Vinyasa flow i Shanghai

Jag började med yoga förra året men blev mer regelbunden först i våras. Då gick vi på Vinyasa flow varje söndag plus någon mer experimentell sort som akro-yoga eller aerial-yoga. De flesta kurserna var väldigt jobbiga, långt över min förmåga och jag trodde då att poserna var själva grejen. Jag trodde det för att varje yogapass innebar att yogaläraren försökte tvinga in mig i en position jag inte klarade, skrattade ut mig eller frågade om jag var sjuk eller något var fel. Varje pass var en blandning mellan förnedring och tortyr, och att jag kände mig sämst i världen.

Låter det som en najs yoga?

Nej!

Det låter inte som yoga överhuvudtaget, det låter mer som nordkoreansk gymnastikträning. Det kan man ju också ägna sig åt om man vill, det är säkert väldigt effektivt på sitt sätt.

Handstående i Fiskebäckskil

Styrketräningen har alltid varit tvärtom för mig. 100% acceptans. Vad jag lyfter för vikter är min ensak och det som är tungt för mig är tungt. Punkt. Alla kör sin grej efter egen förmåga. Jag tror att det var därför som jag fastande för gymmet från första början, för att det var så kravlöst och man inte kunde vara kass.

Poletten trillade ned

Så har jag då späkt mig vecka efter vecka och tänkt att det nog är bra för mig. Jag blir lite mindre stel och lär mig nya moves som involverar balans och motorik. I kombination med min övriga kroppsviktsträning tror jag det kan bli riktigt bra. Men så såg jag en youtube-intervju med Kino MacGregor (känd yoga-guru) som fick poletten att trilla ned. Hon pratade inte alls om yoga som ett verktyg för späkning och att uppnå olika poser, hon pratade om yoga som en väg till upplysning. Att på yoga-mattan ska man bara gå in i sig själv, vara närvarande, andas och acceptera där man är.

Det fick mig verkligen att undra varför INGEN yoga-lärare berättat det här, någonsin. Det känns inte ett dugg upplyst att skratta ut sina elever eller skrämma dem. Jag vet ju att yogisar som läser här har sagt det här till mig, att det inte handlar om poserna, men eftersom det inte har varit min verklighet har jag inte fattat riktigt. Men nu fattar jag! Och nu kan jag nog börja gilla yoga, och sluta se det som ett verktyg för självspäkning!

Vi testade Bikramyoga

Bikramyoga

Vi testade det nu i veckan. Det involverade inte heller någon typ av acceptans utan var (enligt mig) ganska hårt, späkande och tortyraktigt. Dessutom yogar man i 40-gradig hetta, men försökte (med mina nya insikter) att ta det lugnt och bara göra det jag kunde.

Återigen – varför finns det inga yogalärare som fokuserar på processen och talar om att själva grejen är andning, acceptans och närvaro? Jag tror att det är fler som inte har en aning om det här. Även bland de som är duktiga på yoga och kan slå knut på sig själva.

Med de här nya insikterna känner jag att jag antingen vill yoga själv, som en typ av meditation, eller med en riktig bra lärare. En lärare som är okej med att man är stel som en pinne och inte hetsar eller skammar.

Finns det? Och i så fall var?

Att hitta sitt “syfte”, sitt “purpose” är någonting jag diskuterar mycket med mina kompisar nu. Många av mina vänner jobbar på bra positioner inom företag, projektledare, chefer och är i grunden civilingenjörer. Men, de känner inte att de är i sin “ikigai”, “in the zone”, de känner inte att de lever sitt purpose.

Varför?

Jag TROR att ett jobb, vilket jobb som helst skulle kunna vara en mix av passion, profession, mission, vocation som man tjänar pengar på och som bidrar till en bättre värld. Jag tror inte att det behöver vara något superkomplext som att leva Elon Musks liv.

Nyckeln = att lära känna sig själv

Jag tycker att mitt dagboksskrivande, min meditation och mitt analytiska sinne för mig närmare mitten. Och jag tror att man måste våga misslyckas lite också, testa lite olika saker för att se om man kommer närmare eller längre ifrån. Jag VET att mitt syfte är att hjälpa människor, men jag vet inte exakt HUR men känns som att jag kommer närmare ju mer jag nätverkar och brainstormar med andra.

Den saknade pusselbiten för min del är samarbetena med andra människor, det kan bli så fantastiskt bra! 

Det känns som att de flesta människor är i den inringade zonen. De jobbar med något de utbildat sig till för att tjäna pengar. Det är ju tryggt och bra men lämnar ofta en känsla av “var det här allt?” 

Nej det är inte allt, det finns så mycket mer! 😀

Jag är ju själv inte i min zone så det är svårt för mig att liksom “övertyga” mina anställda vänner om det, men jag är i alla fall på väg dit. Roliga diskussioner blir det åtminstone och jag köper verkligen att det anställda livet har sina födelar.

Vad tycker du? Är du nära din ikigai eller långt ifrån?