Som du vet får jag en hel del frågor från mina läsare och många av de här frågorna rör inte den som frågar utan en förälder, en kompis, ett syskon, en partner eller en kollega. Jag har uppenbarligen väldigt empatiska läsare som liksom jag brinner för att hjälpa sin omgivning. Problemet är dock att det är väldigt svårt att göra jobbet åt någon annan. Det går förstås att bidra med information och inspiration, men när det väl kommer till kritan är det personen själv som måste göra alla förändringar.
Personlig utveckling är personlig
En stor varningsklocka för att du gör allt jobbet i onödan är när personen själv inte är så intresserad av att söka information och lära sig mer. Ibland kan det vara svårt att acceptera att någon inte är intresserad av att må bättre. Det kan kännas obegripligt. Ännu mer obegripligt är det när någon väljer eller faktiskt vill dö, hellre än att testa något nytt. Hellre än att göra den där ansträngningen som kan göra skillnad mellan liv och död. Det är otroligt svårt att acceptera, men vi måste. Det är när man tänker på det ett ganska gränslöst beteende att lägga sig i någon annans medicinering, kosthållning, träning eller livsstil om den personen inte uttryckligen bett om det.
Vad är din egen agenda?
Jag fick lära mig den hårda vägen att det finns många som inte är intresserade av att ta emot hjälp. Kanske för att de känner sig klara med livet, eller för att de har en helt annan världsuppfattning, eller för att jag bara är fel person för det. Vissa människor vill bara gnälla och är inte intresserade av lösningar. De vill upprepa sina problem för att connecta med andra, upprätthålla sin identitet och ibland bara föra ett samtal, inte för att de faktiskt bryr sig om huruvida det är lösbart eller inte.
Så vad är din agenda med att hjälpa? Varför bryr du dig? Vill du bara få tyst på tjatet? Vill du visa vägen och vara en förebild för någon annan? Vad skulle bli annorlunda för dig om personen i fråga blev hjälpt? Skulle ni connecta bättre? Att någon är helt oemottaglig för hjälp kan vara ett tecken att ni faktiskt inte passar för varandra, om det är din vän eller partner. Om det är en släkting eller kollega är det dags för gränssättning åt båda hållen. Det är så många som skriver till mig om sina bekanta som har för vana att agera emotionell spyhink för allting som är fel och jobbigt i andras liv. Det är väldigt jobbigt men problemet ligger inte hos andra utan hos en själv.
Gränser, gränser, gränser!
Gränser är väldigt nytt för mig. Det ingår i paletten av saker som jag jobbar med dagligen. Vissa människor (inklusive mig själv) har en felaktig programmering om att man inte “får” säga nej. Eller att man inte “får” säga nej utan en anledning. Många tror att andra blir jättearga och inte vill veta av en om de stöter i någon gräns, så därför är alla gränser väldigt vaga och tar sig uttryck i frustration, irritation, ilska och till och med utbrott. Det är tecken på att en gräns har passerats, en gräns som aldrig sattes. Fundera gärna på om det här gäller dig. Fundera gärna på om ditt hjälpande är lite gränslöst eller om andra utnyttjar ditt hjälpande.
Tänk på att personlig utveckling är just personlig!
