Jag har en väldigt prestationsbaserad självkänsla, vilket innebär att självkänslan är beroende av hur jag presterar. Om jag är dålig på något är jag inte vatten värd, så jag är ganska beroende av att känna mig duktig för att känna mig värdefull. I motsats till det gillar jag att utmana mig själv och utsätta mig för att vara dålig – jag försöker acceptera det även om det känns jobbigt. Medvetenheten kring hur det får mig att känna mig, neutraliserar det negativa till stor del. Det blir en övning i personlig utveckling och närvaro kan man säga.
Min flexi/akro-träning får mig verkligen att känna mig sämst!
Jag var den där alltid-vald-sist-tjejen som ingen ville ha i sitt lag på gympan. Jag var den som blev utskrattad av andra barns föräldrar för att jag inte kunde hoppa över nån menlös pinne. Och jag kunde bara inte få bra betyg i gympa för jag kunde inte göra några av de där grejerna man skulle göra: springa, spela bollsport, hoppa, kasta, orientera. Så nu är jag tillbaka där, mentalt alltså. “hahaha hur kan man ens vara så svag!?” “hahaha hur kan man ens vara så kass!?” det är som en resa i tiden och det är skitjobbigt!
Jag älskar att jämföra mig!
Jag tävlar i hemlighet med ALLA och jag jämför mig med människor som har helt andra förutsättningar, helt andra kroppar, annan muskeldistribution/sammansättning och annan personlighet. Det skiter jag i, jag jämför mig ändå och tror på något knäppt vis att jag “borde” vara där, TROTS att jag inte lagt ned ens en procent av arbetet, TROTS att jag är en annan person med andra förutsättningar. Hur knäppt är inte det? Och hur orättvist!?
Acceptera läget och gräva där man står
Jag förstår människor som känner som jag när de går till gymmet, där jag känner mig mer säker. Jag förstår verkligen hur man kan dra sig för att göra nya saker av rädsla för att känna sig sämst. Det är liksom ingen upplyftande känsla… MEN det fungerar att gå in i känslan och acceptera att den finns där, och sen göra det ändå. Ja jag känner mig kass och det känns skitjobbigt men nu gör jag det här ändå, vad kan hända? Inget verkligt kan hända, bara förgängliga tankar och känslor som kommer att ändra sig med tiden. Ju mer man jobbar på något ju mindre kass blir man faktiskt. Man kan inte jobba stenhårt på något och bli SÄMRE, det är faktiskt helt sant!
Så – acceptera och säg ett inre “okej” till dig själv, avbryt och överrösta de elaka rösterna med “det är okej!” för det är okej. Det är inte olagligt att vara pinsamt kass på något. Gör en grej av det! Man kan försöka springa så fult man kan, rita den fulaste teckningen man kan komma på, skriva pinsamt dåliga texter eller dikter eller vad man nu vill göra, men känner att man inte riktigt “får” för att man är “för dålig”.
Det här tankesättet mjukar verkligen upp egot och motiverar mig varje gång jag tänker att jag måste “prestera”. Äh tänker jag då, låt oss se hur fult eller kasst det kan bli! Nu kör vi! 😀 Och sen är jag igång!
Har du några knep att ta till när du känner dig kass?
Tror jag fungerar precis tvärt om :p
När man ska lära sig något helt främmande som man har svårt för ligger ju ribban så lågt.
Det blir lite som på skämt, alla förväntar sig misstag och dumma frågor.
Folk runt omkring blir glada och känner sig duktiga av att ge dig enkla pointers.
Har hoppat runt så mycket på arbetsmarknaden att jag blivit proffs på att gå “introdagar” och prestera utan att egentligen veta ett skvatt haha.
Men att utvecklas inom någonting jag kan eller har fallenhet för.. då blir det för verkligt och pressen skrämmer iväg mig.
Då vågar jag plötsligt inte göra någonting av rädsla att det inte är 100 % korrekt och någon ska se mina luckor.
Och ser jag någon duktigare än mig tänker jag att det bara finns plats för en på toppen och den här personen är redan där. Ingen ide att försöka.
Förstår precis, men när man har gjort nått länge så är man ju ändå mer säker…? Men att de förväntas mer och nivån är högre, vilket är lite läskigt, de är ju helt sant!
Jag har nog alltid fungerat så att jag har velat/önskat kunna göra det som jag inte kan eller som jag t.om är sämst på. Ofta har jag fått höra att jag är en person som kämpar eller är envis och uthållig. Men sällan är jag den som sticker ut som bäst eller virituos på något. Jag upplever nog att det jag vill kan jag göra om jag håller på och inte ger upp. Tycker jag har kunnat skapa en del som inte verkade så självklart att jag skulle klara, med seghet och stark vilja att förändra. Däremot brukar jag mest jämföra mig med mig själv och se till min egen process och utveckling mer än att mäta mig direkt med andra. Såklart jämför jag mig, som tex i träningen, när jag kollar styrkestandard för att se vad som räknas som vältränad i min viktklass, men jag utgår sen mest från vad jag upplever som min utvecklingspotential givet mina förutsättningar och den energi jag lägger in i uppgiften.Blir mer sällan provocerad av de som är bättre än mig utan mer inspirerad faktiskt, nu 🙂
Låter väldigt vettigt tycker jag! Jag har också en dragning till de jag är sämst på haha, självplågande tendenser….
Ja man undrar ju ibland när man träffar människor med motsatt läggning, som säger att de bara gör de är bäst på. Tänker att livet nog blir ganska mkt lättare då på sätt och vis. Man behöver inte få eller ge sig själv så mkt kritik.
Det är länge sen jag kände mig sämst, men så har jag blivit äldre och visare med åren (är 46) och tycker inte det är så viktigt att vara bäst på grejer, jag vill bara fortsätta utvecklas enligt mina förutsättningar.
Jag går på gymklasser varje dag och ställer mig helt fräckt alltid längs fram:-). I 20-årsåldern ställde jag mig alltid längst bak för jag ville inte att alla skulle se hur “dålig” jag var och tränade nog därför alltid med halvfart (man kunde lättare gömma sig från både instruktörens och de andras blickar längst bak:-). Sedan 10 år tillbaka bryr jag mig inte det minsta vad andra tycker, de har fullt upp med sig själva. Genom att stå längst fram måste jag alltid ta ut mig maximalt eftersom jag har alla andras ögon på mig (inbillar jag mig:-) och det ger min träning en extra skjuts:-). Genom att anstränga mig mer än jag skulle ha lust till så är jag också idag lika vältränad som 20-åringarna i klassen, något som aldrig skulle ha hänt om jag fortsatt gömma mig.
Det är mycket viktigt att utmana sig, vad är det värsta som kan hända liksom?
Va skönt! 😀
Tack! Väl talat.
Precis så känner jag mig i vissa sammanhang. I vissa har jag lärt mig hantera det och i andra är jag inte ens värd en flugskit, I min tanke alltså.
jag har som mål att bli en styrkelyftare – på mitt sätt!
Jag är redan en löpare – på mitt sätt!
Precis som jag är mitt bästa jag – på mitt sätt! (finns det andra möjligheter här? 🙂 )
Att lära sig misslyckas och ta sig upp igen. Det gör att man kämpar och kämpar och tillslut så går det! Varje gång.
Åh fint och håller med. Och som i Tools of Titans If you dont fail regularly you are not trying hard enough. (Ungefär)
Det är ett bra citat!
Intressant inlägg. Det är nog många som är prestation beroende. För att prova något nytt så behöver man gå en kurs först och köpa nya kläder, varför inte testa först. Jag har och är beroende av mina prestationer men har börjat omproggramera mig. Om jag inte kan något eller inte förstår komplicerade ting så intalar jag mig själv att jag ser fram emot att göra det kanske inte idag eller nästa vecka men jag jobbar på det. Och vägen dit kan bestå av rätt och fel, men jag utsätter mig för prövningar och misslyckanden som gör att jag lär mig mot nya färdigheter och kunskap. Och då får de mindre bra prestationerna inte så stor plats hos mig.
Som vanligt sjukt bra, håller helt med. Skrev själv om det på mitt jonglerings-inlägg på insta för någon månad sen. Ett bra tankesätt är något Ido pratar om, att det finns 3 nivåer.
I nivå 1 är allt nytt, man suger som fan, fattar inte hur man ska få kroppen att göra det man vill och man fumlar runt. Här utvecklas hjärnan (samt nerver, muskler, ibland även blodkärl!) supermycket, den jobbar som sjutton för att fatta vad du ska göra och massa nya kopplingar bildas (rent biokemiskt så vet du säkert bättre än jag vad som händer :D).
I nivå 2 börjar man kunna behärska (i detta fall) rörelsen och har hittat mönstret och nervkopplingarna och kroppen kan typ göra det hjärnan ber den.
I nivå 3 kan du det, du jobbar bara på detaljer och förfiningar.
Ser man det ur detta perspektiv blir det uppenbart att man borde sträva efter att vara i nivå 1 så mycket man orkar, det ger störst effekt på alla plan! På nivå 3 är man för att det är roligt och känna sig bra. Så detta brukar jag tänka på när jag suger, när jag tror att folk kollar konstigt på mig på gymmet för jag ser ut som ett mongo. Då tänker jag att jag är i nivå 1 och utvecklas så jävla mycket och blir så jävla smart! Om dom bara visste! 😀
Åh det här var väldigt motiverande för mig at läsa, jag HAAAATAR nämligen att vara på nivå 1 men så som du uttrycker det låter det ju ascoolt! Vem vill inte ha en mer utvecklad hjärna och mer nerver, muskler och blodkärl eller ett mer tränat nervsystem!? I DO!!!
Såg precis denna och tänkte på dig, måste dela med dig! https://m.youtube.com/watch?v=LNHBMFCzznE
“My research has shown that increase in difficulty, or struggle if you will, during practice actually leads to both more learning and greater structural change in the brain.”
Whii! 😀
När man ska göra något nytt tycker jag ofta att det kan vara bra att leta i registret man har av det man redan kan. Eller att pröva alternativa snarlika vägar. Så att man kan känna igen sig o hitta fram. Har du prövat huvudstående (yoga)? Du skulle kunna testa det som en alternativ väg fram. Det är lite stabilare än handstående och du kommer att “förstå” hur det känns när coremusklerna (bland annat) jobbar i upp o nedvänt läge. Med huvudet (o armarna) i golvet och med höften böjd i en rät vinkel med fötterna på en stol kan du sakta sakta lyfta upp fötterna tills knäna är i böjt läge o sen sträcka benen rakt upp. Bara för att få in den känslan. Det är en liten aha-upplevelse när man styr och balanserar benen med magmusklerna upp och ner. Och man känner mer kontroll än när man försöker ta sig ut från väggen i den position du är på bilden. Tror att det kanske kan hjälpa på väg framåt. Men du kanske redan har testat 🙂
Tack Åsa! Jag kan stå på huvudet mot en vägg nu, lärde mig av en yogavideo på youtube 😀 Nu ska jag testa att gå från huvudstående till handstående mot vägg, och där har jag ingen aning ännu men… de kommer kanske 🙂
Kanskje du skal jobbe med wall climb på veien dit? Det gir en annen følelse enn vanlig håndstående, men du får kjenne litt på det, samt styrket håndledd og riktig muskulatur. Da har du tryggheten i veggen, og kan du gå høyere og høyere opp, jo sterkere og tryggere du blir.
Sant, jag gör redan wall walks 😀
Grejen är den att det är förvånansvärt få som egentligen bryr sig om hur man ser ut eller vad man gör på gymmet 🙂 De flesta har ju nog med sig själv. Och så tror jag det är med mycket, vi gör oss själva viktigare än vad vi är i vår egen hjärna.
När jag får en självkänsledipp sätter jag på mig hörlurarna och går in i min egen värld. Tänker att om någon stör sig på mig så är det deras problem. Men det är lättare sagt än gjort ibland…. 🙂
Helt sant!
Jag brukar tänka “ok, jag är inte så bra på det här. Men de andra är inte alltid så bra de heller” Alternativt “jag har inte jobbat tillräckligt på det här för att bli bra”, “jag har inte prioriterat det här tillräckligt” eller något liknande. För man blir ju inte bäst direct – man måste jobba mycket på det. Och prioriterar man det inte så är det uppenbarligen inte så viktigt…?
Good thinking!
Känner igen alltför väl 🙂 Men jag tänker – vad är det värsta som kan hända? Och då får det mer rimliga proportioner. Och jag går till gymmet bland alla muskelmän och kvinnor och känner mig cool!
Så himla intressant område. Har diskuterat detta mycket med partner och vänner och landat i samma tanke som du: vad är det värsta som kan hända?
Jag är världsmästare i att bara göra saker som jag är snorduktig på, och undvika sånt som jag inte är lika bra på. Ja, eller var det i alla fall tills jag började tänka igenom det. Nu har jag lärt mig simma, klättra och stretchar (haha, känner verkligen igen mig i känslan av att man BORDE vara smidigare, men sen är det som om benen sitter fast i extra upphängningsanordningar och höfterna är lite extrasäkrade med superlim eller något annat segt) och det är SÅ roligt. Man utvecklas enormt av att utsätta sig för nya saker, och jag har fått ett helt annat självförtroende jämfört med tidigare: från att vara duktig på att springa och typ enbart springa, är jag nu riktigt vass på att springa, hoppa högt (en meter i boxjump, booyah!), simma snabbt och klättra lite smidigare och har mer känslan av att “jag är duktig på att lära mig saker” snarare än att “jag är duktig på DET HÄR specifika”.
Är dessutom rätt övertygad om att många skulle må bra av att komma till insikt om vikten av repetition och övning, kanske framför allt i skolsammanhang. Gud vad mycket folk undvek att göra med motiveringen “nej, in hjärna saknar faktiskt matematikdel” eller “nä, jag har nog dyslexi”. Nu blir jag oerhört provocerad av detta. Jag hade lätt för allt i skolan och klarade det utan ansträngning, och då fortsatte jag ju öva till stor del för att jag hade fallenhet för det. Men det är så jävla sorgligt att se hur många går miste om sin fulla potential bara för att det anses okej att dela in klasserna i “de som kan” och “de som inte kan”, när hela syftet ju egentligen är att alla kommer dit okunnande, och ska gå därifrån smartare och med ett bredare perspektiv. Vilken wall of text det blev, men det här är bara så spännande när man tänker på saker i efterhand.
Allt jag är duktig på idag; rita, läsa, skriva, springa etcetera, beror ju i själva verket på att jag kanske vid ett tillfälle i barndomen haft en bra dag och fått en riktig självförtroendeboost när någon äldre människa sagt till exempel “du är så duktig! Du borde bli författare/tecknare/tävla i VM i långdistans” etcetera. Helt sjukt egentligen. Men så skönt att bli vuxen och själv få bestämma vad man vill öva sig till att bli bra på 😉
Sjukt bra kommentar, tack!
Jag brukade säga att jag inte hade någon matematikdel i min hjärna, eller att det hade “brunnit i mitt matematikcenter”… så tramsigt… för sen gick jag ju på Chalmers utan större problem haha! Det är verkligen bara att ÖVA för man kan LÄRA sig allting! Även de man inte har fallenhet för!
Haha, ja gud ja! Jag hade en svensklärare på gymnasiet (gick naturbruksgymnasium så studiemotivationen i naturämnena var rätt låg från början) som hävdade att hon hade fått ett bra språkcentrum men att hennes hjärna aldrig någonsin skulle kunna lära sig matte. Tror hälften av klassen fick IG i matte och majoriteten siktade på G, och de flesta använde just hennes argument som en slags stöttning i att inte vilja plugga till matteproven eftersom “det ändå inte kommer att fastna i den typ av hjärna som jag föddes med”.
Tack för inspirationen förresten. Jag har läst din blogg i flera år nu och följt med mellan alla olika domännamn och olika faser i ätande och träning och tycker att det är oerhört intressant. Är snart färdig läkare och har för ett halvår sedan testat LCHF för andra gången, denna gången med lite större förståelse. Provade på vinst och förlust då jag hade väldigt mycket issues med kroppsideal, dumma tankar och PMS. Har inte haft PMS sedan starten i september, min mage fungerar helt fantastiskt, jag har ett helt annat förhållande till mat, hunger och mättnad och känner mig starkare och mer kvinnlig än någonsin. Så häftigt hur mycket kosten kan påverka! Dessutom roligt att det man faktiskt lär sig om kroppens biokemi och hormonella system (har läst lite extrakurser då detta är ett väldigt intresse för mig) och att det faktiskt FUNKAR när man applicerar det i verkligheten. Så tack för inspon, hade nog aldrig kommit på tanken att testa om det inte varit för din blogg 🙂
Tack själv! 🙂
Och tack för kul kommentar 😀
Varje gång jag kommer igång och träna tröttnar jag då jag inte ser eller märker tydligt resultat på kort tid. När jag verkligen känner och tänker efter märker jag såklart att jag gör framsteg. Men tycker ändå att det borde gå bättre. Jag skulle säkert kunna träna hårdare och göra större framsteg men jag har inte det drivet när jag inte delar det med någon. Jag är din motsats tror jag. Är väldigt vig och töjbar utan några större ansträngningar. Behöver dock styrka. Jag jämför också en del men allt mindre sedan jag läste boken Hjärnstark. Den motiverade mig att träna för min psykiska hälsas skull. Du motiverar också. Älskar din blogg och insta! ?
Tack! 😀
Hej Linnea, om jag får ge dig ett tips så skulle det vara att jobba mer med dina mål. Du upplever att du inte får tillräckliga resultat efter de mål du har och genom det tappar motivationen. Vad många gör är att sätta upp ett slutmål, alltså ett mål om att så vill jag väga, så mycket vill jag lyfta eller så vill jag se ut. Det många missar är att planera in resan dit. I mitt arbete som mental coach för idrottare och motionärer är detta problemet ett av dem vanligaste. Vi sätter inte upp delmål och inte heller så kallade processmål som säger oss vad vi ska göra i dag och i morgon för att till slut nå ända fram. Vårt fokus ska med andra ord inte ligga på vårt slutmål utan på alla dem små framstegen vi behöver nå för att ta oss dit. Alltså, sätt upp både delmål OCH dagliga mål som kommer göra att du tar dig fram till ditt slutmål. Fokusera på de dagliga målen och följ upp alla framsteg du gör. Det kommer öka din motivation, glädje, fokus och fram för allt dina resultat. Mvh Kim werth @coach_kimwerth
Jo jag vet men just nu är jag så glad över att slippa ha ett prestationsinriktat eller utseendeinriktat mål ? målet är att få till några korta pass i veckan och inte ge upp. Jobbar på att känna mig nöjd med det. Att släppa vikt, utseende och prestation och bara må bra!
Fint innlegg. Synes du er modig som tør å vise dine sårbarheter. Til inspirasjon og etterfølgelse.. 🙂 Det å tørre å vise sin sårbarhet, kan gi andre mot til å gjøre det samme.. <3
Har opplevd at hvis man klarer å kjenne igjen hvorfor man føler seg dårlig i en viss setting (feks gjennom meditasjon, skriving, gjenkjennelse etc), og kanskje få kontakt med en/flere hendelser eller et gammelt mønster fra barndommen som skapte det mønsteret vi repeterer, så kan man jobbe med å gi det lille barnet som ble såret den gang masse omsorg, støtte og kjærlighet 🙂 Det kan virke veldig helende og støttende, slik at man blir sin beste venn og støttespiller, istedet for kritiker. Man blir så mye mildere mot seg selv, og heller en god støtte for å håndtere utfordringen man skal løse idag.
Tack! <3
Nu träffade du mitt i prick Igen.
Precis så känner jag när jag kliver in på gymmet. Jag är förmodligen sämst, men vad spelar det för roll? Jag är där, FINALLY.
Äntligen! 😀