Del 1 – Min process att sluta med people pleasing
Del 2 – När din snällhet baktänder
Jag diskuterade det här med vänskap med en nära vän häromdagen, och vi pratade om hur jobbigt det är när man måste vakta varje ord och är livrädd för att trampa snett. Vissa har det ju så med sin släkt, att farbror Åke blir VANSINNIG för minsta lilla och alla måste trippa på tå runt honom. Ännu värre blir det förstås när man har det så med sin partner, det hade jag aldrig någonsin stått ut med, men däremot har jag stått ut med kompisar som är så.
Relationer att utvecklas i
Jag tycker verkligen att det är viktigt med ärlighet och att man är 100% öppen med vad man känner hela tiden. Tydligen tycker inte alla det, men jag är väldigt tacksam för att jag har den överenskommelsen med mina närmaste i alla fall. Det måste finnas utrymme att utvecklas, att vara ovänner, skrika på varandra, ha olika åsikter och så vidare. Villkorslös kärlek ska vara villkorslös, och det är något man BESTÄMMER sig för oavsett VAD.
Jag och min närmaste vän kan verkligen vara oss själva till 2000%
Selfie från 2007
Vänskap som en 5-filig motorväg
Jag önskar att jag hade utvecklat en metod för att hitta människor på sin egen planhalva men jag har tyvärr inte det. Det här är nämligen ganska nytt för mig, det är nytt att engagera mig så intensivt i andra människor så jag håller fortfarande på att lära mig. Vad jag har förstått hittills är i alla fall vikten av att vara väldigt tydlig, ha mycket integritet, sätta gränser, våga vara en egen person med egna åsikter från första början.
Mitt mål är att BARA ha relationer som är som 5-filiga motorvägar med mycket respekt, kärlek och utrymme att utvecklas och testa gränser. Det här är oftast lättare med killkompisar för deras uppfattning ändras inte lika lätt, och klampar man över någon gräns får man veta det inom 5 sekunder. Det är min uppfattning i alla fall.
Vad tycker du? Är det viktigt att du kan vara HELA dig själv med människor och brukar du kunna vara det?