i första taget men jag mediterar på den och övar mig i acceptans och så, så där tjänar den ett syfte. Samt övriga nyss uppräknade effekter som jag tycker ökar min livskvalité mycket.
Jag rekommenderar dig att läsa lite olika religiösa texter. Läs bibeln och koranen, det gjorde jag och konverterade till islam för tre år sen. Första gången jag läste koranen var det som att texten talade till mig genom huden, samtidigt som jag blev berörd. Det var som att en polett trillade ner och jag fick svar på så gott som alla mina frågor.
Det finns en mening med det här livet och vi ska inte kasta bort det och strunta i det, men det är som högst kanske 100 års tid, jämfört med en evighet i livet efter detta
Koranen beskriver även skapandet av universum genom big bang, och att allt liv är skapat ur vatten, även att Gud när han skapade universum har låtit det utvidga sig sedan dess, något som forskare kommit fram till och bekräftat först på senare tid.
Tack. Så behövlig läsning och igenkännande just idag
Här skiftar det ett annat plan; kremeras eller inte, begravningsakt eller inte, dödsannons eller inte?
Kan göra listan lång och det är bäst att bestämma sig när man har alla sinnen i sitt fulla bruk 🙂
Om man hamnar på vårdhem finns lista på vad som passar mig att äta, kollar gärna på trav-tv och
och ett måste är dagliga promenader i skogen.
Kontrollfreak? Nix, bara förutseende och ordning och reda och kan lova att personalen annars får ett helsike, hahaha
Alternativet – emigrera och anställa egen personal 😉
Så bra inlägg <3 Känns som det för mig lättast blir att mitt kaos inom mig sätter mig 2 steg tillbaks i utvecklingen periodvis, alltså typ konsumerar mer, äter, "lyxar", sånt vardagligt dravel för att få ur mig ur meditations-rutiner och lugn…. sen kommer jag på mig själv en tid senare, någon dag, någon månad, beroende på, och så börjar jag om. haha… alltid sökande. olika sorters bottnar, olika sorters ångest, olika sorters flyktbeteenden.. mycket värt inlägg för mig att läsa nu! Tack. Har inga tips att ge, fortsätt söka/lära/tro/läsa/stanna… tillit till livets process.
Brottas också med sådana tankar i perioder. När jag känner mig i psykisk balans brukar jag kunna “go with the flow” och acceptera att vi alla ska dö och att det vore märkligt om det skulle vara slutet på allt med tanke på hur stort universum är.
Jag är väldigt nyfiken på diverse biohack-gadgets som florerar och säljs. De flesta är ju svindyra och känns inte som att alla har råd med. Vad har du testat och vad rekommenderar du? Skulle du kunna göra ett inlägg om detta med din syn på det? Jag tänker på Oura-ringen, tyngdtäcke, red light? Jag har inga problem att investera i min hälsa men har inte obegränsat med pengar så stamcellstransplantationer och gluthation-infusioner finns inte på kartan.
Jösses. Är en 30 årig civing.student (dock inom teknik :p) och vill bara säga att jag AVGUDAR DIG!! Din brutala ärlighet och skargång är är livet!
Har läst igenom 5 sidor av din blogg och för varje i lägg blir jag bara desto mer kär. Tänk om alla va som du!? What a beautiful world… Har bestämt mig för att lästa igenom hela din blogg, från början och försöka anamma hela din filosofi under mitt sommarlov på tre månader. Mycket av det du skriver har jag varit innne på men när du backar upp allt, är detaljerad och backar upp med din kunskap känner jag bara att din filosofi är tamejfan lösningen på ALLT! SÅ JÄVLA TAGGAD!!
Till något helt annat, en fråga jag faktiskt ställt åtskilliga läkare och alltid får jag samma svar. Så hitta jag hit, like a blessing! Läkarna säger att mina mörka ringar och armbågar är generiska. Kan det stämma tro? Tips? Efter att ha läst lite här tänker jag att det måste vara något jag äter som jag inte tål. Har du någon kunskap om ämnet?
Min nya idol, tack för att du finns!
Hej du, idolisera mig inte snälla. Jag är också en helt vanlig person med MÄNGDER av fel och brister, tänk på det. Dessutom är jag också civing inom TEKNIK 😉
Förstår inte din fråga riktigt med mörka ringar… på armbågarna? Det har jag inte hört talas om. Om det är mörka ringar under ögonen är det kosten, annars vet jag inte.
Tack för din entusiastiska kommentar. Missa inte när jag kör live Q/A på instagram på söndag kl. 16
Vilket bra inlägg – 100% igenkänning!
Sen 1,5 år tillbaka får jag vågor av dödsångest som “sköljer” över mig, oftast sekunderna innan jag somnar och så får jag total panik och det känns som blodet fryser till is i kroppen och jag vill skrika men det går inte. Och alla andra problem jag haft innan i livet som jag då tyckte var stora saker, var alla lösbara men detta kan jag inte “fixa”. Det spelar ingen roll hur mycket jag pratar om det, funderar, skriver eller analyserar. Det enda svaret är acceptans och även om jag intalar mig att jo, det är okej. Så tror jag inte på mig själv ett dugg. Det enda som hjälper att ringa dom jag älskar och säga hej, höra deras röster och tänka “tillhörigheten till dom jag älskar är större än rädslan för att allt kommer ta slut en dag” och att “en dag ska jag dö, men alla andra dagar ska jag leva”.
Har dock slutat konsumera så mycket nyhetsmedium som tex tv nyheter och kvällstidningar pga den ständiga domedagsprofetian och skrämselpropagandan för att samhället är farligt och allt går ut för då det triggar undermedvetet en sorgsenhet i mig.
Kan också känna en likgiltighet till tex politik sakfrågor ( även jag också är en brinnande feminist ) då ju äldre jag blir inser att hela systemet är uppbyggt fel, och så spenderar vi våra korta liv med att debattera helt oväsentliga saker som gör att vi inte ser skogen för att träden är ivägen…
Förlåt på förhand om min kommentar gjorde någon deprimerad haha!!
Jag har haft de känslorna hela livet, tills jag blev frälst för 3 år sedan! Jag har nu en stark tro på Jesus, att vi alla är skapade och älskade av Gud, att vi har ett absolut värde, som hans barn. Det finns ingen plats för existensiell ångest när Jesus kommer in i ens liv och visar vägen!
Jo jag tycker nog att man kan ha både ångest och Jesus i sitt liv på samma gång 😉
Beror ju på vad för ångest det är. Jag är absolut inte helt fri från ångest som beror på stress eller situationer i livet som uppstår. Men den där dödsångesten, och frågor om vad som är meningen med livet, att allt är förgängligt, känslor av meningslöshet och förvirring, är borta ? Jag vet att min själ tillhör Gud, att det finns en evighet som väntar, något bortom detta världsliga ? Det känns betryggande.
Bra text och ett ord som i synnerhet slår an är “ovärdigt”.
Smakar på det en stund.
Låt oss utforska och tala om vad som ÄR värdigt!
Visst är väl det ett fint ord.
Värdigt.
kramkram
Värdigt!
Dark night of the soul låter som någonting jag håller på att gå igenom just nu.. Är uppfostrad av en mamma som är mycket för meditation, chakran, kristaller, örter osv. Tron på ett högre jag som har en given plats och ett syfte i vårt universum har alltid funnits med mig och kunnat ge mig tröst, men på sistone har jag börjar tvivla på ALLT. Jag vet inte ens varför. Undrar liksom om det ens finns en mening med någonting över huvud taget, tänk om vi bara är biologiska maskiner som är här ett litet tag och sen dör vi? Sånt får mig att känna att ingenting jag gör spelar någon roll. Det är så himla tärande med dessa tankar, men skönt att veta att jag inte är ensam om dem. Frågan är bara hur man ska ta sig igenom dem ?
ÅHHH AVIS PÅ EN SÅN MAMMA! Det verkar ju hur coolt som helst, men jag är i samma tvivel så jag vet hur man kan kastas mellan hopp, förtvivlan och meningslöshet. Det är hårt, men ibland känner man ändå meningen med allting i det lilla. Lösningen kanske finns på ett ayuascha retreat 😉
Å vad jag känner igen mig i ditt tvivel!
Paradoxalt nog tycker jag att den här känslan du beskriver – att ingenting betyder något – ibland kan vara befriande. För om ingenting vi gör har någon djupare mening, då kan vi ju göra precis vad vi vill och skapa mening för oss själva. Springa nakna över ängen för att vi VILL! Skita i om det går fel eller vi gör bort oss – det spelar ingen roll ändå.
Fast för det mesta är det tärande… Kanske vi får hoppa på Martinas förslag om lite ayuascha för att pigga upp oss 🙂
Jag kanske kan börja hålla Ayuascha-retreats 😉 Jag kommer säkert sluta som shaman i de norska skogarna… eller på varmare breddgrader…
Ja jag är väldigt glad över att ha fått en sån mamma ❤️ Ayahuasca hade verkligen varit något ? tills jag har möjlighet att testa det får jag väl fortsätta ta hand om mig själv så gott jag kan, både kroppsligt och spirituellt. Läste mer om dark night of the soul igår, bla det som Tolle har skrivit, och jag känner igen mig så mycket. Fick lite hopp också om att det kommer att vända så småningom. Jag är så tacksam Martina för att du skriver om sånt här, kan tycka att det är svårt att hitta människor som delar den synen på livet ? shaman i de norska skogarna, vilket drömliv! ?
Jag har varit utomlands för att ta både DMT och Ayahuasca. Efter det så VET jag att det finns något större och att verkligheten är mycket mer än vad vi ser här. Det går därför inte att ha lika stor existentiell ångest, jag har en grundtrygghet i att allt har en mening.
Däremor har inte hjälpt när det gäller karriär osv, det får man fixa själv. Jag har inte heller fått kommentarer om att jag verkar starkare osv, även om jag känner så. Min släkt behandlar mig istället mycket sämre nu, eventuellt har de reagerat på något nytt hos mig, de pratar mycket om att göra mig arvlös osv.
På väg ut ur Ayahuascavärlden fick jag varje gång en Att göra-lista. Så vitt jag vet är det viktigt att göra det som man har fått i uppgift att göra i den världen, vissa får världens utskällning/bestraffning när de kommer dit igen om de inte gjort sina uppgifter.
Det låter som att du har en del familje-issues att hugga tag i… att ens familj vill göra en arvlös låter ju inte så trevligt!
Skönt att inte vara ensam! Ja så kan man ju också se på det, jag får försöka se friheten i det hela ?
Jag brukar intala mig själv att jag klarar mig alltid för livet vill mig väl. Det gör att jag aldrig känner mig direkt orolig innerst inne.
Dödsångesten finns nog kanske kvar någonstans djupt inombords, men till stor del försvann den i samband med att jag hade hjärtstillestånd flera nätter när jag vägde under 40 kg då min kropp var som mest nedsatt. Sedan dess har jag mest varit glad för att jag lever – oavsett hur länge livet än varar i nuvarande skepnad.
Med det sagt så tror jag dock att det är givande att dagligen påminna sig själv om livets förgänglighet och alltings föränderligt, t.ex. genom bön och meditation precis som du skriver. Det får en att uppskatta allt som händer och sker mycket mer vare sig man ser det som “positivt eller negativt”, om du förstår vad jag menar.
Det låter väldigt dramatiskt, förstår att det måste varit väldigt transformerande.
Vill jag njuta, då kan jag gå i skogen och bara andas. Det har inga konsekvenser trots att det är mer njutbart än ett fikabesök.
Äter inte godis eller fika, för jag glömmer njutningen 1 sekund efter att sista biten är svald. Lockelse, stundens hetta. Skulle tro att all lockelse är likvärdig och man bör vara principfast för långsiktig inre ro.
Livet är ett kort ögonblick. Jag behöver evigheten.
Plockar sönder allt, rannsakar allt för att hitta sanning och långvarighet. Alla relationer är tillfälliga, allt kan ta slut. Det blir som ett stort hål i bröstet, och det enda som kan fylla mitt bröst är hoppet om evighet och Gud.
Senaste tiden har två okända personer tagit min hand och sagt att det lyser om mig. Det beror nog på att jag är principfast.
Tack, fint uttryckt.
Jag håller verkligen med! Det är så skönt att inte ha begär efter sötsaker och skräpmat eller någon annan form av kortvarig njutning och lättillgänglig stimulans utan bara kunna njuta av att andas.
Jag trodde jag var knäpp, men då kanske det är normalt om fler upplever samma sak. Jag orkar ju bry mig numera och det känns bedrövligt ibland. Men det känns samtidigt fantastiskt att orka, att kunna ta in, att känna känslor. Även om det är negativa känslor ibland.
Intressant. Jag upplevde stark existentiell ångest när jag hade betalat av mitt studielån för 7 år sedan. Då helt plötsligt slog det mig att jag inte alls behöver jobba med det jag gjorde och fick nästan panik inombords eftersom jag liksom inte hade någon annan plan. I grund och botten trivdes jag aldrig med det jag jobbade med, ej heller med min utbildning, men det insåg jag inte helt ut förrän flera år efteråt. Nu är jag så att säga pank och fågelfri och känner mig trygg i min egen existens, livet är definitivt inte perfekt, men jag är ändå i någon sorts harmoni. Jag har även accepterat att ha en tro vilket i mitt fall är åt shamanism där jag anser att allt levande har en själ och att själarna är odödliga och vandrar mellan kroppsliga liv. Jag kan riktig landa i detta och känna trygghet och det hjälper mig även att få ett helikopterperspektiv där jag ser vår vardagliga hets och stress med en helt annan syn än tidigare. Jag själv värdesätter att må bra i vardagen och behöver ingen verklighetsflykt som jag upplever att många andra strävar efter för att orka med en obalanserad vardag där man inte passar in och mår dåligt. Jag skulle gladeligen kunna bo i en timmerkoja mitt ute i skogen med familjen och hunden utan mer än det nödvändigaste.
Ha en fin dag! ☀️
Finns ett hål i varje människa , vår ”ande” som ska fyllas, jag tror av den som skapat människan. Kan man bli till som människa av en slump?
Inte konstigt att det finns religioner, man försöker hitta svaret på det innersta hålet inom sig. Men kanske handlar det om en relation, snarare än en religion. Allt är förgängligt, allt förutom Gud/Skaparen till allt detta vi lever rör oss och är till.
Tror heller inte att bara för att vi funnit ”svaret” så är det klart. Det är en pågående utveckling och som i mitt fall, att kontinuerligt lära känna Skaparen. En som redan vet och känner oss som dom vi verkligen är. Vi är ju inga kopior, finns ett syfte med var och en. Att hitta sitt syfte i Skaparen.
Tack Åsa!