Postat i kategorin Powerthinking

Är kritik dödligt?

18 december, 2018 32 Kommentarer Skrivet av Martina

Jag såg en video av Therese Lindgren häromdagen, och för er som inte känner igen namnet så är det Sveriges största kvinnliga Youtuber med cirka 800 000 prenumeranter. Hon har gjort sig känd genom smink- och modevideos som boostas av väldigt politiskt korrekta, rätt-i-tiden-åsikter tillsammans med en älskvärd personlighet och ett vackert yttre. Jag gillar Therese Lindgren och tycker att hon är väldigt harmonisk att titta på, och också väldigt intressant att se hur hon brottas med vad hon kan uttrycka för åsikter och inte för att minimera mängden kritik.

Är kritik dödligt?

Det var den här frågan jag ställde mig förra veckan när jag funderade över det minskade intresset i Sverige över att uttrycka åsikter. Folk är bara tysta. När jag sedan såg Therese video där hon berättade att det var jättejobbigt med kritiken hon får, och att hon nu inte kan uttrycka någonting alls, så insåg jag hur illa det är. Jag har en längre tid sett att det går mer emot att man inte ens får ta upp eller nämna vissa fenomen, inte skämta, inte ventilera utan bara locket på.

Är inte det ganska läskigt?

Oliktänkande ska likformas

Det känns som en väldigt svensk grej att om någon “har fel” så måste den personen antingen tuktas eller tystas, trots att det inte spelar någon roll. En fel åsikt är en åsikt som skiljer sig från PK-normen, och det finns inget utrymme för den. Det här gör att människor slutar uttrycka nya idéer, av rädsla för den sociala bestraffningen.

Varför måste alla tycka samma? 

För mig är det inte alls ett problem om någon inte tycker samma som mig. Min bästa kompis sedan 15 år tillbaka har ofta en annorlunda världsuppfattning än mig och tycker att jag är konspiratorisk, men det gör ingenting. Jag kan säga att jag tycker han har helt fel och är helt knäpp och det är no hard feelings, för varför skulle det?

Vi gillar ju varandra oavsett åsikter, bortanför rätt och fel och även om han skulle göra något jag tar helt avstånd ifrån skulle jag ändå vara på hans sida. Det verkar dock som ett ovanligt sätt att fungera på eftersom “fel åsikt” verkligen kan make it or break it när det kommer till relationer. 

Måste det verkligen vara så?

 

Personligt
, ,

Vuxna som inte gör någonting

12 december, 2018 61 Kommentarer Skrivet av Martina

För första gången på hur många år som helst så har jag läst lite skönlitteratur – Gangsterprinsessan av Helen Stommel Olsson. Den är baserad på en verklig berättelse om en ung tjej som växte upp i Bergsjön och kom att bli en av Göteborgs mest respekterade drug dealers.

Historien börjar när Sara som huvudpersonen heter är 7 år och ska gå till skolan för första gången och allting blir helt fel, för det är då hon inser att hennes familj inte är som andra familjer. Mamma och pappa är tysta narkomaner. De jobbar och betalar hyran, har inga betalningsanmärkningar men alla pengar går till alkohol, hasch och amfetamin och deras dåliga mående går ut över barnen. Sara blir misshandlad både hemma och i skolan, mobbad för att hon väcker uppmärksamhet med sina smutsiga, begagnade kläder och flottiga hår.

Vuxna som inte gör någonting

Vad jag reagerar på i boken som jag känner igen från verkligheten är alla vuxna som inte gör någonting. Läraren som ser allting men vänder ryggen till, grannarna som står i sina köksfönster och tänker att “Oj nu har han nog slagit ihjäl henne” och inte ens ringer polisen för de vill inte “blanda sig i”. Vuxna människor som aldrig någonsin frågar “hur är det?”

Har du också varit med om det här? Min enkla fråga är varför?

Varför gör ingen något?

Jag minns själv när jag var liten och mobbning ignorerades totalt från de vuxnas sida, eller skojades bort. Är de vuxna rädda för 8 åringar? För deras föräldrar? Jag minns en gång när jag klamrade mig fast vid min lärares ben och vädjade om hjälp för att en av klassens killar inte ville sluta sparka mig. Det gjorde såååå ont för han sparkade allt han hade på mina smalben medan jag satt som en koala på min lärare som bara skrattade. Jag kände mig så otroligt hjälplös.

En annan gång blev jag jagad av en 4 år äldre kille varv efter varv runt fritids. Han var beväpnad med en plastkniv och var oerhört aggressiv och jag bankade desperat på dörren till fritidshuset. Vädjade för mitt liv att bli insläppt och fröknarna bara skrattade… “Brinner det eller? Brinner det?”

Och kom inte och säg att vuxna inte ser eller inte fattar för man ser DIREKT vad som händer. Barn är mer eller mindre genomskinliga när det kommer till känslor och uttryck.

Civilkurage

Det har hänt flera gånger att jag har varit den enda som har stoppat bråk eller gått emellan. Trots att jag aldrig är störst eller tuffast, men jag bara KAN inte vända ryggen och låtsas att jag inte ser.

För något år sedan var jag på en takterrass och drack drinkar när jag såg ett gäng på 5-6 killar terrorisera en tjej som var hur full som helst. Hon kunde verkligen inte ta vara på sig och de bara skrattade och gjorde sig löjliga över henne, trakasserade sexuellt, och jag kände direkt att det här kunde sluta väldigt illa. Utan att känna minsta rädsla (du vet ju vilken scenskräck jag har i vanliga fall) bad jag killarna sluta med en gång, och plötsligt hade jag deras uppmärksamhet. De började hota mig, men jag var bara helt svart i blicken när jag bad dem att hålla käften och sluta bete sig som totala idioter. Det funkade och en av killarna hjälpte istället tjejen att ringa sin kompis så hon kunde bli hämtad.

Ingen annan reagerade. 

Jag har massor av sådana här historier, över lång tid såklart. Jag är ju mest hemma, men drar mig ärligt talat inte för att slåss om situationen kräver det och ingen annan reagerar. Hur kan människor leva med sig själva om det ser att något pågår men aktivt väljer att inte göra något?

Att inte välja är också ett val, som min filosofilärare alltid sa. 

Personligt
, ,

Mat är politiskt

11 december, 2018 128 Kommentarer Skrivet av Martina

Mat är politiskt
En politiskt korrekt måltid

Det var jobbigt att blogga om lågkolhydratkost för 6-8 år sedan, särskilt med betoning på fett som jag gjorde. Min bok Fettfrälst kom ut många år före sin tid, och sågs inte med blida ögon. Äta fett!? Den här bruden är ju mer än lovligt rubbad!

Att frångå grönsakshysterin och fokusera mer på animaliskt protein och animaliska fetter, inte trodde jag att det skulle vara en sån vattendelare. Folk blir mer eller mindre skogstokiga av det ärligt talat. Att skämtsamt skoja om grönsaker som något mindre hälsosamt… gör det inte! Just nu är det i nivå med att vara nazist med tanke på hur åsiktskorridoren smalnar av allt mer.

Mat är politiskt

Du känner ju mig, jag gillar att trycka på lite knappar och vara ‘out there’ för att få människor att tänka själva och börja reflektera. Hade jag vetat, eller snarare om jag hade FATTAT att mat är politiskt så hade jag nog inte gjort det. Jag vill inte vara politiskt och jag undviker systematiskt allting annat som har med politik att göra, vägrar svara vad jag röstar på och sånt.

Nu kände jag dock för några veckor sedan att jag ville gå ut hårt i den kostpolitiska svängen för att nå ‘mig själv’ mer eller mindre. Alla som är ‘mig’ för 15-20 år sedan, kvinnor som har sån otrolig kraft och så mycket att ge världen men som håller på att duka under av felnäring, depression, ångest och förtryck. Kvinnor som är lätta byten för predatoriska män, och som bara vill vara smala och fina och som därför svälter och lever på salladsblad, kaffe och en kondisbit när hungern blir för stor.

Skarp och välnärd

Själslig och kroppslig hunger

Jag visade Mattias en bild på mig från långt före vi träffades och jag såg verkligen helt bruten ut. Svullen, hängig och tanig som en sticka. Självkänslan nere vid hälsenorna. Att börja äta näringsrik och näringstät föda hänger ihop med hur man känner sig och hur väl ens hjärna fungerar, även om de allra allra flesta inte tror på det. Hjärnan behöver nämligen en hel del kolesterol.

Jag vet och många med mig som gjort samma näringsresa vet. Mina mat- och sockerberoende vänner vet. Är det möjligt att gå från NOLL gymnasiebetyg till toppbetyg och att driva flera företag? Kan något så ovidkommande som mat göra så stor skillnad?

Ja.

Och det är därför som jag vill sträcka ut en hand och hjälpa, visa att det finns ett annat sätt att leva men det blir svårare och svårare att få ut budskapet. Åsiktskorridoren tightar till och straffen blir hårdare för varje dag för den som försöker.

Att bråka och visa vägen

Jag arkiverade alla mina matbilder på instagram och begravde stridsyxan efter att ha mottagit en del hot kring min kosthållning, så så enkelt var det att få tyst på mig i alla fall. Allt jag ville var att visa hur stark, stabil och skarp man kan bli med näringstät, artegen föda men motivationen dränks tyvärr i bruset av PK-medias aggressiva budskap som sprider sig som en löpeld genom Sverige nu. Det kan faktiskt bli rätt läskigt att försöka stå upp som ensam tjej, och att bli attackerad av de tjejer som jag febrilt vill hjälpa för att jag vill att de ska få uppleva genuin hälsa och glädje.

Om ens enda motivation är att HJÄLPA, alltså inte PENGAR eller något annat även om vissa tror att jag blir stenrik på 20 öre per paket sålda ketonstickor eller så, så blir det inte värt ansträngningen. Jag har ett jobb som kräver 60 timmar i veckan av min tid, så jag lägger hellre energin där än att känna mig bestraffad.

Ursäkta uppgivet inlägg men alla mina vänner som bor utomlands (svenska och icke-svenska) säger samma sak “leave while you can!” och du som är lite mer politiskt insatt förstår säkert vad jag menar.

Kost & Hälsa, Lifestyledesign, Personligt
, , ,

Vänskap som en 5-filig motorväg

10 december, 2018 23 Kommentarer Skrivet av Martina

Del 1 – Min process att sluta med people pleasing
Del 2 – När din snällhet baktänder

Jag diskuterade det här med vänskap med en nära vän häromdagen, och vi pratade om hur jobbigt det är när man måste vakta varje ord och är livrädd för att trampa snett. Vissa har det ju så med sin släkt, att farbror Åke blir VANSINNIG för minsta lilla och alla måste trippa på tå runt honom. Ännu värre blir det förstås när man har det så med sin partner, det hade jag aldrig någonsin stått ut med, men däremot har jag stått ut med kompisar som är så.

Relationer att utvecklas i

Jag tycker verkligen att det är viktigt med ärlighet och att man är 100% öppen med vad man känner hela tiden. Tydligen tycker inte alla det, men jag är väldigt tacksam för att jag har den överenskommelsen med mina närmaste i alla fall. Det måste finnas utrymme att utvecklas, att vara ovänner, skrika på varandra, ha olika åsikter och så vidare. Villkorslös kärlek ska vara villkorslös, och det är något man BESTÄMMER sig för oavsett VAD.


Jag och min närmaste vän kan verkligen vara oss själva till 2000%
Selfie från 2007

Vänskap som en 5-filig motorväg

Jag önskar att jag hade utvecklat en metod för att hitta människor på sin egen planhalva men jag har tyvärr inte det. Det här är nämligen ganska nytt för mig, det är nytt att engagera mig så intensivt i andra människor så jag håller fortfarande på att lära mig. Vad jag har förstått hittills är i alla fall vikten av att vara väldigt tydlig, ha mycket integritet, sätta gränser, våga vara en egen person med egna åsikter från första början.

Mitt mål är att BARA ha relationer som är som 5-filiga motorvägar med mycket respekt, kärlek och utrymme att utvecklas och testa gränser. Det här är oftast lättare med killkompisar för deras uppfattning ändras inte lika lätt, och klampar man över någon gräns får man veta det inom 5 sekunder. Det är min uppfattning i alla fall.

Vad tycker du? Är det viktigt att du kan vara HELA dig själv med människor och brukar du kunna vara det? 

Personligt
, ,

När din snällhet baktänder

6 december, 2018 79 Kommentarer Skrivet av Martina

Låt oss fortsätta på det populära spåret om people pleasing som så många verkar känna igen sig i. Läs förra inlägget för att få hela sammanhanget. 

Min läsare Nadia skrev så klockrent:

“ju snällare och mer “dörrmattig” du är desto mindre respekterar folk dig! Tänk att hela den här tiden har man försökt anpassa sig efter andra för att vara snäll och fått motsatt effekt. Människor respekterar styrka, självständighet, karaktär och FRAMFÖRALLT självrespekt!”

Wow!

Den här våren fick jag det här så tydligt visat för mig, svart på vitt, och var en av anledningarna till att jag började jobba stenhårt med att SLUTA people pleasa.

Dränerad på självkänsla (real life story)

Jag flyttade tillbaka till Sverige förra året och hamnade i Stockholm som inte är min hemstad direkt. Jag älskar Stockholm och har många nära vänner där så det var kul, och det gav mig tillfälle att träffa fler personer med liknande intressen. Det gjorde att jag hamnade i nya grupper med nya människor (tjejer i min egen ålder) och jag var så otroligt glad över det och hade jättekul. De här tjejerna var så fantastiska, smarta, roliga och jag behandlade dem med silkesvantar, pleasade och dörrmattade sönder mig själv för att få vara med.

Hela min uppenbarelse skrek SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA AVVISA MIG INTE!!!! 

Vad hände? 

Du gissade rätt! Jag blev utfryst 😀 

Det är 2018, jag är bästsäljande fackboksförfattare, jag har bott utomlands, driver mitt eget företag, har massor av coola samarbeten, jag ser bra ut, jag är trevlig och har social kompetens, jag är alltid snäll, hjälpsam och vänlig och försöker få alla situationer smooth så att ingen ska känna något obehag någonsin och ändå…

BOOM! 

DOOR SLAM! 

Du förstår ju att självkänslan bara totaldör särskilt som jag har varit så otroligt mobbad tidigare (längesedan) för det är tillbaka till att inte vara cool nog, till att rannsaka sig själv sönder och samman.

Var det nått jag sa? Vad gjorde jag för fel? Använde jag något konstigt ord? Var det någon som tog illa upp av ett skämt? Allting ska nagelfaras för att hitta felet som gjorde det, men vet du vad? 

Det finns inget fel,det är aldrig någonsin att du inte är “cool nog”, för det här är bara vanlig hederlig gruppdynamik och jag tror att jag har hittat lösningen.

Lösningen: Var dig själv från första sekunden

OBS: jag är absolut ingen expert på området men vad jag har sett är att människor (grupper) vill förstå dig och alla vill bli förstådda så kongruens är nyckeln här. Att vara sig själv utan tanke på konsekvenserna från första interaktionen istället för att (som jag brukade göra) bli mer och mer mig själv med tiden, för sånt accepterar bara ÄKTA vänner, människor med hög självkänsla, en väldigt stöttande partner eller uppmuntrande familjemedlemmar.

En GRUPP okända personer eller bekanta / nya bekantskaper tolererar sällan personlig utveckling. 

Jag vet att det låter helt sjukt men utvecklas du måste du byta grupp, om du inte utvecklas inom något väldigt smalt intervall såklart.

Det här är skitjobbigt för blyga personer och people pleasers för vi är ju sådana som försiktigt och trevande tar oss in i nya situationer och sen vågar öppna upp och visa mer och mer av oss själva. Det kan baktända något enormt.

Testresultat av att inleda nya bekantskaper med 2000% Martina

Den riktiga Martina är ganska hård har jag förstått, jämfört med andra och framförallt jämfört med andra kvinnor. Jag gillar att pusha mig själv, se resultat, tävla… så jag är väl hälften man kan man säga 😉

Den där rädda lilla hamstern som sitter och nickar och fnissar är i alla fall INTE jag, inte nånstans. 

Så jag började mitt test med personer som jag inte brydde mig om, typ potentiella samarbetspartners och sånt. En tjej jag hade möte med började gråta, inte för att jag var elak utan för att jag var väldigt kompromisslös i mitt förhandlande. Jag backade av, bad om ursäkt och vi har ett väldigt fint samarbete idag.

Jag har inte hittat volymknappen ännu, men att vara så rak och direkt som jag faktiskt är i min personlighet är helt fantastiskt utvecklande. Det är inte att vara elak utan att vara väldigt TYDLIG och inte lämna några utrymmen för missförstånd.

Jag ser fram emot att experimentera mer med det här och testa i olika grupper, det är otroligt spännande! 😀

OBS tro nu inte att jag är världens bitch, jag är fortfarande väldigt snäll försöker bara kommunicera mer TYDLIGT än tidigare. 

Personligt
, ,

Senaste kommentarerna


Hej! Jag heter Martina och uppdaterar dagligen om biohacking, livsstilsdesign och mina tankar om hälsa. Jag följer en ganska strikt lågkolhydratkost sedan 2010 och tycker om att experimentera med olika träningsformer. På dagarna skriver jag böcker om hälsa, föreläser och granskar vetenskapliga artiklar. Välkommen hit! Alla kommentarer godkänns och besvaras manuellt.

Den här sidan är en personlig blogg med personliga reflektioner om ketogen kost, förebyggande hälsa och livsstilsdesign. Jag arbetar inte som PT, kostrådgivare eller någon form av vårdpersonal. Jag ger inga medicinska råd överhuvudtaget men uppskattar och uppmuntrar livliga diskussioner om biohacking, self-help och livsstilsoptimering. Du läser och tillämpar allting på den här bloggen på egen risk och under eget ansvar.