Det trodde jag att det gjorde för alla sa det till mig. Ähhh du är osäker nu men vänta tills du blir äldre, med ålder kommer mer självförtroende och tro på sig själv!
Nej
Och jag ser inga bevis för det runtomkring mig heller. Självförtroende och självkänsla är ett resultat av hårt arbete, ett arbete som de flesta inte orkar eller vill ägna sig åt. Vår default-inställning är negativ verkar det som: “Det kommer ändå inte gå” “jag förtjänar inte det och de…” och för att vända den behövs skoningslös hjärntvätt. Vissa har turen att vara uppväxta med föräldrar som gör hjärntvättandet åt dem, så att de växer upp med bra självkänsla. Men det är väldigt ovanligt, för även äldre personer (föräldrar) har dålig självkänsla rent generellt och hur ska de då kunna bygga upp någon annans?
Självförtroende och självkänsla hänger ihop men är inte samma sak. De flesta har ett helt okej självförtroende men en värdelös självkänsla. Jag kallar det för “prestationsbaserad-självkänsla” och nästan alla jag känner har en sådan, inklusive mig själv. Det betyder att man bara är bra när man gör bra saker, och dålig om man misslyckas eller råkar göra något mindre bra. Sånt tar tid att jobba bort. Flera år!
Självkänsladagboken är det som hjälpte mig att laga min självkänsla och för självförtroendets skull så är det affirmationer som gäller. Detta är något jag gör dagligen oavsett om jag har “tid” eller inte för utan detta skulle jag inte komma någonstans. Det gör så att jag kan ge ut böcker, skriva artiklar till tidningar, bo i Shanghai, jobba med mitt egna företag, lära känna nya människor, vara vältränad och fit och så vidare. Inget av detta hade varit möjligt utan självförtroende och självkänsla för då hade jag bara varit upptagen med min offerkofta hela dagarna!
Håller ni med om att självkänsla och självförtroende är något som skapas av aktivt arbete, eller kan det komma naturligt?
Relaterat
Jag har alltid haft ett otroligt självförtroende eftersom jag har lätt för mig och allt jag ger mig på blir skitbra (för när jag verkligen vill något ger jag 110%). Däremot är jag en väldigt introvert människa och har alltid varit kass i sociala situationer. Oroat mig för hur andra uppfattar mig, rädd för att inte bli omtyckt eller vara tråkig osv. Men det har ändrats sedan jag accepterade mig själv som introvert! Så jäkla skönt! Jag är jag och om jag tycker att jag är grym så är jag det! 😀
Introverta äger ju! 😀
Jag tänker att jag fått självkänsla med åren, men kanske är det inte åren i sig som gett mig det utan det arbete och de kriser de fört med sig. Skilsmässan för ett par år sedan har gjort att jag fått omvärdera och lära känna mig själv, vilket lett till bättre självkänsla. Redan innan dess hade jag dock tankar kring det och har jobbat med det medvetet ungefär sedan jag fick barn just för att ge dem självkänsla.
Ja det kanske är en kombination av ålder och livshändelser som byggt upp den, allt handlar ju om vad man gör/känner/tänker kring det man är med om
Jag tror en del har det mer naturligt medan andra (inklusive mig själv) får jobba mer med det.
Jag försöker verkligen jobba med affirmationer/inställning men vissa dagar är svårare än andra. Det går upp och ned det där med tycket om sig själv men det är bara att fokusera på det jag vill, hur jag vill må och känna mig.
Jag har nog genom åren lidit av både dåligt självförtroende och självkänsla, känt mig kass och sökt bekräftelse hos andra, vilket jag inte förstod förrän jag var kanske 19 år och skulle tvångsinläggas pga. anorexi.
Jag har väl någon stans förstått att ett inre välmående, lugn och harmoni inte kommer utifrån, med tiden, av perfekta vänner eller en underbar partner, även om det kan vara stöttande är det mitt ansvar hur jag vill må. Jag har även förstått att perfektion är inget att sträva efter utan just balansen med mig själv. Jag vill må bra, och man mår inte bra av en inre röst som säger att jag är dålig, ful eller vad det nu kan vara. Utan se sig själv som en unik person och absolut inte sätta värde på sig själv utefter vad jag uppnått, ser ut, andra säger/tycker!
Om eller snarare NÄR jag blir mamma vill jag verkligen lära mina barn det jag aldrig fick lära mig: Att älska, respektera och acceptera sig själv.
För sen när man älskar sig själv, vill man alltid sitt eget bästa. Man avstår ifrån saker som skadar en, väljer hälsosam mat/livsstil, man väljer att umgås med personer man mår bra utav, väljer en partner som gör en lycklig, eftersom man är rädd om sig själv och vill må bra. Allt blir ett bra flow, eller en god cirkel. Det är vad jag tror! 🙂 och du väljer att bemöta andra med respekt och öppenhet också, eftersom du inte behöver jämföra dig eller på något visa känna dig bättre/sämre än andra.
Jag har försökt skriva självkänsla-dagbok men affirmationer har fungerat bättre för mig. Bara sätta sig ned/lägga sig ned och känna in hur det känns att vara sådär genuint säker och glad i sig själv. Eller hur det känns att nå sina mål, hur det ser ut när jag gör det osv. Det är så härligt att bara leva in i känslan, och att det fungerar!!
Flummig kommentar men tror du förstår hur jag menar 😀 Första gången jag kommenterar, men är lite smått beroende av din blogg och tycker alltid det är spännande att läsa vad du skriver! Är biohack/keto-lover så jag uppskattar ditt jobb du lägger ner och delar med dig utav! 🙂
Tack så mycket, jag uppskattar verkligen din kommentar! <3
Jag håller helt med om att man vill sitt eget bästa och tar hand om sig mer när man har bra självkänsla. Man äter inte skit och man umgås inte med taskiga personer till exempel. Affirmationer funkar bättre för mig med faktiskt, kör på de oftare än självkänsladagboken.
I min värld så resonerar du helt korrekt.
Inget av de två är gratis och “kommer med åldern”. Jösses, det är precis som om att påstå att vishet och klokhet kommer med åldern (hand upp om du känner ett flertal personer som vare sig är visa och/eller kloka efter att de blev “äldre”).
Men hur som så – självkänslan är väl den som svårast att jobba med. Självförtroendet kan ju överleva länge på quick fix, men självkänslan magras ju av kontinuerligt och går inte att “plåstra” med en quick fix.
Men – ja … för mig har det varit ett stenhårt arbete att få en självkänsla. År 2014 var året då jag bestämde mig för att lägga upp pengarna på bordet och gå till en KBT-praktiserande psykolog och börja jobba med mig själ, min självkänsla och mina mekanismer. Välinvesterade pengar! Jag fick grunden och hjälp med grovjobbet – men jag måste jobba med självkänslan varje dag för annars så rymmer hen till E18 och liftar så långt ifrån mig som hen kan.
Haha ja visst är det så! Ibland är Psykolog en bra investering
Hej Martina har du gått i terapi?
Tycker du att jag behöver det? 😉
Nej nej absolut inte men hade gärna hört din syn på saken. Som jag förstått det har du pluggat psykologi?
Haha ja, men jag är inget fan av terapi personligen. Pluggade psykologi på GU i några år men har ingen examen i det eller så, just for fun
Som mamma har jag verkligen blivit medveten om vilket jobb det är. Det är väldigt lätt att säga att Storasyster är “duktig” eller “fin” men risken är då att en skapar behov av att prestera/se bra ut. Jag försöker istället se det hon gör och bekräfta det – “tycker du det var kul att rita?” / “vilka härliga färger du använder” / “vilken härlig klänning att springa i” – för att just istället bli sedd utan att det hon gör får en värdering. Det är skitsvårt!
Och samtidigt får jag ju göra samma med mig själv. Jag har lidit av ett svårt fall av “duktig flicka” men jobbar sakta bort att bara värdera mg utifrån prestationer. Men det är extremt svårt!