Tusen tack för alla intresseväckande och grymma förslag på inlägg, jag sparar alla i ett excel-dokument och använder vid bloggtorka. Fortsätt gärna ge förslag, jag tar till mig alla! Det här inlägget är inspirerat av en tjej som nyligen fick sin ADHD diagnos, och frågade mig om hur jag hade reagerat om jag fått en diagnos.

Det är en intressant fråga, för det är verkligen många som får diagnoser just nu. Många påstår att det är “trendigt” även om det låter lite fel att säga så. Vad det handlar om är ju att fler och fler upplever sig INTE passa in i det här samhället. De blir som att försöka trycka in en pusselbit där den absolut inte passar, och man antar då genast att det är pusselbiten som det är fel på. Inte pusslet.

Medicinerna som finns idag underlättar vardagen för många – men vilken vardag? En vardag som de kanske ändå inte passar för, eller ens vill ha?

Min hypotes är att vi blir fler och fler som inte vill eller kan vara en del av det “gamla” samhället, och jag säger VI här för att jag känner likadant. Jag ser bristerna allt för tydligt, och länge tänkte jag att JAG måste ändra mig och att det JAG känner och tycker är FEL. Saken är den att när jag vände på steken, när jag började acceptera mina tankar och känslor och behandla dom som fullständigt giltiga upphörde mina problem att existera.

När jag gör det jag vill, och det jag är bra på är jag i mitt esse – men när jag försöker konformera, och göra det jag inte vill är jag dysfunktionell som värst och medioker som bäst. 

Känner man sig annorlunda och söker med ljus och lykta efter vad som är “fel” tror jag att en diagnos kan komma som en skänk från ovan. “Äntligen, NU vet jag vad som är annorlunda!” men jag tror också att man ska veta att en diagnos inte är en dom, och att den är föränderlig.

Min övertygelse är att ALLA människor kan utvecklas och lära sig nya beteenden, och att en asperger-, adhd-, add-, ångest-diagnos inte betyder att man ÄR sin diagnos. Jag tror det bästa är att se det som en tillgång, att man vet mer om sig själv än andra men att det också är okej att “bryta” diagnosen. Det vill säga bete sig på sätt som gör att man inte längre kvalificerar sig för en diagnos.

Jag har sett tendenser hos vissa, att fastna i beteenden som definierar diagnosen FÖR ATT det definierar diagnosen. Det vill säga “jag kan inte göra det och det för att jag har den här diagnosen som säger det.”

Om man vill ha en diagnos men inte får någon kan man också komma ihåg att det är en glidande skala och att alla människor har drag av alla diagnoser. Det är först när det blir extremt som det kan diagnostiseras, och kanske inte ens då. Frågan är om man blir själpt eller hjälpt av att någon annan definierar ens personlighet som onormal?   

För min del föredrar jag att definiera mig själv och designa mitt liv så att det passar mig, och ta ansvar för att jag kommer till min rätt givet mina egna egenskaper.

Jag tror att nästa generation kommer ha mycket större acceptans för alla typer av funktionsvariationer, och att man kommer se de kreativa och intressanta i att fungera annorlunda. Diagnoser kommer fortsätta att existera, för att det också är en väg till att få hjälp, men jag tror inte vi kommer se samma övermedicinering av barn och ungdomar!

Vad tror du?