Gillar du vad du läser? Donera gärna en slant och stötta mitt arbete med bloggen!
Jag finns även på Patreon
  • Home
  • Tag: självkänsla

Posten är taggad självkänsla

Aggressiv bättre än passiv

18 februari, 2019 23 Kommentarer Skrivet av Martina

Alltså hallå.

Jag håller på att lära mig att bli mer självsäker och mindre av en people pleaser och det är inte en enkel eller snabb process. Det kräver mycket tålamod, övning och att våga göra fel en massa gånger. Det kräver också att man har vänner som är okej med att man är bambi på hal is när det kommer till det sociala, för om man inte har koll så klampar man ju i klaveret. Jag gör det hela tiden och min kompis M skrattar åt mig och säger att jag ska sluta skälla ut kyparen när han eller hon frågar om jag vill ha pommes till mitt kött.

NEJ JAG VILL INTE HA POMMES AAHHHH!!!!

Okej chill!

Jag minns när jag var liten och var mobbad som attans att läraren sa att om man inte reagerar på det så slutar det. Bry dig inte om det, så tröttnar dem.

FALSKT.

Mobbningen eskalerade och eskalerade.

Jag har berättat tidigare om hur jag hängde runt min lärare Birgittas ben när en kille i klassen sparkade allt han orkade på mina smalben, och hon skrattade och sa att han var nog kär i mig. Sen när man blir äldre så är det ju mer att bli spolad i toaletten och sådant, men allt jag fick höra var bara – bry dig inte om det så slutar det. Var passiv. Reagera inte.

Aggressiv bättre än passiv

Det bara slog mig för några dagar sedan hur extremt falskt det är att passivitet skulle vara bättre, det är det inte alls. Visst att vara aggressiv kan bli väldigt klumpigt, och det kan bli konflikter och man kan framstå som otroligt osäker men…

MEN!

Det gör i alla fall att man sätter NÅGONSLAGS gräns för sig själv och andra och att mobbare inte fortsätter att testa gränserna!

Varför lär lärarna ut till barnen att de inte ska sätta gränser för sig själva? För att de inte vill ha massa konflikter i klassrummet såklart, jag har skrivit tidigare om temat “vuxna som inte gör något.” Jag känner redan nu hur pulsen går upp för att det här är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat men alltså tänk en arbetsplats där mobbning pågår. Det här förekommer ju bland vuxna också ellerhur? Tänk hur det skulle se ut om den utsatta INTE var PASSIV, inte låtsades som ingenting och bet ihop och led i det tysta! Tänk om den utsatta tog konflikten och lät det ta hus i helvete!

Det är inte den BÄSTA lösningen på något sätt men det är helt klart bättre än att vara och förbli PASSIV, jag är helt säker på det. Det här året har jag i min “assertiveness training” tagit alla konflikter som dykt upp och resultatet har blivit att jag fått bättre självkänsla, bättre självförtroende, mer respekt bland de jag jobbar med, jag har fått mer av vad jag vill ha och jag är MYCKET gladare och nöjdare med min tillvaro.

Såklart vill jag inte vara helt aggro eller så (och det är jag inte), utan harmoniskt självsäker men att sätta gränser för sig själv är verkligen steg ett oavsett hur det görs!

Läs mina inlägg om people pleasing här:

Lifestyledesign, Personligt, Powerthinking

Självrespekt 2019 | & en historia jag inte hittat på

30 december, 2018 40 Kommentarer Skrivet av Martina

Alltså tack vilka fina och inspirerande kommentarer jag fick till mitt förra inlägg, det känns som att så många av er är redo för en ny nivå av autenticitet och självrespekt. Jag blir verkligen glad av att läsa det, och det inspirerar mig till djupare inventering också.

Hur är min egen nivå av integritet och autenticitet? Har jag några luckor? Oh ja, men det är så smärtsamt att titta på. När man skriver dagbok, mediterar, inventerar och upptäcker att det finns områden som man systematiskt undviker. Förnekelse kan sannerligen vara en välsignelse, men inte i längden.

Att bli hel och kräva sitt space

2019 tänkte jag jobba mer med att bli en hel människa och vara väldigt noga med hur jag spenderar min energi. Toxiska människor finns överallt, men även bra människor kan bli toxiska om man inte klarar av att sätta gränser eller ta ansvar för sitt space. Sin tid, sitt utrymme.

Jag kom att tänka på det här på grund av en kommentar från signaturen introvert som skriver såhär: 

Önskemål om bloggämne: jag vet inte om du fortfarande anser dig själv introvert, men jag har för mig att det kommit upp tidigare. Hursomhelst är det som introvert själv, skönt att höra andra likasinnade skriva om det. Önskar tankar, kanske också från kommentarsfältet, kring (de flesta) arbetsplatser där det anses självklart att alla ska massfika och vara superpratsam under luncher osv. Det känns ofta som introvertism anses lite som något som är fel och inte riktigt accepteras, även om jobbet inte blir lidande pga självständiga arbetsuppgifter.

Tack för att du håller bloggen vid liv, det är ett ljus i mörkret.

Hälsningar från trogen följare sedan många år.

Det första minnet som kom till mig när jag läste det här var från Shanghai 2016, när jag stod vid kaffemaskinen på Agora Space (mitt kontor) och pratade med en amerikan som jobbade på distans för Google. Jag berättade att man i Sverige “måste” fika, och att det anses väldigt märkligt och nästan olämpligt att inte delta i massfikorna. Han såg så sjukt förbryllad ut och sa att det i USA var tvärtom, att man verkligen inte fick sitta och fika hur som helst och att det är därför folk alltid samlas vid “vattenhålet” (kaffebryggaren) för att prata.

Det andra minnet är från ett Svenskt co-workingspace jag hade 2014 som slutade i total katastrof och polisanmälan för att jag inte ville socialisera med de andra som arbetade där. Jag önskar innerligt att jag skojade. Grejen var att mitt kontor hade en dörr och den var stängd för att jag ville vara ifred men de andra där respekterade inte det utan knackade och knackade på dörren tills jag öppnade.

– Vi fikar alltid tillsammans här, du måste komma ut och fika med oss!

Jag tittade ut och möttes av 10 par ögon som alla tittade nyfiket på mig. De hade ställt ett bord rakt utanför dörren och skulle fika där. Det var oerhört märkligt och jag sa nej tack jag vill inte fika, jag vill vara ifred.

Detta upprepades flera gånger, och jag var otroligt undvikande och tydlig med att jag var där för att jobba och inget annat. Detta väckte misstanke mot mig, att jag dolde någonting och en gång blev jag till och med anklagad för att vara hotfull. 

Jag skojar fortfarande inte, det är helt sant. Det här blev effekten av att vara extremt introvert med ett RBF (Resting Bitch Face) och det slutade med att jag fick lämna för att de andra inte kände sig trygga med mig där. Jag polisanmälde händelsen.

Welcome to Sweden! 

Fika or die

The power of TYDLIGHET och självrespekt

Nu när jag är mer medveten vet jag hur det där hade kunnat undvikas. Jag skulle varit lite mindre mig själv i början, bjudit till och sedan varit otroligt tydlig med vem jag är och vad jag gör och varför jag behöver vara ifred. Jag skulle öppnat upp mig mer och avväpnat mig själv, det är så jag gör nu.

Ärlighet och autenticitet. 

Folk blir oerhört rädda och provocerade av saker de inte förstår, så nyckeln är att inte verka helt obegripligt konstig 😀

Am I right? 

Jag tror att det finns en större förståelse för att fungera annorlunda om vi bara är väldigt tydliga, väldigt raka och väldigt ärliga från början.

Jag vill tro det i alla fall.

Låt oss testa den här nya självrespekten och rakheten under 2019!

Lifestyledesign, Personligt, Powerthinking
, ,

Är kritik dödligt?

18 december, 2018 32 Kommentarer Skrivet av Martina

Jag såg en video av Therese Lindgren häromdagen, och för er som inte känner igen namnet så är det Sveriges största kvinnliga Youtuber med cirka 800 000 prenumeranter. Hon har gjort sig känd genom smink- och modevideos som boostas av väldigt politiskt korrekta, rätt-i-tiden-åsikter tillsammans med en älskvärd personlighet och ett vackert yttre. Jag gillar Therese Lindgren och tycker att hon är väldigt harmonisk att titta på, och också väldigt intressant att se hur hon brottas med vad hon kan uttrycka för åsikter och inte för att minimera mängden kritik.

Är kritik dödligt?

Det var den här frågan jag ställde mig förra veckan när jag funderade över det minskade intresset i Sverige över att uttrycka åsikter. Folk är bara tysta. När jag sedan såg Therese video där hon berättade att det var jättejobbigt med kritiken hon får, och att hon nu inte kan uttrycka någonting alls, så insåg jag hur illa det är. Jag har en längre tid sett att det går mer emot att man inte ens får ta upp eller nämna vissa fenomen, inte skämta, inte ventilera utan bara locket på.

Är inte det ganska läskigt?

Oliktänkande ska likformas

Det känns som en väldigt svensk grej att om någon “har fel” så måste den personen antingen tuktas eller tystas, trots att det inte spelar någon roll. En fel åsikt är en åsikt som skiljer sig från PK-normen, och det finns inget utrymme för den. Det här gör att människor slutar uttrycka nya idéer, av rädsla för den sociala bestraffningen.

Varför måste alla tycka samma? 

För mig är det inte alls ett problem om någon inte tycker samma som mig. Min bästa kompis sedan 15 år tillbaka har ofta en annorlunda världsuppfattning än mig och tycker att jag är konspiratorisk, men det gör ingenting. Jag kan säga att jag tycker han har helt fel och är helt knäpp och det är no hard feelings, för varför skulle det?

Vi gillar ju varandra oavsett åsikter, bortanför rätt och fel och även om han skulle göra något jag tar helt avstånd ifrån skulle jag ändå vara på hans sida. Det verkar dock som ett ovanligt sätt att fungera på eftersom “fel åsikt” verkligen kan make it or break it när det kommer till relationer. 

Måste det verkligen vara så?

 

Personligt, Powerthinking
,

Vuxna som inte gör någonting

12 december, 2018 62 Kommentarer Skrivet av Martina

För första gången på hur många år som helst så har jag läst lite skönlitteratur – Gangsterprinsessan av Helen Stommel Olsson. Den är baserad på en verklig berättelse om en ung tjej som växte upp i Bergsjön och kom att bli en av Göteborgs mest respekterade drug dealers.

Historien börjar när Sara som huvudpersonen heter är 7 år och ska gå till skolan för första gången och allting blir helt fel, för det är då hon inser att hennes familj inte är som andra familjer. Mamma och pappa är tysta narkomaner. De jobbar och betalar hyran, har inga betalningsanmärkningar men alla pengar går till alkohol, hasch och amfetamin och deras dåliga mående går ut över barnen. Sara blir misshandlad både hemma och i skolan, mobbad för att hon väcker uppmärksamhet med sina smutsiga, begagnade kläder och flottiga hår.

Vuxna som inte gör någonting

Vad jag reagerar på i boken som jag känner igen från verkligheten är alla vuxna som inte gör någonting. Läraren som ser allting men vänder ryggen till, grannarna som står i sina köksfönster och tänker att “Oj nu har han nog slagit ihjäl henne” och inte ens ringer polisen för de vill inte “blanda sig i”. Vuxna människor som aldrig någonsin frågar “hur är det?”

Har du också varit med om det här? Min enkla fråga är varför?

Varför gör ingen något?

Jag minns själv när jag var liten och mobbning ignorerades totalt från de vuxnas sida, eller skojades bort. Är de vuxna rädda för 8 åringar? För deras föräldrar? Jag minns en gång när jag klamrade mig fast vid min lärares ben och vädjade om hjälp för att en av klassens killar inte ville sluta sparka mig. Det gjorde såååå ont för han sparkade allt han hade på mina smalben medan jag satt som en koala på min lärare som bara skrattade. Jag kände mig så otroligt hjälplös.

En annan gång blev jag jagad av en 4 år äldre kille varv efter varv runt fritids. Han var beväpnad med en plastkniv och var oerhört aggressiv och jag bankade desperat på dörren till fritidshuset. Vädjade för mitt liv att bli insläppt och fröknarna bara skrattade… “Brinner det eller? Brinner det?”

Och kom inte och säg att vuxna inte ser eller inte fattar för man ser DIREKT vad som händer. Barn är mer eller mindre genomskinliga när det kommer till känslor och uttryck.

Civilkurage

Det har hänt flera gånger att jag har varit den enda som har stoppat bråk eller gått emellan. Trots att jag aldrig är störst eller tuffast, men jag bara KAN inte vända ryggen och låtsas att jag inte ser.

För något år sedan var jag på en takterrass och drack drinkar när jag såg ett gäng på 5-6 killar terrorisera en tjej som var hur full som helst. Hon kunde verkligen inte ta vara på sig och de bara skrattade och gjorde sig löjliga över henne, trakasserade sexuellt, och jag kände direkt att det här kunde sluta väldigt illa. Utan att känna minsta rädsla (du vet ju vilken scenskräck jag har i vanliga fall) bad jag killarna sluta med en gång, och plötsligt hade jag deras uppmärksamhet. De började hota mig, men jag var bara helt svart i blicken när jag bad dem att hålla käften och sluta bete sig som totala idioter. Det funkade och en av killarna hjälpte istället tjejen att ringa sin kompis så hon kunde bli hämtad.

Ingen annan reagerade. 

Jag har massor av sådana här historier, över lång tid såklart. Jag är ju mest hemma, men drar mig ärligt talat inte för att slåss om situationen kräver det och ingen annan reagerar. Hur kan människor leva med sig själva om det ser att något pågår men aktivt väljer att inte göra något?

Att inte välja är också ett val, som min filosofilärare alltid sa. 

Personligt, Powerthinking
,

Vänskap som en 5-filig motorväg

10 december, 2018 23 Kommentarer Skrivet av Martina

Del 1 – Min process att sluta med people pleasing
Del 2 – När din snällhet baktänder

Jag diskuterade det här med vänskap med en nära vän häromdagen, och vi pratade om hur jobbigt det är när man måste vakta varje ord och är livrädd för att trampa snett. Vissa har det ju så med sin släkt, att farbror Åke blir VANSINNIG för minsta lilla och alla måste trippa på tå runt honom. Ännu värre blir det förstås när man har det så med sin partner, det hade jag aldrig någonsin stått ut med, men däremot har jag stått ut med kompisar som är så.

Relationer att utvecklas i

Jag tycker verkligen att det är viktigt med ärlighet och att man är 100% öppen med vad man känner hela tiden. Tydligen tycker inte alla det, men jag är väldigt tacksam för att jag har den överenskommelsen med mina närmaste i alla fall. Det måste finnas utrymme att utvecklas, att vara ovänner, skrika på varandra, ha olika åsikter och så vidare. Villkorslös kärlek ska vara villkorslös, och det är något man BESTÄMMER sig för oavsett VAD.


Jag och min närmaste vän kan verkligen vara oss själva till 2000%
Selfie från 2007

Vänskap som en 5-filig motorväg

Jag önskar att jag hade utvecklat en metod för att hitta människor på sin egen planhalva men jag har tyvärr inte det. Det här är nämligen ganska nytt för mig, det är nytt att engagera mig så intensivt i andra människor så jag håller fortfarande på att lära mig. Vad jag har förstått hittills är i alla fall vikten av att vara väldigt tydlig, ha mycket integritet, sätta gränser, våga vara en egen person med egna åsikter från första början.

Mitt mål är att BARA ha relationer som är som 5-filiga motorvägar med mycket respekt, kärlek och utrymme att utvecklas och testa gränser. Det här är oftast lättare med killkompisar för deras uppfattning ändras inte lika lätt, och klampar man över någon gräns får man veta det inom 5 sekunder. Det är min uppfattning i alla fall.

Vad tycker du? Är det viktigt att du kan vara HELA dig själv med människor och brukar du kunna vara det? 

Personligt, Powerthinking
,

Senaste kommentarerna


Hej! Jag heter Martina och uppdaterar dagligen om biohacking, livsstilsdesign och mina tankar om hälsa. Jag följer en ganska strikt lågkolhydratkost sedan 2010 och tycker om att experimentera med olika träningsformer. På dagarna skriver jag böcker om hälsa, föreläser och granskar vetenskapliga artiklar. Välkommen hit! Alla kommentarer godkänns och besvaras manuellt.

Den här sidan är en personlig blogg med personliga reflektioner om ketogen kost, förebyggande hälsa och livsstilsdesign. Jag arbetar inte som PT, kostrådgivare eller någon form av vårdpersonal. Jag ger inga medicinska råd överhuvudtaget men uppskattar och uppmuntrar livliga diskussioner om biohacking, self-help och livsstilsoptimering. Du läser och tillämpar allting på den här bloggen på egen risk och under eget ansvar.