Inlägget innehåller en köplänk till Adlibris!
Jag fick en kommentar om negativt självprat (till mitt inlägg om meditation) som jag vill kommentera och ge lite reflektioner kring. Här nedan är kommentaren i gult:
Linda skriver: Om att vara i en kropp man är tacksam för och nöjd med, och slippa negativa tankar … Så skulle jag vilja ha det. Jag har tankar som till 95% bara är negativa. Jag vaknar och det första jag gör är att tänka på hur ful och tjock jag är när jag ser mig i spegeln. Och sen håller det på så hela dagarna. När jag tränar och det går trögt tänker jag att det inte är så konstigt eftersom jag får skylla mig själv eftersom jag är så kass. Kass på att träna, kass på att sköta min kost. Jag har försökt att sätta mig i lugn och ro och bara låta tankarna rinna av mig, men den negativa rösten låter mig aldrig vara ifred. Jag tröstar mig med godis och tänker “imorgon, då jävlar” … Det finns en förklaring till mitt självförakt och det har med en kärlekslös och otrygg uppväxt att göra. Nu har jag fått råd om att börja med SSRI som en liten kick i baken för att kunna sluta tänka så negativt och elakt om mig själv. Jag har läst om vad du tycker om serotoninhöjare Martina och undrar om du tror att detta kan hjälpa mig få bort elak röst och byta ut med en lite snällare som gör att jag också kanske skulle kunna ägna mig åt en stunds meditation.
Mina reflektioner: Jag tänker på människor som mosaiker inombords och inte som distinkta enheter. Jag tänker att vi har så många olika viljor och tankar inom oss och när vi självsaboterar eller har negativt självprat, är det för att någon av dessa delar försöka skydda oss från något.
Jag var i samma situation i 20-årsåldern. 95% av mina tankar var negativa. Min inre bandspelare malde och malde om hur ful jag var, hur dålig jag var och att jag var ointelligent och att alla andra var så mycket bättre, finare och smartare. Först var jag inte medveten om det så en dåvarande pojkvän pekade ut det för mig. “Vad har du för bandspelare i huvudet egentligen?” frågade han mig en dag. Då föddes medvetenheten kring det, men det slutade inte. Jag trodde att dessa tankar hjälpte mig, att de höll mig i schack. Jag trodde att de fick mig att anstränga mig hårdare och lyckas bättre.
Negativa tankar = internaliserad mobbare
Negativt självprat är som att försöka uppfostra sig själv på det mest elaka sättet någonsin och det funkar inte. Mitt negativa självprat var inte bara internaliserat utan också högljutt framför andra. En dag satt jag och pluggade med några i min klass och hade högtalarsystemet påkopplat: “Jag kommer aldrig klara den här tentan, det är för svårt för mig, jag är för dum i huvudet…” Då svarade en av de duktigaste tjejerna som brukade få femma på alla tentor: “Meh… så kan du ju inte säga, du måste ju ändå tro att det kommer gå!” Va, tänkte jag. Måste jag det? Men då kanske jag slappnar av och kuggar?
Att kommentaren kom från en av de smartaste tjejerna fick mig att tänka till. Tänk om det gick att klara saker utan att mobba sig själv? Tänk om det kanske till och med skulle gå bättre? I samband med dessa nya tankar läste jag Mia Törnbloms bok Självkänsla nu (läs den! Här är en köplänk!) och insåg att jag hade fruktansvärt låg självkänsla. Jag är inte säker på var den kommer ifrån men uppenbarligen har någon etsat in “inte bra nog” in i min själ nått så förbannat djupt att jag fortfarande har problem med min självkänsla, men det negativa självpratet har åtminstone upphört. Jag ska berätta hur jag slutade.
Att sluta med negativt självprat
Vem vill ge en gammal mobbare gratis boende i sin egen hjärna? De ska ut NU! Det första jag gjorde var att av-identifiera mig själv från rösten och inse att det var en rest från förr och inte min egen röst. Det andra jag gjorde var att skriva ned alla kommentarer som den inre mobbaren sa och systematiskt byta ut dem.
“Jag kommer aldrig klara det här” blev “Jag ska minsann klara det här!”
“Jag är så jävla ful” blev “Jag är inte ett dugg ful, jag är precis lika fin som alla andra!”
“Jag är så jävla dum” blev “Jag är tillräckligt smart för att klara allting jag vill!”
…och så vidare!
Nu för tiden yttrar sig självkänslaproblem på andra sätt än just negativt självprat för mig, och det finns fortfarande jobb att göra även om min självkänsla är tusen gånger bättre. Att prata respektfullt med sig själv gör jättestor skillnad och en del i det är att alltid hålla vad man lovar. Om man säger till sig själv att göra en viss sak (till exempel sluta med socker) så måste man göra det, precis som man lovat en annan person något. När man börjar tänka på det sättet så blir man försiktigare med sina löften och förstår att man inte kan lova att till exempel sluta med socker, det är ett för stort löfte. Man kan bara lova att inte köpa hem det, att ta hjälp från andra, att vara öppen med sina problem och börja göra små konstruktiva förändringar.
Svart-vita tankar
Det är också viktigt att vara uppmärksam på svart-vitt allt-eller-inget tänkande och inte kräva av sig själv att vara perfekt. Ingen är perfekt och det är normalt att misslyckas med saker. Det är så man lär sig. Att en dag inte blir perfekt betyder ingenting och är absolut ingen anledning att ge upp!
När jag är öppen med mina egna misslyckanden får jag ofta kommentarer i stil med “Åh va skönt att se att du inte är perfekt” som om det fanns en enda möjlighet att jag vore det. Ingen, ingen, ingen lever perfekt hur det än må se ut på sociala medier. Att vara perfekt är inte vägen till framgång för då lär man sig inget nytt om sig själv. Bättre är att anta ett mer vetenskapligt synsätt och betrakta sina tankar, känslor, beteenden och utkomster från ett helikopter-perspektiv och titta på det objektivt. Detta synsätt är en bi-effekt av att meditera regelbundet så läs gärna mitt inlägg om meditation här.
SSRI och annan medicinering
“Lågt serotonin” kan ge ett extremt negativt självprat och det kan hjälpa att medicinera med SSRI. Jag ser den här typen av mediciner som ögonöppnare. Jag märkte när jag tog SSRI att jag tänkte mindre negativt om mig själv och om andra människor och att jag blev mer social. Det var en intressant upplevelse, men jag skulle absolut inte råda någon att gå på full dos under lång tid. Det är för biverkningstungt (tycker jag) och vad som ger bäst resultat är ändå terapi, självterapi, dagboksskrivande och meditation. SSRI är bara en liten push åt rätt håll, med biverkningar som att man blir alldeles för obrydd, dvs slutar bry sig för mycket om sig själv och sin omgivning, tappar intresset för sexet, drabbas av anorgasmi och också kan bli enormt trött. Dessa är de allra vanligaste biverkningarna på full dos, så jag har skrivit ett inlägg om hur man kan mikrodosa för att få de positiva effekterna utan biverkningarna. Läs det här!
Jag har även mängder av inlägg om självkänsla och olika knep för att träna upp den. Läs dem gärna, och skriv en kommentar om hur du hanterar negativt självprat!
Martina- andra gången jag skriver genom alla år jag haft glädjen och nyttan av att få läsa allt du bidrar med här på din sida och i alla dina böcker…
Kanske, kanske du som jag kan ta tröst och framförallt vila i allt du ser omkring dig där du är i din isolering i huset i skogen. Hjärnan spinner loss i så mycket oro och funderingar om situationen nu oavsett om vi ”bara” är oroade för allt som händer oss alla i världen pga Corona eller om vi som du dessutom har någon nära som är sjuk (oavsett sjukdom). För egen del har jag tydliga drag av aspberger och har för min del behov av ganska inrutad tillvaro där jag bara behöver ta in nyheter och förändringar i lagom portion för att orka med. Har alltför lätt att spinna loss på funderingar och oro. Lite speciell situation nu och så är det förmodligen för många andra också… Det är då allt vi ser i naturen omkring oss kan ge vila och tröst—
Du har frågat oss följare om en kurs kan vara intressant men du frågar oss om ämne. En annan läsare här har frågat efter en kurs med dig.. Tänker på att det jag speciellt gillar när jag följer dig på hemsidan är att du håller dig uppdaterad i så mycket inom hälsoforskning via ditt företag. Skulle aldrig kunna få del av så många nya tankar själv. Jag gör egna bedömningar sedan och drar slutsatser för egen del ifall jag vill omvärdera mina egna tankar kring hälsa… eller inte. Kanske något du ändå kan dra nytta av i upplägget för en kurs.
Vad kan en kurs handla om?
Kanske någon slags hjälp inför hur vi ska hantera årets semester som kan tyckas fjuttigt i sammanhanget men viktigt för allas vår återhämtning inför höst och vinter ändå.
Eller någon kurs där vi får ta ställning till våra livsvärderingar. För är det något man redan förstår så är det att vi kommer omvärdera en hel del i vår tillvaro framöver- många av oss i varje fall.
Eller en kurs som kan hjälpa oss att ta tag i beroendepersonligheten. Exempelvis att sluta röka som känns angeläget för min egen del. Detta fast jag är livrädd inför den utmaning det kommer innebära för mig. Inte nu- absolut inte nu – men lite längre fram när jag orkar fokusera och inte är så rädd och orolig som jag är nu. Har inte tidigare förstått att mina luftrör och lungor kan behöva fungera bättre än de gör för att klara av otäcka virus. Också framöver. Om jag nu slipper undan denna gången.
Kram Martina från Marita i Motala
Tack så mycket!
Hej!
Jag tänkte dela med mig av mina tankar och upplevelser kring detta ämne. Jag har själv gjort resan från psykisk ohälsa (började i tonåren) till att idag (fyller snart 40 år) må bra för det mesta. Jag arbetar idag som KBT-terapeut och har lärt mig mycket genom min egen resa och lär mig nu ännu mer genom mina klienter.
Det som jag ser som en gemensam nämnare för många av de som söker hjälp (med liknande symptom som nämns i kommentarerna) är att det finns en inbyggd känsla av skam.
En av människans grundkänslor är att kunna känna sig skamsen. Den känslan har som funktion att vi ska förstå att vi har gjort ngt som gruppen ogillar, och få oss att rätta till vårt beteende, så vi blir accepterade av gruppen igen. Det är alltså en känsla som vi behöver för att överleva, för utan vår flock överlever vi inte (vi är programmerade att vara flockdjur). Så, att känna sig skamsen kan alltså kopplas till något man gjort.
Men, när vi känner skam, så går det inte att koppla till något vi gjort, utan det handlar om hela mig. Och då finns det ju “ingen lösning”, inget jag gör ändrar på det. Det är något med mig, det är fel på mig, ja, hela jag är fel, och jag har ingen riktig plats, det finns ingen plats som är för mig. När man bär på skam, så blir allting färgat av det, ens tankar och ens känslor och beteenden. Skam är som ett själsgift och det går inte att komma ifrån den.
Negativt självprat, missbruk, självskadebeteende, depression, ångest och självmordtankar och liknande ser jag som symptom. Toppen på isberget. Det är den som syns, men det är inte den det handlar om. Om man bär på skam, så är det är det inte t ex negativt självprat som är själva problemet, utan det är skammen.
Och, det finns inga rätt eller fel när det handlar om att hitta sin väg till psykisk hälsa. Jag lägger inga värderingar i om man väljer medicin eller inte. Jag set det som olika sätt bara. Att ta en medicin tänker jag är för att lindra/läka symptomen. Och medicin kan få en att må bättre och det i sig kan göra att man tänker och agerar annorlunda på ett sätt som är bra för en. Utifrån och in-perspektiv. Jag jobbar med inifrån och utperspektiv istället. Om jag kan hjälpa en klient att 1. få syn på sin skam och 2. reparera/sörja det som behöver sörjas och 3. ändra på tankar och beteenden, så finns möjlighet att leva ett liv med mindre skam och genom det så minskar symptomen “av sig självt”.
Själva metoden jag använder är flera olika. KBT är som en verktygslåda, finns många olika metoder i den lådan. Där jag verkligen märkt en väsentlig skillnad i behandlingen, är när jag lyckas få klienten att koppla tillbaka till sig själv som barn och där vi “kliver in” i de “scener” där barnet har blivit övergivet på olika sätt och “reparerar” det. Det här måste ske i hela kroppen, det kan inte bara ske på rationellt plan, för då sker ingen verklig förändring. Men, när det sker på riktigt, så förvandlar det faktiskt en. Från skam till tillit skulle jag kalla vägen…
Det finns inga garantier i något. Varken i medicin eller terapi. Det går inte att veta på förhand om det fungerar. Men, det är inte omöjligt! Det finns en chans! Det gäller att hitta det som gör det möjligt för just dig! Det är därför man aldrig nånsin ska ge upp. Fortsätt tro på att det finns en väg för dig <3.
Om du vill lära dig mer om skam, så rekommenderar jag varmt psykoterapeuten Göran Larssons bok "Skamfilad".
Vänligen Linda Dahlgren, KBT-terapeut
Tack så mycket Linda! Jag håller verkligen med om att Skamfilad är en väldigt bra bok på ämnet 🙂
Hej, har gått upp några kilo i vikt i vinter pga stress och tänkte nu gå ner detta snabbt samt samtidigt rensa kroppen. Vad tror du om tre dagars ’fasta’ med brain occtaine, kaffe och vatten? Är redan på dag två idag. (Självklart är kaffe ej optimalt, men det går ej för mig utan.) Gjorde en 10 dagars fasta på vatten och bcaa för några år sen med goda resultat, men tänkte att brain occtaine nog är bättre för kroppen ur fastesynpunkt då man ger den en paus från alla proteiner(aminosyror). Vad tror du? Eller finns det bättre strategi för snabbt resultat som samtidigt ej sliter på kroppen (ex bidrar till rynkor etc)?
Jag vet inte faktiskt, du får testa dig fram 🙂
Annika håller med dig fullständigt! Är tyvärr fast på SSRI och har histaminintolerans som jag tror har utvecklats mycket på grund av medicinen 🙁 När jag ser tillbaka så hade jag inte alls histaminbesvär innan jag började medicinen. för 16 år sedan. Har lyckats trappa ner en hel del under flera år men med hemska långvariga symptom både fysiskt och psykiskt och vet ärligt talat inte om jag en dag kommer att kunna trappa ut medicinen helt.
Gärna om att bli av med envisa tarmparasiter utan medicin om det går
Viktigt inlägg, absolut!! Tack!!
Dock tror jag att det är inte så enkelt att bli av med den interna mobbaren. Det är precis som Linda skriver att en förklaring till hennes (och mitt och många andras) självförakt är bl. a. en kärlekslös och otrygg uppväxt som präglades av nedvärdering.
Jag är 51 och har i samband med bearbetning av sorgen över en svår förlust funderat mycket över mitt liv och har upptäckt att jag stod under en narcisstiskt regime i hela mitt liv fran först min mormor och mamma och senare min man. Jag menar inte vanlig insta narcissm utan NPD (narcisstic personality disorder).
Det betyder att man upplevt svår trauma och man har egentligen sugit upp med bröstmjölken att man är totalt värdelöst, har inga rättigheter, och då utvecklar man ingen självförtroende och självkänsla.
Och det gör också att man inte kan hitta äkta vänner, får egentligen sällan eller ingen bekräftelse i livet även om man jobbar hårt för allting och sen att man inte lita på nån längre och särskild inte på sig själv. Och då kan man traggla hur mycket som helst positva affirmationer, de negativa tankar väger tyngre.
Det hjälper bara so länge allt går väl, vilket det inte alls gör. Eftersom man är en magnet för problem (nån maste ju göra upp med skiten på planeten eller hur?) känns det som. För jag har alltid ett problem som måste lösas och det problemet har inte jag förorsakat konstigt nog. Det är 95% problem som kommer externt och krossa de goda dagarna man har i flow, vilka är so himla sällsynta. och då känner man sig dåligt och värdelöst igen (man fråga varför jag?) och värdelöst och allt börjar om igen.
Vad jag vill säga är att om man känner stark och permanent självförakt, vilket är ingen vanlig negativ prat och självbojkott som man kan bota med positiva tankar eller handlingar BARA, det krävs mer hjälp i form av terapi.
Men ffa ska man verkligen fundera över roten av självhatet, var kommer den ifrån, eftersom det hjälper med selfhealing. Kommer den från en förälder, en ‘partner’, en ‘vän’ etc? Då måste man blir av med det giftet asap, för annars bli man förgiftat varje dag utan att riktigt märker detta (narcisster är verkligen förslagna manipulatorer!!).
Sök hjälp, positiv prat räcker inte!
För en del är antidepressiva ett livsviktigt stöd utan stora biverkningar 🙂 Jag får tyvärr biverkningar även av låg dos antidepressiva. Jag får bland annat svår histaminintolerans, trots att de flesta antidepressiva har antihistamin effekt. Det finns flera teorier om orsaken, bl a att antidepressiva reducerar DAO-enzymet som bryter ned histaminet, att de aktiverar mastcellerna som i sin tur utsöndrar histamin, att de ökar serotonin/noreadrenalin som är biogena aminer samt att den antihistamina effekten påverkar histaminreceptorerna. Därtill kommer att vissa antidepressiva är oerhört svåra att trappa ned för en del, även vid låg dos. Det kan innebära flera år med svåra utsättningssymptom både under och efter nedtrappningen. Mutationer på CYP-generna kan också påverka om man överhuvudtaget tål antidepressiva eller inte. Det hade varit bra om man kund kontrollera bättre innan man påbörjar en medicinering hur man troligtvis kommer att reagera samt vilken sort och dos som passar bäst 🙂
Annika håller med dig fullständigt! Är tyvärr fast på SSRI och har histaminintolerans som jag tror har utvecklats mycket på grund av medicinen 🙁 När jag ser tillbaka så hade jag inte alls histaminbesvär innan jag började medicinen. för 16 år sedan. Har lyckats trappa ner en hel del under flera år men med hemska långvariga symptom både fysiskt och psykiskt och vet ärligt talat inte om jag en dag kommer att kunna trappa ut medicinen helt.
Skulle SSRI kunna hjälpa en att komma ur socker och hetsätningsträsket tro? Vet inte längre om jag äter för att jag är deprimerad eller om jag är deprimerad för att jag äter dåligt och har gått upp så mycket i vikt och hatar mig själv. Försöker jobba med alla friskfaktorer som sömn, lchf, motion mm men så när sötsuget eller en jobbig känsla slår till så lyckas jag inte mota bort tankarna. Har läst Lyckofällan och försöker med ACT. Men det kanske är dags för professionell hjälp?! Hållit på såhär i 10-15 år. Tar gärna emot tips om hur andra hanterar känsloätande och hetsätning!
Prata gärna med din läkare om wellbutrin/voxra, det hade jag satsat på i din situation.
Jag drabbades av mycket negativa tankar om mig själv när jag blev utbränd. Det var kronisk stress i kombination med sömnbrist samt en psykopatchef som gjorde att jag hade lust att lägga mig under gran ute i skogen och aldrig komma tillbaka. Men i grunden hade jag dålig självkänsla sedan skolan där jag fick höra varje dag hur ful, dum etc jag var… Det som har hjälpt mig är att gå till världens bästa psykolog, gå kurs i mindfulness, vara ute i naturen varje dag, sluta på det destruktiva jobbet, prioritera tid med mig själv, noga välja bort energitjuvar i bekantskapskretsen samt ta hjälpmedel för sömnen. Jag tar lite omväxlande Propavan, melatonin, GABA, 5htp, valeriana samt magnesium och zink varje kväll. Var länge misstänksam mot onaturliga sömnmedel, men kan nu lovprisa Propavan eftersom den hjälper mig väldigt bra. Det är så otroligt viktigt att stimulera parasympatiska nervsystemet för att komma bort från de negativa tankarna. Märks tydligt om jag sovit dåligt, då kommer fler av de inneboende trollen fram igen.
Hej! Kan inte nog understryka att som Martina svarar Reb. Kilona är oviktiga. Jag är själv 160 cm och väger 56 kilo. Hade själv samma tänk i flera år. Att en viss siffra var bättre. Män nojar inte om detta. Läs Martinas alla böcker, där finns massor att lära sig. Är 50 år
För mig fungerar folat väldigt bra mot självmobbningen. Jag ser en skillnad mellan serotoninbrist som leder till ständig jakt på bekräftelse, egocentrism, och för högt homocystein som leder till självmobbning utan jakt på bekräftelse, bekräftelse hjälper inte.
Jag har varit deprimerad från och till i 10 år och lidit av mycket ångest och allt är som bortblåst efter att jag började med SSRI. Även blivit mer social och slutat älta negativa tankar. Känner dock igen biverkningarna du nämner. Sover mycket, ofta 11 timmar per natt, men är ändå väldigt trött. Du skriver att du inte skulle råda någon att gå på full dos under en längre tid, vad skulle du säga är en längre tid? Personligen känner jag att jag aldrig vill sluta medicinera, känner att jag fått mitt gamla jag tillbaka, trots tröttheten. Har ätit full dos sen December. Ps. Tack för allt du delar med dig av på bloggen, du har hjälpt mig mycket <3
Längre tid är flera år, jag värderar personligen min sexdrift för mycket för att offra den på något!
En annan tanke. Under vår uppväxt har vi byggt upp en hel hög med negativa tankar som fungerat som nödvändigt försvar, ibland även livsavgörande för oss. Denna gråa hög med skut ligger kvar och genererar negativa tankar, självsabotage m.m. ett sätt att lossa denna mentala handbroms ( och gaspedal i fel riktning) är att helt enkelt göra en mental omstart.
Vi har alla våra felprogrammeringar och omfattningarna kan variera.
I min egen omstart av livet har jag bla använt mig utav självhypnos. Det funkar bra på mig och hag kan göra det bär jag känner för det. Jag rekommenderar Marisa Peer och hennes program RTT – Rapid Transformational Therapy. Finns att köpa via Mindvalley.com eller hennes egen hemsida. En bra kurs med videoföreläsningar och egna ljudfiler att ladda ner och lyssna på.
Hon är jättebra att lyssna på och hon går den snälla vägen genom att hjälpa lyfta av “skiten som sitter i vägen”.
Hej Martina!
Du är en sådan sann inspiration! Stort tack för ditt engagemang och att du delar med dig av alla dina tips och tricks!!!
Jag fann dig bara den senaste månden och är helt såld – beställt dina böcker och ser fram emot att grotta ned mig i de 🙂
När pandemin är över skulle jag så gärna vilja “anställa” dig då jag behöver hjälp med att komma rätt.. Jag är 162cm och tränar styrka + löpning 5 dagar i veckan och har hela mitt liv vägt 50kg och just nu väger jag 54kg.. Denna pandemin är stressigt mentalt och gör att jag hetsäter mycket. Jag har alltså gått upp 2 kg på tre månader. Har SÅDAN ångest för detta och känner mig otroligt äcklig. Vill så gärna ha hjälp med att komma i form igen och det går främst att göra med kosten..
Har du tips på menyer / mat jag kan äta för att tappa vikten och tona kroppen? Kollat igenom din blogg för tips men har svårt att lägga upp schema och hitta disciplinnen.
Kram och tack!
Det går tyvärr inte att anställa mig 😉 Chilla med dina kilon, det spelar absolut ingen roll alls om du väger 50 eller 54 eller 58. Ingen ser det och ingen tycker att du är äcklig.
För recept finns min bok keto – den kompletta boken om ketogen kost!
Tack fina du!
Otroligt frustrerande bara när jag vägde 51kg vid årsskiftet och nu 54kg och jag kan för mitt liv inte förstå vad det är jag gör för fel. Inte ändrat varken min kost (äter kanske lite större portioner) eller träning något avsevärt och festar mindre och sover mer än vad jag har gjort tidigare…
Stress ger viktuppgång oavsett vad du gör, men bry dig inte om det. Normala fluktuationer måste få vara okej utan att du sätter hela ditt värde i en siffra på vågen. Låtsas att det står 44 istället 😉
Å vad jag behövde detta! Här gått upp ett par kg de senaste veckorna och det stressar mig rätt mkt men har ändå ätit rätt ok. Är dock hemma med barnen hela dagarna för en av dem har småhosta vilket är krävande för mig som är introvert, så det kanske inte är så farligt ändå ? Gick ner mkt förra året och är rädd för att gå upp allt igen.
Tack!!
Vad tycker du är mest optimal för långsiktig hälsa? Att fasta eller äta frukost? Nu äter jag första målet på dagen kl 12 för att antingen få in 16 eller 18h fasta då jag ofta äter middagar med mitt jobb. Funderar på om det vore bättre att skippa middagen och äta frukost istället. Jag tror verkligen att fasta är bra för kroppen
Jag tycker att frukost är bra för cirkadiska rytmen och för att få rätt frisättning av alla matsmältnings/hunger/mättnadshormoner.
Asså chilla, verkligen! Du har en superlåg vikt redan. Jag är sockerberoende och har gått upp 20 kg på ett halvår och väger 80 kg till 158 cm, det du! Jag har panik och vet inte hur jag ska ta mig ur träsket.
Jag var också sockerberoende för ett år sedan. Åt godis varje kväll. Men sedan testade jag utan socker, kaffe och alkohol i 4 veckor och nu substituerar jag godis med nötter (vet inte om det är så mycket bättre..). Jag klarade att hålla det i 4 veckor för att alla i mitt umgänge visste om vad jag gjorde så de kunde även hålla mig accountable om jag inte höll det, vilket hjälpte 🙂
Men med pannben, LCHF-kost och lite fysisk aktivitet klarar du att bli av med det!!
Bra inlägg!
Jag tror ändå mest på principerna från acceptance and committment therapy (ACT), där man övar på att se tankar endast som tankar, utan att argumentera emot dem. Släpp taget om de tankar som inte hjälper dig i din riktning, mot dina mål – och agera. Tankar styr inte nödvändigtvis beteende.
Get Out of Your Mind and in to Your Life – blir kanske särkilt konkret när man känner sig svag, trött och oattraktiv på gymmet: ”Där kom de gamla tankarna igen, nu dags för marklyft!”
Håller helt med, ACT är asbra!
Fina Martina! Jag är Linda:n som skrev inlägget och att du svarar med att ge min fråga ett helt eget inlägg var värt mer för mig än jag kan beskriva med ord. Först läste jag ditt svar/inlägget lite snabbt. Sen läste jag det igen noggrant – och hamnade i en gråtattack som kom från ingenstans och som till en början inte verkade ha något slut 🙂 Idag ska jag höra din röst hjälpa min egen! Tack bästa Martina för alla dina kloka råd och svar! Tänk att en människa som man inte känner eller har nära kan betyda så mycket. Idag ska jag inte känna mig dålig, och det är tack vare dig! Idag ska mobbaren ut ifrån mitt huvud, och det är tack vare dig. Tack Martina <3
Tack själv Linda! Jag hejjar på dig!
Min hjärna är totalt hopplös! Jag har provat nästan allt i terapiväg men verkar vara helt resistent. Har ett enormt självförakt och det enda som hjälpt mig är fulldos Sertralin (har stått på det i många år). Är rädd för att sänka dosen då jag gått in i djup depression när jag försökt, men skall nog ändå testa att mikrodosera.
Så bra förklarat! Tack för dina inlägg. Måste verkligen testa microdosing. Kan man göra så med fler mediciner som tex är tyngre än SSRI? Kan man microdosa neuroleptika?
Jag vågar inte svara på den frågan 🙂
Boktips: http://www.tamingyourgremlin.com
Kloka människa!!