Sommaren närmar sig med stormsteg trots att man inte kan tro det överhuvudtaget för där jag är har vi i alla fall is på marken fortfarande. Kan du fatta att det är April på söndag? Det kan inte jag!

En grej som brukar motivera folk till att träna är den här jäkla sommaren, att man tror att man måste se ut på ett visst sätt då. Det är ett så förgängligt och tråkigt sätt att motivera sig, att man måste ha en särskild kropp för att få visa sig i bikini eller shorts. Nä blä, det är sämsta möjliga drivfaktor för de allra flesta.

Inre vs yttre motivation

När jag började träna hade jag 100% inre motivation till träningen, det var meditation för mig och jag visste ingenting om fitness eller vad man kunde jämföra sig med. Det här var före instagram. Jag visste inte heller hur man tränade, men det gjorde inte så mycket det var bara skönt att stå och pumpa med vikterna och vara i sin egen värld. Jag gjorde samma med löpningen, räknade bara antal varv jag orkade springa.

Sen blev jag introducerad till det här med hastighet, att man skulle springa på en viss tid och insåg att jag var långsammare än en sömnig snigel. Jag som trodde att jag var så duktig och så var jag inte alls det! Där dog den löparglädjen.

Sen började jag intressera mig för fitness och tränade för att uppnå en viss look. Tränade och tränade och tränade men jag såg aldrig ut exakt sådär som man ska.

Jag tävlade lite och det gick väl okej men det var ärligt talat riktigt anti-klimax. Att se ut på ett visst sätt motiverar inte mig för fem öre och där dog den träningsmotivationen.

Sen var det lite fram och tillbaka med träningen. Jag ville träna av hälsoskäl men började hata fitness. Förakta fitness. Förkasta fitness och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Yoga? Crossfit? Finns det något jag inte är helt värdelös på?

Inre motivation är nyckeln till att lyckas

Så började jag träna med min coach för att hitta ett sätt att utvecklas som ger mening istället för att bara ta tid och energi. Att träna på det sättet jag gör nu är egentligen inga konstigheter för det är mest styrketräning, lite handstående och en hel del flexibilitetsträning. Jag har pratat om det tidigare, men grejen är att den här träningen är så himla mental för mig. Den är mindfulness på högsta nivå och tvingar mig att se bortom prestation och utseende, och acceptera var jag är och vad jag gör exakt nu.

Bildcred UnderMyUmbrella 

Vad som driver mig nu är att bara vara närvarande i träningen och göra övning efter övning som står på mitt program. När jag känner mig kass så får jag bråttas med mitt ego och fråga mig själv varför jag måste vara bra, eller varför jag måste kunna en viss sak på en viss tid. Handstående är verkligen ego-triggande för mig för dels är jag ju livrädd för att ramla och slå mig, sen har jag inte så bra balans och jag vet inte när jag kommer kunna stå på händer. Jag måste acceptera det och bara göra mina progressioner och bygga skill efter skill i min egen takt.

Sen växlar jag såklart mellan att känna mig helt kass och att ha total hybris. Vissa dagar går träningen jättebra och jag kan skicka coola bilder till min coach “titta på mig! Titta, ser du? Ser du vad bra jag är nu!?” och andra dagar lyckas jag inte med nått, är supersvag och dessutom ful. Träningskläderna sitter konstigt, håret är konstigt, allting är konstigt och jag vill bara gå hem. Då måste jag kliva åt sidan, andas och gå in i nuet igen och bara göra exakt den här repetitionen så bra jag kan. Det fungerar verkligen för mig, och hur jag ser ut då eller hur min kropp ser ut blir helt oviktigt.

Inre motivation är långsiktig

Vad som motiverar mig mest är nog att känna mig kapabel. Det är det som lockar med just styrketräning tror jag, för det känns som att jag klarar mer och att kroppen har högre kapacitet. Jag vill hålla länge och jag vill utvecklas, det är mina drivkrafter. Skillsträning är roligt för att även om man inte känner för att träna, “bara” öva skills får man en rejäl workout i alla fall för även om man “bara” kan stå på händer mot en vägg så är det extremt tungt om man gör det i 3 timmar (som jag gör), eller någon yogapose som kråkan eller hjulet.

Inre motivation är personlig

och lite känslig också för yttre påverkan, det är lätt att sugas in i något ytligt igen. Man måste vårda den inre motivationen och påminna sig om sitt “varför” för att hålla den vid liv. Det är bra att alliera sig med människor som gör samma sak, av samma anledning så att man kan peppa varandra. Jag är dock ganske enstörig när jag tränar men eftersom jag har min coach som får bilder och videos varje vecka har jag i alla fall någon som “håller koll” och det känns bra. Det egna omdömet kan svikta ibland, så coach är guld värt!

Beach 2018 är därmed helt ointressant, jag kunde inte bry mig mindre om jag har mitt livs värsta form den här sommaren så länge jag kör mitt race och gör mina progressioner. Det känns skönt!

Har du hittat din inre drivkraft ännu?