Inlägget innehåller en köplänk till Adlibris!

Jag fick en kommentar om negativt självprat (till mitt inlägg om meditation) som jag vill kommentera och ge lite reflektioner kring. Här nedan är kommentaren i gult:

Linda skriver: Om att vara i en kropp man är tacksam för och nöjd med, och slippa negativa tankar … Så skulle jag vilja ha det. Jag har tankar som till 95% bara är negativa. Jag vaknar och det första jag gör är att tänka på hur ful och tjock jag är när jag ser mig i spegeln. Och sen håller det på så hela dagarna. När jag tränar och det går trögt tänker jag att det inte är så konstigt eftersom jag får skylla mig själv eftersom jag är så kass. Kass på att träna, kass på att sköta min kost. Jag har försökt att sätta mig i lugn och ro och bara låta tankarna rinna av mig, men den negativa rösten låter mig aldrig vara ifred. Jag tröstar mig med godis och tänker “imorgon, då jävlar” … Det finns en förklaring till mitt självförakt och det har med en kärlekslös och otrygg uppväxt att göra. Nu har jag fått råd om att börja med SSRI som en liten kick i baken för att kunna sluta tänka så negativt och elakt om mig själv. Jag har läst om vad du tycker om serotoninhöjare Martina och undrar om du tror att detta kan hjälpa mig få bort elak röst och byta ut med en lite snällare som gör att jag också kanske skulle kunna ägna mig åt en stunds meditation.

Mina reflektioner: Jag tänker på människor som mosaiker inombords och inte som distinkta enheter. Jag tänker att vi har så många olika viljor och tankar inom oss och när vi självsaboterar eller har negativt självprat, är det för att någon av dessa delar försöka skydda oss från något.

Jag var i samma situation i 20-årsåldern. 95% av mina tankar var negativa. Min inre bandspelare malde och malde om hur ful jag var, hur dålig jag var och att jag var ointelligent och att alla andra var så mycket bättre, finare och smartare. Först var jag inte medveten om det så en dåvarande pojkvän pekade ut det för mig. “Vad har du för bandspelare i huvudet egentligen?” frågade han mig en dag. Då föddes medvetenheten kring det, men det slutade inte. Jag trodde att dessa tankar hjälpte mig, att de höll mig i schack. Jag trodde att de fick mig att anstränga mig hårdare och lyckas bättre.

Negativa tankar = internaliserad mobbare

Negativt självprat är som att försöka uppfostra sig själv på det mest elaka sättet någonsin och det funkar inte. Mitt negativa självprat var inte bara internaliserat utan också högljutt framför andra. En dag satt jag och pluggade med några i min klass och hade högtalarsystemet påkopplat: “Jag kommer aldrig klara den här tentan, det är för svårt för mig, jag är för dum i huvudet…” Då svarade en av de duktigaste tjejerna som brukade få femma på alla tentor: “Meh… så kan du ju inte säga, du måste ju ändå tro att det kommer gå!” Va, tänkte jag. Måste jag det? Men då kanske jag slappnar av och kuggar?

Att kommentaren kom från en av de smartaste tjejerna fick mig att tänka till. Tänk om det gick att klara saker utan att mobba sig själv? Tänk om det kanske till och med skulle gå bättre? I samband med dessa nya tankar läste jag Mia Törnbloms bok Självkänsla nu (läs den! Här är en köplänk!) och insåg att jag hade fruktansvärt låg självkänsla. Jag är inte säker på var den kommer ifrån men uppenbarligen har någon etsat in “inte bra nog” in i min själ nått så förbannat djupt att jag fortfarande har problem med min självkänsla, men det negativa självpratet har åtminstone upphört. Jag ska berätta hur jag slutade.

Att sluta med negativt självprat

Vem vill ge en gammal mobbare gratis boende i sin egen hjärna? De ska ut NU! Det första jag gjorde var att av-identifiera mig själv från rösten och inse att det var en rest från förr och inte min egen röst. Det andra jag gjorde var att skriva ned alla kommentarer som den inre mobbaren sa och systematiskt byta ut dem.

“Jag kommer aldrig klara det här” blev “Jag ska minsann klara det här!”
“Jag är så jävla ful” blev “Jag är inte ett dugg ful, jag är precis lika fin som alla andra!”
“Jag är så jävla dum” blev “Jag är tillräckligt smart för att klara allting jag vill!”

…och så vidare!

Nu för tiden yttrar sig självkänslaproblem på andra sätt än just negativt självprat för mig, och det finns fortfarande jobb att göra även om min självkänsla är tusen gånger bättre. Att prata respektfullt med sig själv gör jättestor skillnad och en del i det är att alltid hålla vad man lovar. Om man säger till sig själv att göra en viss sak (till exempel sluta med socker) så måste man göra det, precis som man lovat en annan person något. När man börjar tänka på det sättet så blir man försiktigare med sina löften och förstår att man inte kan lova att till exempel sluta med socker, det är ett för stort löfte. Man kan bara lova att inte köpa hem det, att ta hjälp från andra, att vara öppen med sina problem och börja göra små konstruktiva förändringar.

Svart-vita tankar

Det är också viktigt att vara uppmärksam på svart-vitt allt-eller-inget tänkande och inte kräva av sig själv att vara perfekt. Ingen är perfekt och det är normalt att misslyckas med saker. Det är så man lär sig. Att en dag inte blir perfekt betyder ingenting och är absolut ingen anledning att ge upp!

När jag är öppen med mina egna misslyckanden får jag ofta kommentarer i stil med “Åh va skönt att se att du inte är perfekt” som om det fanns en enda möjlighet att jag vore det. Ingen, ingen, ingen lever perfekt hur det än må se ut på sociala medier. Att vara perfekt är inte vägen till framgång för då lär man sig inget nytt om sig själv. Bättre är att anta ett mer vetenskapligt synsätt och betrakta sina tankar, känslor, beteenden och utkomster från ett helikopter-perspektiv och titta på det objektivt. Detta synsätt är en bi-effekt av att meditera regelbundet så läs gärna mitt inlägg om meditation här.

SSRI och annan medicinering

“Lågt serotonin” kan ge ett extremt negativt självprat och det kan hjälpa att medicinera med SSRI. Jag ser den här typen av mediciner som ögonöppnare. Jag märkte när jag tog SSRI att jag tänkte mindre negativt om mig själv och om andra människor och att jag blev mer social. Det var en intressant upplevelse, men jag skulle absolut inte råda någon att gå på full dos under lång tid. Det är för biverkningstungt (tycker jag) och vad som ger bäst resultat är ändå terapi, självterapi, dagboksskrivande och meditation. SSRI är bara en liten push åt rätt håll, med biverkningar som att man blir alldeles för obrydd, dvs slutar bry sig för mycket om sig själv och sin omgivning, tappar intresset för sexet, drabbas av anorgasmi och också kan bli enormt trött. Dessa är de allra vanligaste biverkningarna på full dos, så jag har skrivit ett inlägg om hur man kan mikrodosa för att få de positiva effekterna utan biverkningarna. Läs det här!

Jag har även mängder av inlägg om självkänsla och olika knep för att träna upp den. Läs dem gärna, och skriv en kommentar om hur du hanterar negativt självprat!