Jag har tänkt på det här ett tag, när jag läst olika bloggar & deras inställning till sitt bloggeri (jag gillar ordet bloggeri!) Vilka bloggar är bäst tycker ni? Jag tycker att de personliga är de som är bäst!
Jag läste någon outtalad regel nånstans om att man ska vara “personlig men inte privat” & det låter som en bra tumregel, men var går gränsen då? Jag tycker att vissa bloggare tar det här lite väl hårt och skriver opersonligt av rädsla att bli de minsta “privata.” Jag tycker själv att det är viktigt att va lite on the edge så att man verkligen kan connecta med människor genom texten, jag vill ju ha kontakt! Jag vill nå ut! Jag vill att ni ska se mig för det jag vill ska synas.
Någon som var bra på att skriva personligt var Smaljeansen som nu halvt om halvt lagt ned sin blogg, hon lyckades vara både personlig & anonym samtidigt. Ganska imponerande & hon är jätteduktig, men de räcker inte för mig. I want a face. Jag läste/läser hennes blogg men sitter hela tiden och tänker “men vem ÄR du, hur ser du ut!?” borde kanske inte vara så viktigt, men de gör mig helt galen haha
Nåväl, jag tappade min rädsla för det mesta för ett tag sedan, även min rädsla för att bli dömd och bedömd. Det är väldigt skönt och det gör att jag kan vara väldigt personlig, snabbt in i den initiala kontakten med människor. Jag brukar tänka, “vi är alla människor här” SÅ jävla olika kan vi ju inte vara liksom. Om jag är konstig, så är DU precis lika konstig. IRL har jag förstått att jag upplevs som tillbakadragen och reserverad, men jag är bara tyst och iakttagande. Egentligen, om man frågar – får man faktiskt svar på precis allt. Jag gillar bara inte att hugga mig in i diskussioner eller gå in i en påklistrad roll för att passa in, då är de bättre att bara gå all in med sig själv i alla lägen. Man brukar faktiskt få ganska så bra respons utav de, när man bara släpper tanken på att någon skulle ha ens de minsta förväntningar på en. För visst är det väl så, att alla förväntningar skapas av en själv?
“If you tell the truth you don’t have to remember anything” – tweet it out, yo!
Ovan är ett citat som är ganska bra, om man alltid säger sanningen behöver man inte komma ihåg något. Detsamma gäller om man alltid är sig själv, då behöver man inte komma ihåg vilken roll man borde spela när.
Jag tänker, i min enfald kanske, att det inte gör något om ni dömer mig. Folk kommer alltid att tycka och tänka en massa, och jag lovar att jag en gång i tiden gjorde allt för att passa in. Tills jag gick i tusen bitar! Om jag är ärlig mot er, mot min omgivning och mot mig själv så kan det inte bli fel. Så tänker jag i alla fall. Det är när man börjar snurra in sig i hur man borde vara, vad man borde göra, vad man borde säga som det blir tokigt. Därför kör jag såhär, RAK KOMMUNIKATION.
Det är konstigt hur få människor som egentligen kör den stilen, jag vet bara en eller två (mig själv inkluderad). Det kan vara chockande och lite obehagligt med den här kommunikationsstilen, man kan vara hemskt nervös men man gör sig själv en jättetjänst. När man kommunicerar RAKT, kan man äntligen få exakt allting som man vill ha. Man behöver bara BE om det, utan att linda in de i rosa ludd. Ingen kan veta vad du menar om du inte säger det, väldigt få (inga) människor är tankeläsare och ingen “borde fatta…”
Jag har börjat fråga ofta “vad menar du?” eller säga öppet “Jag tolkade det såhär nu, stämmer det?” och de är en bra grej för att undvika missförstånd. Nu snurrade jag visst iväg från mitt huvudtopic om privata/personliga bloggar, men min poäng nånstans var ändå att vara öppen och ärlig och med glädje låta mig bli granskad och bedömd. Jag tänker att jag kanske kan inspirera någon till mindre jante & mer “här är jag take it or leave it”-attityd. Om det så bara är en enda så är det ju värt de
Förresten, tycker ni att det är viktigt att vara privat när man bloggar? Vad är too much? Tycker ni att öppenhet är inspirerande eller irriterande?
