Jag har inte skrivit så mycket om det men några av er känner i alla fall till att jag började med yoga för snart fyra veckor sedan. Hatha yoga som är en ganska krävande och meditativ yogaform som kräver en hel del rörlighet. Jag är dock så stel att jag knappt kan sitta ned på rumpan utan att luta mig som på bilden, så det här yogapassen är sannerligen en utmaning!
Hur som helst har jag en otroligt stark fobi som har följt mig hela livet, och det är att vara upp-och-ned! Bara tanken på att vara upp-och-ned får mig att rysa, och även om jag är i > 90 graders lutning mot golvet kan jag få panik och skrika “neeeej uppåneeeer!!!” 😀 Förstår ni?
Så igår på yogan låg vi på rygg med benen uppåt och händerna under rumpan för att trycka upp den, och några som är duktiga stod på huvudet. Då kommer yogaläraren som är ganska aggressiv hjälpsam och gärna vill att alla ska stå i perfekta poser, fram till mig. Tar tag i mina ben och försöker ställa mig på huvudet!!! Jag får total panik och gråter och klamrar mig desperat fast i yogalärarens vader, medan hon sliter och säger “luuugn släpp mig, släpp mig, va gör du?” och till sist har vi fått till en position där jag sitter som en upp-och-nedvänd igel mellan yogalärarens lår och fnissar och gråter om vartannat för att hela situationen är så läskig och absurd på samma gång! Som vanligt lyckas jag få alla att skratta och yogaläraren bryter ihop av skratt, så vi gråter och skrattar tillsammans tills jag äntligen lyckas komma ur greppet och ned på marken!
Så jag vet fortfarande inte om det här med yoga är något jag bör fortsätta med eller inte? 🙂 Kan man vara för stel eller är de bara att keep going?