Jag är lite ambivalent kring att skriva om diagnoser eftersom jag inte tar dem på allvar riktigt, och det är många som blir otroligt provocerade av det. Dåligt psykiskt mående är inte roligt, och att sätta en etikett på det kan både vara en befrielse och ett fängelse. Många “blir” sina diagnoser och vill inte släppa taget.
För min del har det varit otroligt skönt att förstå att mina svårigheter återfinns på autismspektrumet, och tidigare kunde jag bli provocerad när någon försökte “ta ifrån mig” det för det kändes som att jag inte togs på allvar. Numera, om någon säger “du har inte alls asperger!” säger jag bara “Gud vad skönt!” och bryr mig inte mer om det. Jag är också lite ambivalent kring att skylta med diagnoser eller kalla dem för “superkrafter”, för det är vad det är liksom – en samling högst föränderliga personlighetsdrag. Om man är lite kreativ kan man hitta massor av alternativa sätt att göra saker på som känns bra för en själv!
För att slippa uppfinna hjulet länkar jag till den här enormt långa checklistan för hur HFA kan yttra sig hos kvinnor.
Självacceptans och problemidentifikation
Vad jag kommer fram till gång efter gång är att vid fullständig acceptans och anpassning till sina egna förutsättningar “försvinner” många diagnoser. Det är när man försöker klämma in personer i någon liten box med skohorn som problem uppstår och ibland så stora problem att personen överhuvudtaget inte kan fungera. Beteendet blir “enormt avvikande” som en gammal chef till mig sa en gång. Jag ogillar starkt att sätta mig i sådana situationer, där jag förväntas uppträda på ett särskilt sätt flera timmar varje dag, och så länge jag inte gör det är det ingen som kan kalla mig för avvikande!
Vad är problemet?
Ångest, oro, nervositet, depression, hjärtklappning, sömnsvårigheter, skenande tankar, paranoia, skräck-känslor, tvångstankar och allmän hysteri är problem som går att åtgärda på flera sätt, men de är symptom och inte kärnproblemet i sig. Vad händer om man tar bort “allmänt dåligt mående” eller destruktiva, hopplösa tankar? Vad är problemet då?
Oftast ingenting!
Jag minns en gång när jag läste en medicinsk text om barn med asperger. Det stod att om man observerar ett aspergerbarn som leker själv i lugn och ro med ett neurotypiskt barn som leker själv i lugn och ro går det inte att se någon som helst skillnad mellan barnen. Minns att den texten fick mig att hajja till och känna att – men vad är då problemet? Då handlar det alltså bara om olika känslighet och olika behov – och att vårt samhälle är för rigidt för olika nivåer av känslighet för sensoriska eller sociala stimulin!
Tänk om man bara hade kunnat låta människor fungera på sitt inbyggda, naturliga sätt – tror du då som jag tror att antalet diagnoser kraftigt reducerats? Eller om vi instruerats från tidig ålder till att vara super-öppna med våra olika behov och inte skammats för dem? Inte ådragit oss massa negativ uppmärksamhet för att man till exempel inte tål ljud eller starkt ljus, eller blir megastressad av saker som för andra är nånting mysigt och kul?
Livet som högfungerande autist…
Välsignelse eller förbannelse? Äsch, vi har ändå alla våra kors att bära så jag kan likaväl bära det här korset som någon annans kors som jag inte ens vet någonting om. Det är lite som när man börjar doktorera och sneglar på alla andras lika skitjobbiga avhandlingar och tror att de hade varit så mycket mer spännande än det man har rakt framför sig.
Nä.
It is what it is.
Ditt kors, din avhandling, dina problem, dina släktingar, din uppväxt, dina tankar och dina känslor.
Own it.
Label it?
Kanske det. Om det gör dig gladare och korset känns lättare att bära. För mig kändes en diagnos som en tyngd lyftes av mina axlar, men nu bryr jag mig som sagt inte för jag tittar på samhället, mig själv och andra människor med helt andra ögon idag än för 5-10 år sedan.
Det här inlägget hade kunnat te sig på tusen olika sätt men detta är vad som kom ut nu när jag försökte möta önskemålen om att skriva om min HFA och hur den yttrar sig. Inser att jag egentligen inte beskrivit eller besvarat någonting, så fråga gärna om det är något du vill veta. Eller berätta något annat, typ om din diagnos och hur den påverkar dig? Det kanske ger mer inspiration på temat och gör det här inlägget till ett av många!
Den där listan du länkade till. och introvertheten. Jag tror att 90% skulle kunna strykas om jag hade sluppit mobbingen i skolan. Jag tänker inte så ofta på det här med aspergers och autism till vardags. Men när jag göra det, så kommer många gamla grejer upp. Det stora problemet är hur folk behandlar folk. Varför hade jag inte kunnat få vara i fred och bli respekterad för den jag är. Jag läste någonstans i all litteratur jag plöjt att aspie är nästa steg i den mänskliga utvecklingen. Homo sapiens sapiens aspiens! Tänk om vi aspisar hade varit i majoritet. Då hade resten fått diagnosen att de är underutvecklade. En utdöende rest från den föregående underarten. De generellt ser sämre, hör sämre, minns sämre, tänker sämre, är mer avtrubbade, och har lägre IQ än vi aspisar. De är generellt sämre än vi på matematik, musik, detaljfokus. O.s.v. Ovanstående är mest en parodi på hur somliga NT tycks resonera apropå diagnoser.
Hahaha jag gillar det! 😀
Tack! Det var en väldigt fin text.
❤
Jag är också helt insnöad på 16 personalities tester, jättekul ju 😁 Jag är en ISFJ-T. Undrar om det finns koppling mellan HFA och N-personligheter? Att det oftast hänger ihop alltså? Det verkar så när jag läste i kommentarsfältet, men det kan ju vara ett sammanträffande.
Åh va mysigt med ISFJ det är typ den mest godhjärtade och fina personlighetstypen! 😀 Jag tror också att intuitives kan vara mer HFA än inte.
Jag jobbar bl.a. med att utreda och ställa den här sortens diagnoser. Det här inlägget var verkligen utmärkt skrivet!
Men TACK! Visst hade du aldrig diagnosticerat mig? 😉
Din bild där du står i den mörka skogen ser ut som en tavla av John Bauer
Tack! Vilken komplimang!
Stort tack för den länken Martina! Jag kände igen mig i mycket, dock inte allt. Jag hade väldigt svårt att passa in från tredje klass tills jag gick ut gymnasiet. Värst var tonåren och kände ofta att det hade varit skönt om man kunde gått från 12 till 18 direkt och sluppit övriga år, haha 😄 Förstod aldrig min jämnåriga på högstadiet och gymnasiet, kände mig väldigt förvirrad och utanför. Jag hade en bästa vän i min egen ålder annars sökte jag mig till vuxna och skaffade vuxna vänner, det var som om jag var en gammal själ instängd i en ung kropp. Hade älskat hemundervisning i den åldern eftersom skolan inte gav mig något alls, kändes endast som ett straff att gå dit. Det var först på KTH som jag kände mig som en i gänget. Jag vet att jag är HSP och fick en GAD-diagnos när jag blev utmattad, men tyckte inte att det stämde. Det var som att sjukvården ville sätta en diagnos som gick att medicinera för att min personlighet inte passade in i mallen. Gjorde mig förbannad men insåg samtidigt att jag behövde göra en radikal förändring i mitt liv. Kanske är även jag HFA? I vilket fall som helst så har jag insett att det inte är rätt och riktigt att kämpa dagligen med att passa in, det är en riktig energitjuv.
Du kanske är en INTJ-kvinna som många andra här? Det skulle inte förvåna mig alls 😀
Sist jag gjorde Myers Briggs fick jag INFP-T men det kanske kan skilja sig lite från gång till gång? Får testa igen 😉
Coolt då är vi samma! 😀
Häftigt! Gjorde om testet nyss av ren nyfikenhet och blev INFJ den här gången. Kanske beror på dagsformen 😉😄
Jag som har studerat Carj Jung i typ 6 år får lite panik över att ditt resultat skiftar, jag är ganska insnöad på kognitiva fakulteter och sånt och kan typa människor i sömnen men jag har inte träffat dig tillräckligt för att vara helt säker. Att du är introvert är helt säkert och ett J på slutet… IXXJ helt klart. Resten vet jag inte.
Intressant! Vore kul om du kunde typa mig någon gång 😃 Är alltid kul att höra hur folk uppfattar en.
Det kommer jag att göra haha!
Har nu nördat ner mig ordentligt i INFJ personligheten och tycker att den stämmer väldigt bra på mig. Kanske gjorde något misstag förra gången när jag fick INFP?
Coolt med INFJ ju, verkligen! 😀
Fick min Aspergers diagnos när jag var 17 och skulle precis fylla 18. Läkaren sa till min mamma att jag har den mildaste formen av aspies som han har sett men att den ändå är där. Känner igen mig så mycket i det du skrev. Women of aspies unite!
Martina!
Fortsätt gärna med dina inlägg, du berikar omvärlden! Min bror tipsade om dig nyligen och jag förstår varför.
Du är påläst, har sunt förnuft och är holistisk!
Tack du!
Började som liten, orolig, rädd för olika saker (kräftor, myror, åska mm)
Fick i 19 års ålder diagnosen GAD tillsammans med depression.
Idag, 32 år, gad m hälsoångest. Symtomen sitter i kroppen. Ett helvete. Önskar jag kunde sluta oroa mig. Men hur slutar man exempelvis bli yr när man är yr? När är det allvar och inte allvar? Har ett IGF-1 prov som är över referensvärde. Blir såklart rädd. Annars är alla prover inom referens. Har gett upp hoppet om att bli ”fri” hör sällan någon som blir bra eller mår bättre trots kbt osv..
I grund och botten handlar det om kontroll. Rädslan att tappa den. Att dö
Hehe jo jag vet, jag har GAD och en hel del rädslor, och det är inte lätt att jobba med men det GÅR! Ta en titt på 12-stegsprogrammet, vet att det låter far out men det är väldigt effektivt. Det + medicin + terapi = Win!
Vart finner jag det? 12 stegs programmet. Ätit medicin i flera år, mått hyfsat bra sen kom eländet tillbaka igen.. då efter en hel del stress+dålig sömn (småbarn) är rädd att medicinen slutat funka 😐
Google it! Kanske ACA eller motsvarande skulle kunna vara nått.
Tack!
Jag gillar att använda ordet “funktionsvariation”, just precis eftersom min variation är kontextberoende. I vanliga fall brukar t.ex. folk tycka att min OCD är jobbig, eftersom allt tar mycket längre tid. Men! Såhär i Coronatider så ses det som en tillgång eftersom jag tvättar händerna ofta och redan hade massa ytdecinfektion och handsprit hemma.
Haha va kul! 😀
Bra exempel. Jag ser det i högsta grad som funktionsvariation. Eftersom vissa funktioner är förhöjda.
Jag har alltid varit udda och länge misstänkt nån form av HFA- light men aldrig gjort någon utredning men den där listan är en rätt bra beskrivning av mig. Fick genom min arbetsgivare göra ett Myers Briggs test och kom ut som en klockren INTJ vilket är rätt ovanligt bland kvinnor och frågan är om inte den personligheten hänger lite ihop med Asperger hos kvinnor i alla fall. Dock är jag rätt ointresserad av att få någon diagnos eller stämpel, tycker allt blivit lite lättare ju äldre jag blir, eller så bryr jag mig inte lika mycket längre och accepterar både mig själv och andra som de är. Som barn var jag helt övertygad om att jag själv aldrig skulle skaffa barn eftersom jag ( trots en i backspegeln ganska bra barndom och uppväxt) tyckte det var HEMSKT att vara barn och hela tiden tvingad att göra saker jag inte ville och bli missförstådd. Nu har jag dock två helt “normala”, sociala och rätt lättsamma barn så tji fick jag. Tänker att de får dras med att ha en lite udda mamma, hittills har det ju funkat bra. Vet inte alls vad jag ville komma med det här, annat än att jag tyckte om din text. Skriv gärna mer om ämnet.
Coolt med kvinnlig INTJ! Jag ÄLSKAR INTJ, det är en av mina favorit-personlighetstyper! 😀 Jag har också en ovanlig personlighetstyp, och jag tror att det spelar roll.
Haha, vet inte om det är så coolt! Hälften av tiden tycker jag livet är JÄTTEROLIGT och andra hälften oroar jag mig för hur mina barnbarnsbarn ska fixa den förestående samhällskollapsen och vad jag kan göra åt det. Typ… Men kul att se att vi är många fler här!
När det inte är coronakris har jag en studiecirkel som fungerar som en självhjälpsgrupp för vuxna med högfungerande autism. 4 av oss är INTJs varav 3 är kvinnor. Härligt sällskap!
Men GOALS!!! Jag hade velat vara med!
Jag minns första gången jag gjorde testet, som visade INTJ, och jag kände direkt att “Jaha, är det därför jag alltid känt mig som en alien!”. Det kanske inte underlättar i långa loppet, men ändå litet skönt, känns också litet som att “få en diagnos” vilket ibland underlättar när jag känner mig som det svarta fåret =)
INTJ här också, varje gång jag gjort testet (och jag tänker också varje gång att nu blir det nog annorlunda, men icke). Jag har en hel del NPF-diagnoser i familj och nära släkt och har därför behövt lära mig mer om det för att kunna stötta och vara en bra medmänniska – med resultat att jag känner igen mig själv mer och mer i det jag läser. Jag tror inte jag behöver få en diagnos, men vetskapen att mina egenheter går att förklara är väldigt skön, och den räcker för att jag ska komma vidare i att bättre hantera mig själv och min situation på ett sätt som passar just mig, oavsett om omvärlden tycker jag är lite knäpp, det kan de få tycka.
Hur länge sedan var det du fick din diagnos?
uj… 15 år!
Hela grundskolan var kaos för mig. Till den grad att jag skolkade i flera år. Hamnade tillslut i en klass med enbart aspbergare, alltid max 10 st. Alla hade skärmar kring sina bord, fick individuella uppgifter osv.
Plötsligt blev det kul att gå till skolan.
Först skämdes jag, men sedan var jag stolt över att vara en av “idioterna”. Ingen i den klassen mobbades eller var elak, inte jag heller. Då förstod jag att det aldrig var mitt fel, för det var alla “vanliga” tjejer som var mobbare.
Lever mitt liv som om jag inte hade en diagnos. Jag har bara mig själv att vara. Jag definierar mig inte med en diagnos som världen satt på mig, för jag var den jag var innan den diagnosen ens fanns på tal i mitt liv.
Jag har en dotter som inte kan sitta still, som uppför sig väldigt “adhd”-likt. Men jag tänker inte få diagnos på henne, utan bemöta hennes behov. Låta henne aktivera sig, roa sig och få nytta av sin energi.
Cykla, rida, promenera i skogen, bygga kojjor osv.
Hon ska få vara den hon är.
Det låter otroligt sunt tycker jag!
Vad det än handlar om så har jag det här i bakhuvudet
Don’t just think about it, take the risk to do it 🙂
Verkligen!