Låt mig förklara rubriken med 2 exempel:
1. “Lisa är 20 år och väger 30 kg för mycket. Senaste månaden har hon gått upp ännu mer. Lisas mamma har fått göra en gastric bypass, något Lisa är väldigt orolig för att också behöva genomgå så småningom. Lisa är orolig för sin hälsa och känner sig väldigt obekväm med sin kropp, dessutom oroar hon sig för att få diabetes typ 2 precis som sin äldre syster. Dessa tankar maler runt i huvudet när hon ligger i soffan på kvällen, och öppnar sin femte chokladkaka”
2. “Emil har snart tenta i Matematisk Analys på Chalmers. Kursen är svår och man behöver lägga ned mycket tid. Det har inte gått så bra på Chalmers för Emil eftersom han festar mycket och mildrar tentastressen med timmar av datorspel. Om Emil inte klarar tentan får han inget CSN nästa termin, då måste han flytta hem till föräldrarna eller börja jobba. Emil vill varken jobba eller flytta hem, han vill gå kvar i sin klass. Utan att ens packa upp böckerna ur väskan går Emil och sätter sig vid datorn, startar World of Warcraft och loggar in.”
I dessa två exempel är det mycket som står på spel, och Lisa & Emil borde inte få ut något av att upprepa sitt negativa beteende. Ändå gör de det. De är fullt medvetna, till och med när de går emot sig själva men belöningen för det negativa beteende är uppenbarligen större. Känner du igen dig på någon nivå i det här? Gör du saker som du hatar, eller som du hatar dig själv för?
Anledningen till att jag tar upp det här är att jag ser så otroligt mycket självsaboterande beteende så att hälften kunde vara nog! Jag hjälper och coachar några stycken nära vänner, innan tog jag mig an alla som ville men det blev lite stressigt med ett heltidsjobb, bloggen, skrivande & min egna träning.
Först gick beteendet helt över mitt förstånd, “men varför…?” sedan började jag fundera för att förstå och för att hitta en lösning. Två saker poppade genast upp i min hjärna, den första var självkänsla och den andra var “delayed gratification”. Om man har genuint dålig självkänsla tycker man ‘innerst inne’ inte att man är ‘värd’ att lyckas, man är inte ‘värd’ att nå sina mål ‘egentligen’ (bäst att sabotera!) dessutom har man väldigt dåligt inflytande på sig själv om man har låg självkänsla. Ingen egen auktoritet. Det kan vara en förklaring, men är inte hela sanningen. Nummer två: Delayed Gratification (vet inte hur jag ska översätta det, har bara det engelska ordet i huvudet just nu) Det innebär att belöningen är stor, men den kommer senare och man måste vänta på den. Om man tränar hårt i flera månader, ser man fina resultat – men inte efter första passet. Vissa har svårt att vänta på belöningen, och väljer alltid de som ger snabbast belöning istället för bäst belöning. Om man frågar ett barn om barnet vill ha godis nu, eller dubbelt så mycket godis om en timma – gissa vad barnet svarar! Godis nu!
Belöning.
Här har vi kommit något på spåren, tänkte jag. Hur kan ett negativt beteende, som dessutom är skadligt ens ha en belöning? Det har det, uppenbarligen. Inte lägger vi handen på spisplattan mer än en gång, men däremot kan vi hetsäta och förstöra vår diet mer än en gång. För att komma runt det här problemet måste vi alltså identifiera våra belöningsmekanismer – hur ologiska och konstiga de än må vara. Vad blir tillfredsställt inom mig, när jag upprepar detta dåliga beteende?
Lösningar.
Vad för skum & dum belöning du än får ut av ett beteende, ge RÄTT beteende STÖRRE belöning!
Här kan jag som ‘coach’ hjärntvätta på ett bra sätt, nu när jag förstår hur det fungerar. Jag måste ge ‘Lisa’ en ännu större payoff för att gå och träna med mig och ge fan i chokladkakorna, än vad att fortsätta med det negativa beteendet någonsin kan ge! Jag måste få Lisa att inse att det brinner i knutarna, hon måste ned i vikt nu!
Självkänslan: Att säga till sig själv, eller skriva ned: “Jag är värd att lyckas” “Jag är värd att ha den snyggaste kroppen jag någonsin kan få”, att belöna sig själv när man gör RÄTT. Fira dig själv, gratulera dig till ditt grymma träningspass!
Om du gör något du hatar, så måste du analysera dig själv och identifiera de bakomliggande orsakerna. Vill du egentligen inte lyckas? Försöker du sabotera för dig själv? Vad säger du till dig själv, hur låter den inre dialogen?
Det här var något jag funderade på idag, för det är viktigt inför sig själv att lyckas med sina egna mål & det är viktigt för mig att mina vänner lyckas med sina mål. Nu ska jag gå & lunchträna, men gör mig en tjänst sålänge okej? Om du är påväg att göra något som direkt motsätter dina mål just nu – sluta!
Jag är prokrastinatörska av stora mått – men lyckas alltid sladda in på mållinjen med något ok resultat, fast alltid med känslan att jag ‘hade kunnat leverera mer’. Jag vet att jag KAN men sabbar alltid av rädsla för att misslyckas. Har jag nämligen gjort allt i sin makt och det ändå inte blir BÄST, kan jag lika gärna nöja mig med att det blir ‘sådär’. Men självklart gnager varförfrågan och rädslan inombords. Däremot har jag alltid gjort det som är svårt och besvärligt för mig. En av mina examina är i tysk litteraturvetenskap – och jag avskydde båda ämnena under hela utbildningen men fortsatte därför att mina egentliga intressen hade känts för lätta att studera och därmed som fusk. Jag vet att jag hade blivit betydligt bättre på mina ämnen om jag hade valt de jag gillar – och vips har jag skapat en ursäkt för att inte vara bäst igen. Det handlar om prestationsångest och självförtroende mer än delayed gratification här, men när det gäller kroppen är jag helt klart offer för det senare. Där har jag inte tålamodet att göra något halvdant och därmed inte få önskade resultat, så därför har jag svårt att hitta det inre drivet. Jag har varit vältränad och ‘smal’, men efter 40 krävs större insatser, märker jag, för att komma tillbaka dit. Och, framför allt är jag rädd för att misslyckas, rädd för att tappa tryggheten som jag har i att vara halvdan, rädd för att bli fanatisk och outhärdlig, rädd för att uppfattas som ytlig, rädd för… att inte duga. Jag vet att allt jag är rädd för inte finns, men ändå blir jag mentalt lamslagen. Partiell lobotomi brukar jag skämta om att jag behöver, men jag behöver ju egentligen bara våga känna att jag _duger_.
Tack för att du i dina inlägg blandar fakta med otäcka känslor, jag läser allt du skriver, diskuterar det ofta och lär mig om mig själv.
Åh, varför läste jag inte din blogg för tre timmar sen…..
Jättebra skrivet… MEN…! Har du helt glömt bort det fysiska beroendet? Där synapserna o transmittorsubstanserna är helt whacked up? Inte lätt att bara ta sig i kragen då… Men bra skrivet, de som “bara” missbrukar o inte är beroende kan ha stor hjälp av ditt inlägg.
Hahaha, asså det är så cp, de senaste dagarna har jag på daglig basis gått och mantrat “dowhatyouhatedowhatyouhatedowhatyouhate”. Jag finner i alla fall att det ligger en belöning i sig att göra någonting man tycker att är besvärligt, och när man väl fått in beteendet till en vana så mår man fan toppen hela tiden, för man ger aldrig upp på sig själv!
Jag har bulimi (ätstörd i snart 13 år). Mår mkt bättre nu på huvudsakligen LCHF-kost och periodisk fasta.
Har funderat mkt över sakerna inlägget handlar om (såklart). Varför väljer jag att hetsäta? Tror att det oftast beror på att jag har så otroligt svårt att ta tag i saker. Det känns övermäktigt, jag _kan_ inte göra det jag “borde” göra och flyr nuet med att äta istället. Jag kan resonera med mig själv i flera timmar ibland dagar innan jag tillslut hetsäter eller överäter ändå (trots att jag naturligtvis inte vill långsiktigt). Att följa de kortsiktiga känslorna, känslorna i nuet, är så otroligt mkt starkare än att följa det långsiktiga logiska resonemanget =S.
Antar att det är min Aperger- eller ADD-diagnos som gör det extremt svårt att ta tag i saker (eller inte diagnoserna i sig då förstås ^^, men verkar tydligen ha svårare än många andra att känna motivation att göra något).
Funkar katastrofalt dåligt att sätta upp mål för mig själv också. Jag struntar bara i målen. Orkar inte. Kan inte motivera mig att bry mig tillräckligt liksom.
Blir ofta väldigt provocerad av dina inlägg =/. En del människor verkar ha hyfsat lätt att sätta upp mål, att följa vad de bestämt, att motivera sig, att “ge sig fan” på saker. För andra kan det kännas helt jävla omöjligt. En fruktansvärd kamp varje dag. Om saken man ska motivera sig till att göra är tillräckligt viktigt för en själv, så tror jag att alla kan motivera sig (förutom möjligtvis en del som tar livet av sig) att göra det (tex om någon hotar att döda ens barn om man inte gör det etc.).
Tror dock att det är vägen att gå även för mig. Att sätta upp mål, försöka bryta ner dem i mindre delmål. Försöka förstå varför jag vill uppnå det jag vill uppnå för att få motivation. Att bara ge upp går ju inte heller =S. Att ta hjälp av andra som kan puscha mig ut och springa, eller dra mig med till gymmet tex. Det underlättar ju.
Intressant ämne!
Tyvärr kan jag inte skylla min tjockhet på dålig självkänsla, är lite för självsäker “klart jag kan äta choklad, folk älskar mig ändå :D”. Nu valade jag dock operation då inget hände med träningen (tränade-åt choklad-tränade-åt choklad osv) och hade nog inte klarat så bra att sluta med det om jag inte gjort detta valet 😀
har sagt de innan men säger de igen du är så fantastisk Martina, du kommer gå så långt. Blev rörd till tårar av de inlägget. Jag har lidit av ätstörningar i 10 år. Då kan jag också säga att jag bara är 25. Har aldrig fattat varför jag inte kan sluta skada mig själv, men de har varit ett slags självförstörande såklart. När jag började läsa din blogg gick jag mer å mer över på bra kost å träning, slutligen på LCHF. idag har jag haft 25 dagar fria från kräkning och en stor del av den förtjänsten är du, givetvis har jag jobbat setnhårt men all motivation har jag hittat här!
Wow!!! TACK EMMA!
Hej Martina!
Om du inte tidigare har läst boken Beteendets ABC så kan jag rekomendera den. I boken finns bra och lättillgänglig information om bla. operant betingning. Teorin om operant betingning har liknande förklaring som du beskriver till de problem du skriver om, dvs. att ett beteende påverkas av dess följder och att en tidig belöning av ett beteende påverkar mer än en belöning som kommer senare.
/ Andreas Persson
Sjukgymnast
Två tummar upp, superbra inlägg! Nu väntar jag bara på uppföljningen – hur man slutar lägga krokben för mig själv. Jag är mästare på att sätta upp höga mål, kämpa som fan och sen sabotera för mig själv precis på mållinjen. Jag gör så med mycket. Dietande, pluggande..
Har du varit inne i mitt huvud?? Skämt åsido så har jag haft det här problemet så länge jag kan minnas. Jag upplever det som direkt kopplat till att jag ofta har orimligt höga krav på mig själv, och jag har i olika sammanhang upplevt väldig prestationsångest. I vilket fall som helst känner jag ett akut behov av att fly så fort jag känner att jag inte riktigt har koll och inte på rak arm vet hur jag ska reda ut något. Det är ju helt kontraproduktivt förstås!… Jag har alltid fått höra att jag är effektiv och bra på det jag gör och jag inbillar mig nog att andra förväntar sig mycket mer av mig än vad de egentligen gör, och själv vill jag åstadkomma underverk i varenda detalj, jag är verkligen plågsamt perfektionistisk. Minsta gruskorn i maskineriet gör att jag nästan bryter ihop och känner mig värdelös, så det är helt rätt som du säger att det har med låg självkänsla och en negativ inre dialog att göra, fast kanske i mitt fall mest med ett utpräglat antingen-eller-tänk. Jag är i varje fall medveten om problemet och jobbar på det och för det mesta kan jag hamra mig igenom eländet. 🙂
Men det jag ville dela med mig av är att för mig fungerar följande strategi rätt bra: Ta tag i någon del av problemet som inte känns så hotfull eller jobbig. Jag har ett kreativt arbete och om jag inte vet hur jag ska göra brukar jag börja med att försöka dela upp uppgiften i mindre delar, där jag börjar med något väldigt icke-kreativt som att bara strukturera upp underlaget, överblicka och göra lite noteringar. För mig känns det mycket bättre när jag väl har börjat med uppgiften och liksom gjort den till “min” och känner att jag kommer någonstans. Nu pratar vi kanske mest träning här, men det går säkert att översätta tillvägagångssättet. Om det är en uppgift där resultatet (målet) dröjer, som i träning, kanske det hjälper att hitta något som faktiskt förändras ganska fort, som t ex att man kan lägga på mer vikt i olika övningar efter hand, skriva ner det i en träningsdagbok och på så sätt få en snabbare positiv återkoppling? Äh, det här kanske blev lite snurrigt, men jag menar nog att om slutmålet känns oöverblickbart och abstrakt så kan det hjälpa att sätta upp många små delmål istället. 🙂
Tack för en mycket varierad och kul blogg!
Jättebra skrivet och analyserat! Ser detta beteende helt klockrent hos en nära vän.
Nu tror jag att jag kanske kan säga saker som triggar henne åt rätt håll…
Precis i rättan tid! Tack!!
Otroligt träffande! Du är min gud! Haha! Har visserligen tagit tag i träningen men inte tentan….
Jag har två frågaor. Har hoppas på tåget LCHF och minskat snart fem kg sen 1 januari och har ca 10kg kvar till målvikt där jag trivs bra med mig själv. Grejjen är den att min kropp är stöpt så att jag är väldigt “bitig”, har stora muskler på både armar och ben, utan direkt träning. Jag har svårt att komma igång med motionträningen för att jag har problem med benhinnor.
Nu när jag kommit igång med kost och träningen har jag minskat runt armar och ben, troligtvis mest fett. Men grejjen är den att jag styrketränar, det är så “frustrerande roligt” på något vis! Jag vill inte få större armar och ben nu när jag försöker bli mindre. Benen är som timmerstockar och jag har större armar än sambon. Det är mestadels muskler på armarna, genetiskt, och benen är ungefär 50/50 muskler/fett.
Så… jag funderar lite.. dessa genetiskt stora musklerna, kan de bli mindre av styrketräning eller kommer de blir större? Vad tror du? Och om jag förhoppningsvis lyckas få bukt på mina benhinnor, kan muskelmassan bli större på benen när man springer?
Jag älskar din otroligt inspirerande blogg!
Kramar/
Hanna
Så bra skrivet! Men fy att man inte förstår att man är värd allt! Jag har precis börjat träna för jag har aldrig varit nöjd med min kropp och tänkte att det var dags att förändra det nu, 31 år gammal. Men fy så dum jag känner mig där på gymmet. Känner mig så liten och mesig och vet inte riktigt hur jag ska bete mig när jag går runt där och känner mig dum. Önskar jag hade ett grymt självförtroende och bara wow liksom 😉 Jag borde ha det, jag är värd det men ändå blir jag så osäker! Får jobba med det… <3
Fan va du är bra! Varje gång jag går in på bloglovin blir jag alltid lika glad och upprymd när jag ser att du uppdaterat. Du är en stor förebild.
På tal om inget.. om jag säger såhär vad är bäst i både muskelbyggandets syfte men även minskningen av fett ( tränar ca 4-5 ggr i veckan styrketräning)
1. Äta lowcarb med mycket protein och lagom med fett och alltså ersätta exempelvis smör med keso bara för att få högre proteinhalt och mindre kalorier (men lite mer kolisar då det är meijerier)
2. Äta lagom med protein och lite mer fett helt utan meijerier (men då mer kalorier), vilket gör att kolhydraterna bli färre dock i och med att man skippar meijerierna om man räknar bort smöret då
2. fast med samma kalorimängd som i 1 😉 Du behöver inte ha mer kcal bara för att du har mer fett, fett bränner fett bättre än protein!
Hej, första gången jag kommenterar här men har läst varje dag sedan “healthyprawn”-tiden, du är SÅ BRA!!! SKRIV böcker GE UT böcker, ÄLSKAR ditt sätt att skriva!!!
Du är ett fucking geni, NÄR börjar du med youtube-föreläsningar? Lovar att det hade varit en hit!!!!
Det finns till och med toppidrottare som aldrig hamnar på pallplats just för att de har samma grundproblem som du beskriver.
Tex så kanske gillar de inte att prata med journalister efter en seger då de helt enkelt inte klarar av att bli hyllade, eller av av någon anledning inte tycker de är värda att vinna, så på något omedvetet sätt så saboterar de själva sin prestation, även i ett slutskede av tävlingen.
Det behövs mycket duktiga och observanta coacher för att notera ett sådant beteende och arbeta bort det.
Jättebra att du tar upp ämnet Martina, många kan nog känna igen sig och bli mer medvetna om sig själva.
Du har inte funderat på att arbeta som coach? Har gått hos en psykolog i 5 år och du skriver smartare och mer genomtänkta grejer på din blogg än va han någonsin har sagt. Ofta tar jag upp saker jag har läst här hos honom, haha! 😀 Du är sååååååååååå grym!!!!!!
Tack för ett superinlägg! Jag har alltid sabbat för mig själv och jag ställer mig på vågen varje morgon och vill ge upp för att inget händer… Varför har man så bråttom jämt? Nu förstår jag och nu ska jag ändra mitt tankesätt!
Tack Martina! Detta är såå träffande för mig, båda fallen du nämner! Du äger!
Tack! Precis det här jag själv funderat mycket på. Varför tillåter jag inte mig själv att lyckas? Har inte fått CSN under de tre senaste läsperioderna (också Chalmerist), jag KAN inte sätta mig ner och plugga, sitter bara vid datorn och låter den sakta äta upp min själ. Så känns det 🙁 I bästa fall läser jag åtminstone en bok, det är dock bra prokrastinering, men åhhh. Jag ÄR värd att lyckas!! helvete