Hej! 👋 Jag skriver numera om andra saker än livsstilsoptimering/biohacking, men de inläggen finns kvar här på bloggen. Fokuserar alltså mindre på prestation & mer på livskvalité i största allmänhet. Delar lite tankar om det när jag får feeling! 🤓

Inlägg i kategorin Personligt

Ja God Jul hörrni

21 December, 2018 73 Comments Written by Martina


Älskade vänner, nu är det för sjutton snart jul. Bara några dagar kvar. Jag fyller 34 och året lider mot sitt slut, vilket innebär total inventering av året som har varit och sätta nya mål för 2019.

Jag trodde ärligt talat aldrig att jag skulle bli såhär gammal (det säger jag varje år), men jag känner mig yngre och mer energifylld än någonsin. 2018 har verkligen levererat och jag är väldigt nöjd med hur allting har utvecklat sig. Det började med total livsskris utan ordning på någonting och avslutas med fantastiska samarbeten och utmaningar som jag har längtat efter och kämpat för i flera år.

Inga särskilda tråkigheter vad jag kommer ihåg, lite rockad när det kommer till vänner och sådär men det är jag bara glad över. Ju mer jag övar ju bättre blir jag på att förstå vilka som är Team Martina och inte, och kicka ut dem som inte vill vara med det vinnande laget. Ingen förlust.

Nya insikter kring kost- och träning

Inte för att det är det största som har hänt men med tanke på min bloggs inriktning får jag väl nämna att jag har experimenterat som aldrig förr det här året. Att ha egen lägenhet med kök och tillgång till alla blodtester, urintester, salivtester och mätutrustning gör ju en del för experimentlustan. Min coach har coachat mig i drygt 1 år också så träningen har aldrig gått bättre, utom handstående då. Stiltje som vanligt på den fronten, men stark som en björn och i princip elittränad. Det är inte fy skam!

Coachen har tagit upp frågan om jag ska tävla i styrkelyft 2019 och jag har sagt att jag inte ska det, för jag har inte bestämt vilken riktning träningen ska ta ännu. Ursprungliga planen var ju ‘calisthenics’ som jag kallade träningen för väldigt länge men nu är jag väldigt långt ifrån med undantag för att jag tränar lite med romerska ringar.

Julplanerna

Jag behöver tyvärr jobba mycket i jul för jag har en deadline på uppföljaren till inflammationsboken och lite andra skriverier som måste in. Utöver det blir det jul med familjen och sedan flyger vi faktiskt ned till Shanghai för workation över nyår.

Jag älskar att komma tillbaka till Shanghai, det är verkligen mitt “home away from home” så det ska bli helt underbart. Ser fram emot precis allting, så följ mig på instagram för att se vad jag hittar på där. Kommer givetvis också blogga som vanligt 🙂

Är kritik dödligt?

18 December, 2018 32 Comments Written by Martina

Jag såg en video av Therese Lindgren häromdagen, och för er som inte känner igen namnet så är det Sveriges största kvinnliga Youtuber med cirka 800 000 prenumeranter. Hon har gjort sig känd genom smink- och modevideos som boostas av väldigt politiskt korrekta, rätt-i-tiden-åsikter tillsammans med en älskvärd personlighet och ett vackert yttre. Jag gillar Therese Lindgren och tycker att hon är väldigt harmonisk att titta på, och också väldigt intressant att se hur hon brottas med vad hon kan uttrycka för åsikter och inte för att minimera mängden kritik.

Är kritik dödligt?

Det var den här frågan jag ställde mig förra veckan när jag funderade över det minskade intresset i Sverige över att uttrycka åsikter. Folk är bara tysta. När jag sedan såg Therese video där hon berättade att det var jättejobbigt med kritiken hon får, och att hon nu inte kan uttrycka någonting alls, så insåg jag hur illa det är. Jag har en längre tid sett att det går mer emot att man inte ens får ta upp eller nämna vissa fenomen, inte skämta, inte ventilera utan bara locket på.

Är inte det ganska läskigt?

Oliktänkande ska likformas

Det känns som en väldigt svensk grej att om någon “har fel” så måste den personen antingen tuktas eller tystas, trots att det inte spelar någon roll. En fel åsikt är en åsikt som skiljer sig från PK-normen, och det finns inget utrymme för den. Det här gör att människor slutar uttrycka nya idéer, av rädsla för den sociala bestraffningen.

Varför måste alla tycka samma? 

För mig är det inte alls ett problem om någon inte tycker samma som mig. Min bästa kompis sedan 15 år tillbaka har ofta en annorlunda världsuppfattning än mig och tycker att jag är konspiratorisk, men det gör ingenting. Jag kan säga att jag tycker han har helt fel och är helt knäpp och det är no hard feelings, för varför skulle det?

Vi gillar ju varandra oavsett åsikter, bortanför rätt och fel och även om han skulle göra något jag tar helt avstånd ifrån skulle jag ändå vara på hans sida. Det verkar dock som ett ovanligt sätt att fungera på eftersom “fel åsikt” verkligen kan make it or break it när det kommer till relationer. 

Måste det verkligen vara så?

 

Powerthinking
, ,

Vuxna som inte gör någonting

12 December, 2018 62 Comments Written by Martina

För första gången på hur många år som helst så har jag läst lite skönlitteratur – Gangsterprinsessan av Helen Stommel Olsson. Den är baserad på en verklig berättelse om en ung tjej som växte upp i Bergsjön och kom att bli en av Göteborgs mest respekterade drug dealers.

Historien börjar när Sara som huvudpersonen heter är 7 år och ska gå till skolan för första gången och allting blir helt fel, för det är då hon inser att hennes familj inte är som andra familjer. Mamma och pappa är tysta narkomaner. De jobbar och betalar hyran, har inga betalningsanmärkningar men alla pengar går till alkohol, hasch och amfetamin och deras dåliga mående går ut över barnen. Sara blir misshandlad både hemma och i skolan, mobbad för att hon väcker uppmärksamhet med sina smutsiga, begagnade kläder och flottiga hår.

Vuxna som inte gör någonting

Vad jag reagerar på i boken som jag känner igen från verkligheten är alla vuxna som inte gör någonting. Läraren som ser allting men vänder ryggen till, grannarna som står i sina köksfönster och tänker att “Oj nu har han nog slagit ihjäl henne” och inte ens ringer polisen för de vill inte “blanda sig i”. Vuxna människor som aldrig någonsin frågar “hur är det?”

Har du också varit med om det här? Min enkla fråga är varför?

Varför gör ingen något?

Jag minns själv när jag var liten och mobbning ignorerades totalt från de vuxnas sida, eller skojades bort. Är de vuxna rädda för 8 åringar? För deras föräldrar? Jag minns en gång när jag klamrade mig fast vid min lärares ben och vädjade om hjälp för att en av klassens killar inte ville sluta sparka mig. Det gjorde såååå ont för han sparkade allt han hade på mina smalben medan jag satt som en koala på min lärare som bara skrattade. Jag kände mig så otroligt hjälplös.

En annan gång blev jag jagad av en 4 år äldre kille varv efter varv runt fritids. Han var beväpnad med en plastkniv och var oerhört aggressiv och jag bankade desperat på dörren till fritidshuset. Vädjade för mitt liv att bli insläppt och fröknarna bara skrattade… “Brinner det eller? Brinner det?”

Och kom inte och säg att vuxna inte ser eller inte fattar för man ser DIREKT vad som händer. Barn är mer eller mindre genomskinliga när det kommer till känslor och uttryck.

Civilkurage

Det har hänt flera gånger att jag har varit den enda som har stoppat bråk eller gått emellan. Trots att jag aldrig är störst eller tuffast, men jag bara KAN inte vända ryggen och låtsas att jag inte ser.

För något år sedan var jag på en takterrass och drack drinkar när jag såg ett gäng på 5-6 killar terrorisera en tjej som var hur full som helst. Hon kunde verkligen inte ta vara på sig och de bara skrattade och gjorde sig löjliga över henne, trakasserade sexuellt, och jag kände direkt att det här kunde sluta väldigt illa. Utan att känna minsta rädsla (du vet ju vilken scenskräck jag har i vanliga fall) bad jag killarna sluta med en gång, och plötsligt hade jag deras uppmärksamhet. De började hota mig, men jag var bara helt svart i blicken när jag bad dem att hålla käften och sluta bete sig som totala idioter. Det funkade och en av killarna hjälpte istället tjejen att ringa sin kompis så hon kunde bli hämtad.

Ingen annan reagerade. 

Jag har massor av sådana här historier, över lång tid såklart. Jag är ju mest hemma, men drar mig ärligt talat inte för att slåss om situationen kräver det och ingen annan reagerar. Hur kan människor leva med sig själva om det ser att något pågår men aktivt väljer att inte göra något?

Att inte välja är också ett val, som min filosofilärare alltid sa. 

Powerthinking
, ,

Mat är politiskt

11 December, 2018 128 Comments Written by Martina

Mat är politiskt
En politiskt korrekt måltid

Det var jobbigt att blogga om lågkolhydratkost för 6-8 år sedan, särskilt med betoning på fett som jag gjorde. Min bok Fettfrälst kom ut många år före sin tid, och sågs inte med blida ögon. Äta fett!? Den här bruden är ju mer än lovligt rubbad!

Att frångå grönsakshysterin och fokusera mer på animaliskt protein och animaliska fetter, inte trodde jag att det skulle vara en sån vattendelare. Folk blir mer eller mindre skogstokiga av det ärligt talat. Att skämtsamt skoja om grönsaker som något mindre hälsosamt… gör det inte! Just nu är det i nivå med att vara nazist med tanke på hur åsiktskorridoren smalnar av allt mer.

Mat är politiskt

Du känner ju mig, jag gillar att trycka på lite knappar och vara ‘out there’ för att få människor att tänka själva och börja reflektera. Hade jag vetat, eller snarare om jag hade FATTAT att mat är politiskt så hade jag nog inte gjort det. Jag vill inte vara politiskt och jag undviker systematiskt allting annat som har med politik att göra, vägrar svara vad jag röstar på och sånt.

Nu kände jag dock för några veckor sedan att jag ville gå ut hårt i den kostpolitiska svängen för att nå ‘mig själv’ mer eller mindre. Alla som är ‘mig’ för 15-20 år sedan, kvinnor som har sån otrolig kraft och så mycket att ge världen men som håller på att duka under av felnäring, depression, ångest och förtryck. Kvinnor som är lätta byten för predatoriska män, och som bara vill vara smala och fina och som därför svälter och lever på salladsblad, kaffe och en kondisbit när hungern blir för stor.

Skarp och välnärd

Själslig och kroppslig hunger

Jag visade Mattias en bild på mig från långt före vi träffades och jag såg verkligen helt bruten ut. Svullen, hängig och tanig som en sticka. Självkänslan nere vid hälsenorna. Att börja äta näringsrik och näringstät föda hänger ihop med hur man känner sig och hur väl ens hjärna fungerar, även om de allra allra flesta inte tror på det. Hjärnan behöver nämligen en hel del kolesterol.

Jag vet och många med mig som gjort samma näringsresa vet. Mina mat- och sockerberoende vänner vet. Är det möjligt att gå från NOLL gymnasiebetyg till toppbetyg och att driva flera företag? Kan något så ovidkommande som mat göra så stor skillnad?

Ja.

Och det är därför som jag vill sträcka ut en hand och hjälpa, visa att det finns ett annat sätt att leva men det blir svårare och svårare att få ut budskapet. Åsiktskorridoren tightar till och straffen blir hårdare för varje dag för den som försöker.

Att bråka och visa vägen

Jag arkiverade alla mina matbilder på instagram och begravde stridsyxan efter att ha mottagit en del hot kring min kosthållning, så så enkelt var det att få tyst på mig i alla fall. Allt jag ville var att visa hur stark, stabil och skarp man kan bli med näringstät, artegen föda men motivationen dränks tyvärr i bruset av PK-medias aggressiva budskap som sprider sig som en löpeld genom Sverige nu. Det kan faktiskt bli rätt läskigt att försöka stå upp som ensam tjej, och att bli attackerad av de tjejer som jag febrilt vill hjälpa för att jag vill att de ska få uppleva genuin hälsa och glädje.

Om ens enda motivation är att HJÄLPA, alltså inte PENGAR eller något annat även om vissa tror att jag blir stenrik på 20 öre per paket sålda ketonstickor eller så, så blir det inte värt ansträngningen. Jag har ett jobb som kräver 60 timmar i veckan av min tid, så jag lägger hellre energin där än att känna mig bestraffad.

Ursäkta uppgivet inlägg men alla mina vänner som bor utomlands (svenska och icke-svenska) säger samma sak “leave while you can!” och du som är lite mer politiskt insatt förstår säkert vad jag menar.

Kost & Hälsa, Lifestyledesign, Powerthinking
, , ,

Vänskap som en 5-filig motorväg

10 December, 2018 23 Comments Written by Martina

Del 1 – Min process att sluta med people pleasing
Del 2 – När din snällhet baktänder

Jag diskuterade det här med vänskap med en nära vän häromdagen, och vi pratade om hur jobbigt det är när man måste vakta varje ord och är livrädd för att trampa snett. Vissa har det ju så med sin släkt, att farbror Åke blir VANSINNIG för minsta lilla och alla måste trippa på tå runt honom. Ännu värre blir det förstås när man har det så med sin partner, det hade jag aldrig någonsin stått ut med, men däremot har jag stått ut med kompisar som är så.

Relationer att utvecklas i

Jag tycker verkligen att det är viktigt med ärlighet och att man är 100% öppen med vad man känner hela tiden. Tydligen tycker inte alla det, men jag är väldigt tacksam för att jag har den överenskommelsen med mina närmaste i alla fall. Det måste finnas utrymme att utvecklas, att vara ovänner, skrika på varandra, ha olika åsikter och så vidare. Villkorslös kärlek ska vara villkorslös, och det är något man BESTÄMMER sig för oavsett VAD.


Jag och min närmaste vän kan verkligen vara oss själva till 2000%
Selfie från 2007

Vänskap som en 5-filig motorväg

Jag önskar att jag hade utvecklat en metod för att hitta människor på sin egen planhalva men jag har tyvärr inte det. Det här är nämligen ganska nytt för mig, det är nytt att engagera mig så intensivt i andra människor så jag håller fortfarande på att lära mig. Vad jag har förstått hittills är i alla fall vikten av att vara väldigt tydlig, ha mycket integritet, sätta gränser, våga vara en egen person med egna åsikter från första början.

Mitt mål är att BARA ha relationer som är som 5-filiga motorvägar med mycket respekt, kärlek och utrymme att utvecklas och testa gränser. Det här är oftast lättare med killkompisar för deras uppfattning ändras inte lika lätt, och klampar man över någon gräns får man veta det inom 5 sekunder. Det är min uppfattning i alla fall.

Vad tycker du? Är det viktigt att du kan vara HELA dig själv med människor och brukar du kunna vara det? 

Powerthinking
, ,

Senaste kommentarerna

Hej!

Välkommen till Sveriges mest omfattande biohacking-blogg. Jag som skriver här heter Martina och är en nyfiken själ som brinner för att förstå hur saker hänger ihop och fungerar. Allt jag skriver har i syfte att uppmuntra till dialog. Det betyder att jag vill att vi pratar med varandra och hjälps åt att tänka, utvecklas och inspireras för att må bättre och hitta nya lösningar på gamla problem. Jag påstår alltså inte att jag sitter inne med “sanningen” utan allt kan bli föremål för reflektion och diskussion! Det är så vi lär oss och blir bättre, vilket är själva kärnan i biohacking och alla former av självförbättring.

Alla kommentarer godkännes manuellt. Det är bara jag som skriver här och bloggen är personlig.

Gillar du vad du läser? Donera gärna en slant och stötta mitt arbete med bloggen!
Jag finns även på Patreon
Swish: 1231833680