Jag får många mail från oroliga vänner och släktingar till personer med diverse hälsoproblem, både fysiska och mentala. Jag får nog till och med mer mail från oroliga anhöriga än från personer som själva har något hälsoproblem.
Jag om någon förstår att man vill hjälpa, jag är verkligen personen som tidigare försökte TVINGA andra att ta emot min hjälp oavsett om de ville eller inte. Att jag fick hjälpa var nummer ett, vilket jag insåg var ganska egoistiskt. Jag insåg senare att många är sjuka och mår dåligt utan att vilja förändra sin situation, utan att vilja bli bättre, utan att vilja bli friska och en del utan att vilja leva.
Vems business är du i?
Det är hedervärt att vilja hjälpa men den enda du verkligen kan hjälpa är dig själv. Om någon inte ber dig om hjälp uttryckligen är det inte din business att lägga dig i, även om du ser tusen grejer som personen hade kunnat göra annorlunda och må så mycket bättre.
Inte din business!
Det kliar ofta i hela kroppen när jag till exempel går på fest och jag vet EXAKT vad den ena och den tredje skulle kunna förändra för att bli av med sina triviala hälsoproblem. Jag sitter där och tänker att “åååh det här är ju så lätt fixat och jag ser ju att du LIDER av det här!!!” så får jag bita mig i läppen. HÅRT.
Man kan ödmjukt fråga om personen (vännen/släktingen) vill ha en ny synvinkel eller angreppssätt på sitt hälsoproblem men man måste acceptera nej också. Det är inte ovanligt att äldre släktingar inte har kraft, ork eller lust att genomföra någon förändring överhuvudtaget, att de helt enkelt har bestämt sig (mer eller mindre medvetet) för att checka ut.
Det är ett val man måste acceptera!
Att hjälpa andra
När det börjar klia inombords för att jag vill HJÄLPA någon brukar jag vända på det och fråga mig själv vad jag behöver hjälp med. Hur kan jag hjälpa mig själv just nu?
Det är mycket mer konstruktivt än att försöka prångla på hjälp på personer med halvljummet intresse.
Hur ser du på det här?
Jag blir dock mest frustrerad av att försöka råda de som klagar, själva ber om stöttning och sen antingen menar att det är 1- omöjligt att följa för en rad triviala/bekväma anledningen eller 2- säger att de gör det ”förutom” kvällsmackan, fredagschipsen och lunchriset. Om och om igen! Är impad av att du tycks orka 🙂 Efter att ha ätit lågkolhydratkost i 15 år får jag fortfarande frågan om hur många potatisar jag ska ha och vilken macka jag vill ha till frukost och har nästan gett upp hoppet om mänskligheten!
Mycket bra tips om att tänka hur jag kan hjälpa mig själv istället för att tugga fradga i frustration över andras problem!
Haha ja men det är samma för mig, samma människor har blivit LIKA chockade varje gång jag inte ska ha potatis – år ut och år in 😀
Hej! Samma igenkänning hos mig som flera andra här. Har ätit lchf sedan 2012,jag blev så glad och mådde så bra! Ville skrika ut till alla,det kom snabbt av sig.De flesta har så svårt att förstå hur deras vanliga mat, kan kopplas ihop med hälsoproblem! Så jag bryr mig inte alls vad andra äter eller inte äter.Jag kör på med det som funkar för mig.Så härligt att läsa bloggen och även höra läsarnas erfarenheter!
Jag brukade vara en sån people pleaser som alltid skulle hjälpa andra, till den grad att jag prioriterade andras behov framför mina egna. Kunde skippa min träning för att jag skulle hjälpa någon att flytta. Lät en vän välja lunchrestaurang efter hennes smak och inte utefter min hälsa. Ligga och oroa mig på nätterna över en anhörig som äter för dåligt/rör sig för lite/jobbar för mycket. Numera hjälper jag mig själv först – och det i sin tur kan hjälpa mina nära. De ser ju att jag blivit smalare, starkare, piggare och klokare. Jag delar gärna med mig av goda råd, på samma sätt som jag gärna lär mig av andra. Men oftast vet man nog innerst inne att det är dåligt med socker, tobak, stress osv. men att man kanske inte är där mentalt än, att man orkar ta steget och förändra. Dit kan nog ingen annan pusha en, bara en själv.
Hög igenkänning här. Jag försöker låta bli att lägga mig i där jag vet att mottagligheten inte finns, men visst blir man tokig ibland. Jag minns en tidigare kollega som ofta var hemma för magproblem, åt novalucol (heter det så?) som godis, hade dålig hy och ofta blev förkyld. Hon åt varje morgon en fralla med ett tunt lager Creme Bonjour på och ofta pasta till lunch. Hon prövade själv att sluta med laktos och tyckte nog att hon blev liiite bättre, men när jag föreslog att hon kunde testa att utesluta gluten i några veckor blev vi nästan osams. Hon skulle aaaaaldriiiig kunna vara utan sin morgonmacka. Vad var jag för ond människa som kunde komma med en sådan galen och illvillig idé ;)? Numera kommer jag aldrig med några tips eller råd men om någon frågar mig om hur jag äter och varför berättar jag gärna. Som andra har skrivit ovan; jag får acceptera att folk ofta inte är särskilt intresserade av sin egen hälsa. Inte om inte någon annan kan göra jobbet åt dem.
Hej Martina!
Mitt i prick – igen! Tack!
Jag har varit friskvårdsansvarig på mitt jobb i några år och uppgiften har ju varit att inspirera andra till ett hälsosammare liv, vad gäller stress, mat, motion m.m.
Det har känts frustrerande att ordna aktiviteter där ALLTID de, som behövde det mest tackade nej eller när det bjuds på tårta är det de som behövde det minst som tog mest, suck! Under längre tid kändes det som om att jag gjorde ett ”dåligt” jobb, eller inte tillräckligt – men sedan insåg jag precis det som du skrev: du kan inte hjälpa den som inte vill bli hjälpt! Det finns något som heter eget ansvar – iaf när det gäller vuxna. Ser jag hur vissa barn får tugga i sig onyttigheter i stort sött hela tiden känns det fortfarande svårt – men jag biter ihop och tänker numera – inte min business.
Genom att släppa tag i det dåliga samvetet har jag iaf hjälpt mig själv! ??
Hälsningar Grethe
Sån igenkänning! När jag började med LCHF 2010 ville jag frälsa alla jag mötte…..de måste tyckt jag var helknäpp. Jag ville rädda hela världen och fattade inte varför folk inte ville äta sig friska!!! Fattar faktiskt det fortfarande inte om jag ska vara ärlig. Varför tror folk inte att det går att äta sig så mycket friskare än de är i dag.
I dag lägger jag ej ner tid på att frälsa folk om de ej frågar själva och verkar jätte intresserade.? Sköt dej själv och skit i andra?
Fattar inte heller men tror folk är väldigt mycket mer mat/socker-beroende än vad man kan tro…
Det tror jag också, dvs. att många är sockerberoende. Om jag inte minns fel skriver Bitten i Sockerbomben 3.0 att ca 40 % av Storbritanniens befolkning är sockerberoende. Och varför skulle det vara annorlunda här?
När jag arbetade borta (skönt att slippa, nu styr jag själv) och på fredagsfikat bara tog pålägget och skippade brödet undrade folk varför. Jag förklarade varför (sjukdom). Första frågan var om sjukvården rekommenderat detta. Svar: nej. Nästa reaktion var: Det skulle jag aldrig klara, jag ääääälskar bröd. Vad är detta äääääälskande om inte beroende?
För några år sedan läste jag en bok (kan ha varit “Brödberoende”) där författaren konstaterade att vetet är sk-tsmart och lurat oss att underkasta oss det.
Hehe den har man hört ganska ofta tillsammans med “jag skulle ALDRIG bli mätt på det där!” trots att jag sitter med flera tusen kalorier framför mig, men folk verkar inte förstå att fett är ganska energitätt 😀
Exakt. Enligt min erfarenhet måste man äta kolhydrater för att orka äta stora mängder. Jag skulle aldrig kunna göra ett traditionellt julbord “rättvisa” i dag. Efter några bitar ål och ett par skivor skinka skulle jag vara proppmätt.
För några år sedan, medan jag ännu åt mjölkprodukter, åt jag Norrmejeriers fjällfil på morgonen. (Den är sååå god och jag saknar den men avstår för hälsans skull. Min psoriasisartrit went berserk.) När jag åt bara filen blev jag mätt efter en tallrik men när jag (idiotiskt nog) hade müsli på kunde jag äta två – tre tallrikar utan att bli mätt. Kolhydrater driver hunger. Det är bara så onödigt, skadligt för hälsan, plånboken och miljön.
Ja det är galet vad man kan proppa i sig mycket när man har socker och mjöl i maten…
Jag var i en sån situation nyligen. Min moster har cancer. Först bröst cancer och nu akut leukemi. Jag skickade med min mamma att säga att hon måste tänka på vad hon äter. Hon hade svarat nått om vikten av mineraler. Ja jo visst men…… sen berätta mamma att hon hjälp henne handla och allt var lättfil lätt mjölk mm. Då vill jag kasta mig på telefonen och säga att så ska du inte äta! MEN insåg sen att hon kommer med största sannolikhet inte lyssna. Så jag valde att inte säga nått och mamma sa även att hon gett henne broschyrer från jobbet om vikten av fet mat. Men som sagt vill inte folk höra så mår JAG bättre av att inte försöka ens!
Usch det är verkligen jättejobbigt… riktigt tungt!
Saknar dina söndagslives! Om jag får ställa en fråga här istället så har jag läst på flera ställen att inälvsmat ska vara “extremt inflammerade”. Vet du varför? Syftas det på hela rött kött-skrämseln eller finns det andra orsaker?
BULLSHIT! Det är asbra med inälvsmat, käka på bara!
Jag måste återta min söndagslive, ska fixa detta.
Tack, hoppades att du skulle skriva det! Har precis köpt massa kycklinghjärtan och lever :). Dina live var det bästa med hela söndagen!
Håller helt med. Brukar tänka att vi kan ”leda hästen till vattnet. Den dricker när den är törstig”.
Det finns säkert lika många förklaringar som det finns människor, till att folk inte vill/förmår att lyssna.
Några perspektiv kan vara att de helt enkelt inte är ”där” rent utvecklingsmässigt.
De har inte tillräcklig ork, förmåga eller intresse av att skaffa kunskap, för att fatta goda beslut.
Många är helt enkelt inne i ett livssnurr där ”verklighetsflykt” känns enklare att ta ansvar och makten över sitt liv och hälsa.
Tack fina Martina för dina väldigt kloka tankar! Du har helt rätt. Bra att du delar så jag, som är en person sim gärna vill dela med mig till mina medmänniskor av goda kunskaper, stanna upp och fokusera mera på mig själv. 🙂
Jag kan varmt rekommendera att läsa en artikel som gett mig mycket. Hoppas länken fungerar…
https://www.svd.se/psykolog-allt-gar-inte-att-andra-eller-bota
Begreppet “svalkande empati” som det står om i artikeln har väglett mig många gånger!
Att inte vilja bli frisk låter helknäppt men man måste inse att det faktiskt finns något som kallas sjukdomsvinst. Man kanske får uppmärksamhet, slipper gå till ett trist jobb eller så kanske man är rädd för vad som händer med ens identitet om man inte är “den sjuke”.
Det kan också vara så som Martina är inne på att man i slutet av livet inte orkar att ändra vanor man haft (och mat man ätit) sedan barnsben. Jag har en sjuk svåger som troligen skulle kunna må bättre om han minskade sina mediciner och förbättrade sin kost men han är nu 80 år och jag inser att det inte funkar. Det enda jag gjort är att – vid ETT tillfälle – tipsa min syster om att många äldre har blivit friskare av att se över sin medicinering. Min syster känner till LCHF (genom sin son som äter så) och vet att jag fått hälsofördelar av det men det får räcka som “övertalning”.
Oavsett hur det förhåller sig med personens vilja eller ovilja till förändring måste vi inse att det enda vi kan göra är att föregå med gott exempel. Vi lever på vårt sätt och visar genom våra kroppar att det är bra. Vill någon veta mera får de fråga. En förändring förutsätter att personen det gäller själv blir intresserad. Vårt tjat hjälper inte; det riskerar tvärtom att cementera personens ovilja.
Tack Elisabeth, mycket väl formulerat!
Jag håller med dig Elisabeth. Har sett på nära håll hur personer med kroniska sjukdomar, svår övervikt och missbruksproblem av olika slag (mat, socker mm) faktiskt inte vill ändra på något. De vill inte ens gå till en läkare för problem som är enkla att åtgärda.
Jag har satt Martinas böcker i händerna på dom, och de har läst och tyckt att allt verkat vettigt. Men de har sedan inte gjort något av allt det som hon tipsar om i böckerna.
Jag kan inte tolka det beteendet på något annat sätt än att det är kopplat till deras identitet att vara överviktig och sjuk. Tycker mig se att de också gillar uppmärksamheten de får när de grimaserar över värk, eller hostar, eller flåsar efter en pytteliten ansträngning. Det är ju trots allt ett effektivt sätt att få andra att ta hand om en.