Nyårskrönika försök nr 2 | Den mindre dystra versionen?
Jag har visst lyckats överträffa mig själv i dysterhet igen med tanke på hur många kommentarer jag fått om hur jag mår egentligen…😅 Sorry! Jag vet inte alltid hur det jag skriver “låter” i läsarens huvud, jag kan ha en glad eller neutral ton när jag skriver men (av somliga) uppfattas som ilsken, deppig eller något annat stämningsläge som är helt oavsiktligt! När jag läste texten igen så kände jag att den kanske var lite mörk, samt även lite väl analytisk och vill därför mjuka upp det hela lite med ett nytt försök. Vi får se hur det går!
Temat är alltså livsstilsförändring med fokus på att bryta destruktiva loopar och förhindra självsabotage. Inte det mest muntra ämnet tyvärr men det är lika bra att hoppa i “the deep end” för att föregå oss själva och öka chanserna att lyckas med våra mål eller livsstilsförändringar! Det känns som ett bra tema såhär kring nyår. 😊💥
Vita knogar vs tillåtande förhållningssätt
Även om jag gillar planeringar, inventeringar och strikt disciplin, så är det inte vad som alltid funkar bäst ens för mig själv. Det jag försöker “bekämpa” kan snarare sätta sig ännu hårdare om jag inte antar ett mer accepterande förhållningssätt. Du kanske tycker att gräva runt i sitt psyke verkar onödigt eller som självupptaget navelskåderi, och det finns säkert sådana element i det, men för egen del har det varit viktigt att gräva fram rädda, ledsna och arga delar av mig själv och förstå och trösta dem. Kanske till och med hålla med för en stund, även om tankarna är överdrivna eller destruktiva.
Att värdera eller transformera känslor
Jag har många andliga vänner som ser ilska som en negativ och lite outvecklad känsla, men för min del är ilska en av mina mest läkande känslor som inte är särskilt destruktiv. Jag riktar den utåt i form av gränssättning och ökad ansvarskänsla, den kan också påminna om mina prioriteringar och vara bränsle till motivation. Vissa verkar tänka att man inte tillåter sig att känna smärta och sorg om man “hellre” uttrycker ilska, men jag tror att det är nyttigt att känna hela paletten av känslor, och ta reda på vilken känsla man har svårast för och varför. Det är inte alltid den man tror!
Vad gör en känsla destruktiv?
Vilka känslor som är konstruktiva eller destruktiva tror jag både beror på hur närvarande man kan vara i dem och vilka tankar eller handlingar som “följer med”, som t.ex om ilska är riktad inåt eller utåt, eller resulterar i konstruktivt eller destruktivt handlande. Stolthet skulle kunna vara både toxisk och stärkande. Ångest har så många olika nyanser, och flera olika biosignaturer. Varje neurokemisk ångest-typ kommer med sin egen ton som man kan lära sig att känna igen, och skilja från ånger, oro och nervositet. Många förväxlar ångest med ånger. Ånger triggar stark aversion hos många och kan vara startskottet för flyktbeteenden. En sådan process kan vara bra att medvetandegöra om man arbetar med att förändra vanor.
Meditation vs psykedelier
Om man börjar meditera på sina känslor eller använder tekniker som bodyscanning och lägger fokuset i kroppen, kan olika känslor byta skepnad många gånger under ett meditationspass. Var en känsla sitter någonstans i kroppen kan också vara intressant att känna in. För egen del är det mitten av övre rygg där det mesta känns för mig men det vanligaste är bröstkorgen eller magen. Att sitta och känna igenom kroppen medan tankar tänks och känslor känns är det bästa sättet att gräva i sitt psyke (tycker jag) för då kommer det som är redo för behandling att komma upp, varken mer eller mindre! (Sanning med modifikation)
Ayahuasca-retreats & interna resurser
Med psykedeliska droger eller mer provokativa metoder kan trauman komma ut “i förväg” med risken att man inte har de interna resurserna att klara av det. Därför är jag lite avvaktande till om det verkligen är en bra idé att popularisera t.ex Ayahuasca-retreats och liknande, även fast det kan vara enormt givande för den som har vana av att både tappa kontrollen och integrera djupare insikter i vardagen. Utan integrering är det inte mycket värt att spela hasardspel med sin hjärna, även om man kan få djupa insikter av det. Jag är lite biased här för att jag har fler vänner med negativa upplevelser och konsekvenser än motsatsen, så berätta gärna om du har varit med om något coolt! ✨👽
Varför gör vi inte det vi vet?
Det här och förra inlägget är på temat förändring och det trickiga med förändring är att hur många teorier man än har och hur många planer man än gör, så ligger inte “the secret sauce” där utan i själva görandet. Vad som får var och en av oss att göra det vi redan vet att vi borde göra, över tid, är ju själva tiomiljoners-frågan!
Personligen tycker jag att alldeles för lite fokus ligger på vad som får stenen att rulla varje gång det pratas om coaching och hjälp till självhjälp. Det är liksom inte brist på information, planer eller scheman till höger och vänster (tror jag) utan på förståelse för vad som får en att faktiskt utföra någonting, både just nu, idag, den här veckan och över längre tid. Nästa månad, om ett år, två år, fem år, hela livet. Vad krävs egentligen? På riktigt!
Den bästa träningscoachen jag har haft var en mästermanipulatör som hittade de där spakarna i sina klienters hjärnor så att de pressade sig till max varje pass och fortsatte att göra framsteg. Det är ju dock viktigt att själv vara motiverad och ha VILJAN till det man ska göra, men när det kommer till svårare livsstilsförändringar hade det varit bra med mer hur-fokus istället för vad-fokus.
Att gå en promenad är kanske inte möjligt för någon som är så deprimerad att den inte kommer upp ur sängen, oavsett hur många gånger vänner eller familjemedlemmar säger “där kan du inte ligga, du måste komma ut! Gå en promenad!” Det ökar bara skammen och undvikandet och kan sätta igång en ogynnsam cykel av ljugande för att få slut på tjatet.
“Vem vill jag vara och vad kan jag göra just nu?”
Nu är jag långrandig så det räcker så jag avslutar här och vill säga att även om saker och ting ibland känns hopplöst på grund av för många misslyckade försök, så har man inte misslyckats förrän man rätt och slätt ger upp. Man måste inte ge upp bara för att man inte knäckt en dålig vana ännu. Varje misslyckande kan faktiskt vara en viktig pusselbit till lösningen. Det finns nästan alltid en lösning, även om det kan vara svårt att se hela vägen dit från där man står just nu, men det behöver man inte heller.
Det är bättre att smala ned fokuset och fråga sig själv vem man vill vara och vad man kan göra just nu (eller idag) för att gå åt rätt håll. En fråga att ställa sig minst en gång om dagen om man är i förändringstagen 😉
Sååå det här får bli det sista inlägget för 2022 så går vi in i 2023 med närvaro och medveten handling! ❤ Ta hand om dig under nyårshelgen och unna dig något riktigt gott, det förtjänar du! ❤
Relaterat inlägg: Guide till dopamin-detox