Tusen tack för alla intresseväckande och grymma förslag på inlägg, jag sparar alla i ett excel-dokument och använder vid bloggtorka. Fortsätt gärna ge förslag, jag tar till mig alla! Det här inlägget är inspirerat av en tjej som nyligen fick sin ADHD diagnos, och frågade mig om hur jag hade reagerat om jag fått en diagnos.
Det är en intressant fråga, för det är verkligen många som får diagnoser just nu. Många påstår att det är “trendigt” även om det låter lite fel att säga så. Vad det handlar om är ju att fler och fler upplever sig INTE passa in i det här samhället. De blir som att försöka trycka in en pusselbit där den absolut inte passar, och man antar då genast att det är pusselbiten som det är fel på. Inte pusslet.
Medicinerna som finns idag underlättar vardagen för många – men vilken vardag? En vardag som de kanske ändå inte passar för, eller ens vill ha?
Min hypotes är att vi blir fler och fler som inte vill eller kan vara en del av det “gamla” samhället, och jag säger VI här för att jag känner likadant. Jag ser bristerna allt för tydligt, och länge tänkte jag att JAG måste ändra mig och att det JAG känner och tycker är FEL. Saken är den att när jag vände på steken, när jag började acceptera mina tankar och känslor och behandla dom som fullständigt giltiga upphörde mina problem att existera.
När jag gör det jag vill, och det jag är bra på är jag i mitt esse – men när jag försöker konformera, och göra det jag inte vill är jag dysfunktionell som värst och medioker som bäst.
Känner man sig annorlunda och söker med ljus och lykta efter vad som är “fel” tror jag att en diagnos kan komma som en skänk från ovan. “Äntligen, NU vet jag vad som är annorlunda!” men jag tror också att man ska veta att en diagnos inte är en dom, och att den är föränderlig.
Min övertygelse är att ALLA människor kan utvecklas och lära sig nya beteenden, och att en asperger-, adhd-, add-, ångest-diagnos inte betyder att man ÄR sin diagnos. Jag tror det bästa är att se det som en tillgång, att man vet mer om sig själv än andra men att det också är okej att “bryta” diagnosen. Det vill säga bete sig på sätt som gör att man inte längre kvalificerar sig för en diagnos.
Jag har sett tendenser hos vissa, att fastna i beteenden som definierar diagnosen FÖR ATT det definierar diagnosen. Det vill säga “jag kan inte göra det och det för att jag har den här diagnosen som säger det.”
Om man vill ha en diagnos men inte får någon kan man också komma ihåg att det är en glidande skala och att alla människor har drag av alla diagnoser. Det är först när det blir extremt som det kan diagnostiseras, och kanske inte ens då. Frågan är om man blir själpt eller hjälpt av att någon annan definierar ens personlighet som onormal?
För min del föredrar jag att definiera mig själv och designa mitt liv så att det passar mig, och ta ansvar för att jag kommer till min rätt givet mina egna egenskaper.
Jag tror att nästa generation kommer ha mycket större acceptans för alla typer av funktionsvariationer, och att man kommer se de kreativa och intressanta i att fungera annorlunda. Diagnoser kommer fortsätta att existera, för att det också är en väg till att få hjälp, men jag tror inte vi kommer se samma övermedicinering av barn och ungdomar!
Vad tror du?
Har ganska nyligen vid 47 års ålder fått diagnos. Äter inte medicin, men undviker viss mat i synnerhet kolhydrater och tycker att det gör stor skillnad. Tar vissa kosttillskott också, men vet inte om det gör så stor skillnad. Jag är som jag alltid har varit och jag har haft vissa problem som gjort det svårt på olika sätt i hela mitt liv, långt innan jag ens visste att det fanns något som hette ADHD. Jag har kämpat emot och fortsätter att göra det men det är faktiskt en lättnad att få en förklaring. Ingen vill t ex vara lat. Jag gillar inte heller lata människor, men nu vet jag varför jag ibland inte orkar. Vilket inte innebär att jag nöjt lutar mig tillbaka. En annan fördel är att man faktiskt kan få medicin om man behöver för att inte tala om annan hjälp som plötsligt är möjlig. Exempelvis boendestöd, hjälpmedel och terapi mm. Tyvärr är hela samhället fixerat vid diagnoser. En vän som är lärare berättade att har en elev en diagnos finns det en hel del stöd att få. En annan elev som uppenbarligen har liknande problem får inget. Har man inga problem behöver man så klart ingen diagnos. Det som är tråkigt för oss som kämpar och inte kan se det positiva
är när det betraktas som ett attitydproblem.
Håller med till punkt och pricka!
Anne-Louise, intressant det där med sköldkörteln. Jag har en vän som länge har haft magproblem och extrem trötthet vilket tydligen grundade sig i depression som antagligen grundade sig i att hen har en överaktiv sköldkörtel/struma. Plus lite dålig kosthållning 😛 Det med struman har han haft länge och är antagligen det som orsakat hans magproblem, skulle jag tro iaf. Lite hönan o ägget där, men jag tycker doktorerna skulle kunnat kolla upp henom lite mera innan de skiver ut piller, nu knaprar hen både SSRI, sömnmedicin och sköldkörtelmedicin och är övertygad om att hen alltid ska måsta ta SSRI för att må bra med sin mage :/ Man måste som va sin egen doktor och ta ansvar över vilka mediciner man tar..
Jag fick själv en diagnos nyligen inom det psykiska spektrat och första frågan utan vidare utredning var om jag ville prova medicin.. Jag ser mig inte som sjuk utan bara lite annorlunda så känns lite vridet att börja medicinera bort sin personlighet.
I boken – Dödliga mediciner och organiserad brottslighet – skriver författaren Peter C. Götzsche om detta med diagnoser typ – jag och åtta kollegor genomförde ett känt screeningtest som skulle visa på eventuell diagnos – Allihopa fick en diagnos samt förslag på lämplig medicin..
Bör tilläggas att testet var framtaget och drevs av ett läkemedelsbolag 🙂
I boken – Dödliga mediciner och organiserad brottslighet – skriver författaren om detta med diagnoser typ – jag och åtta kollegor genomförde ett känt screeningtest som skulle visa på eventuell diagnos – Allihopa fick en diagnos samt förslag på lämplig medicin..
Viktig og relevant tema, og mange interessante kommentarer over rundt både fordeler og bakdeler ved diagnostisering, samt at man kan stille spørsmål til både hvordan, og hva det er man faktisk diagnostiserer i hvert enkelt tilfelle. Jeg har også tro på egenansvaret for å forvalte livet sitt på best mulig måte, diagnose eller ei. Utfordrende, men samtidig så givende og styrkende! Med respekt for de som har diagnoserer eller strever med ulike ting; på generell basis er kanskje noe av problemet i dagens samfunn at “alle” skal strebe etter, og puttes inn i den designede boksen “normal”, hva nå det egentlig er i virkeligheten..
Diagnoser kan vara lurigt, jobbar på LSS-boende där många har Aspergers Syndrom som numera ingår i den övergripande diagnosen ASD (Autism Spectrum Disorder). Inom Autism spektrum finns intellektuel funktionsnedsättning, och en del kan även lida av andra diagnoser som Adhd,Ångest eller annan psykisk ohälsa. Det blir ännu krångligare för de personer som har funktionsnedsättning och psykisk ohälsa eller tex psykisk sjukdom som psykoser för LSS och psykiatrin samarbetar inte bra 🙁
Har en bekant som jobbar med missbruk och han upplever också att samarbetet med psykiatrin sinsemellan är dålig. Men jag tror det kommer bli bättre i framtiden.
Men det där med att personer med ASD-diagnoser skulle ha intellektuell funktionsnedsättning stämmer inte!
Har fått insikten om adhd vid 63 års ålder. Ingen diagnos utan genom utbildning till kostrådgivare. Läste Anna Halléns fina bok, “Energibarn, våra älskade skitungar”. Då förstod jag “äntligen” att det där kunde nog stämma in på mig. Även om jag nog aldrig känt mig som en “skitunge”.
Men många andra saker, om utanförskap, tusen miljoner tankar och idéer långt före andra i ett samtal. Depressioner av att inte ha tillräckligt att göra/och brist på återhämtning när jag hållit på “för mycket.
Jag läste ett flertal olika böcker och då särskilt om flickor och hur annorlunda det kan vara.
Många flickor är bra på att dölja sin”läggning” och har därför, kanske som jag, glidit igenom livet utan förståelse för hur det har fungerat. Men med ett onödigt jobbigt liv.
Därför är det nog på sätt och vis rätt bra att det har kommit fram i ljuset. För mig hade nog piller inte varit någon hjälp men en förståelse för både en själv och kanske omgivning.
Kosten har en enorm betydelse för hur en mår och fungerar och där brister ju samhället, skola, sjukvård m.m.
Så diagnos är kanske bra men bara som ett stöd för det är aldrig fel att vara annorlunda det är en sjutusan till tillgång i livet… För hela samhället.
Utan olika skulle vi ha gått under.
En granne till mig berättade igår om sin son som för flera år sedan fick diagnosen ADHD trots att hon själv var mycket tveksam, men som nu efter flera år skulle få diagnosen omvärderad. Det verkar istället ha varit sköldkörteln och brist på folsyra som var problemet. Nu när sonen har fått medicin för de bristerna så har han blivit en helt annan person. Så frågan är ibland om alla diagnoser egentligen är korrekta? Mamman själv har fått veta att hon har Hashimoto och när hon fick en läkare som tog rätt prover även på barnen så föll flera bitar på plats.
För många kan det vara en lättnad att få en ADHD diagnos men samtidigt kanske det kan maskera att det egentligen beror på någon brist eller obalans? Hur diagnoserar man att det ADHD egentligen?
Genom intervjuer och frågeformulär, man kan även prata med anhöriga och göra ett gäng tester 🙂
Jag kollar på Limitless just nu på kanal 6.
Jag sa till farsan att se den filmen, killen får en drog som gör att han blir översmart och ser och hör och minns allt, han får liksom aspergers, LOL
Haha jag gillar den filmen 😀
Den finns som serie också 🙂 . En säsong på 22 avsnitt. Vet inte om det ska komma fler.
http://dreamfilmhd.bz/series/details/683244533-limitless/
Har en 7 åring som fick sin diagnos lagom till sommarlovet, för oss har det gett mer förståelse för hur vi ska agera för att vardagen ska fungera. Har även fått ett tungt täcke som faktiskt fungerar riktigt bra. En god natts sömn gör underverk 🙂
Kedjetäcke är helt underbart! 🙂
Min favorit är bolltäcke närmast kroppen och ett kedjetäcke ovanpå, sammanlagt 12-13 kilo. Men oftast bara ett täcke, särskilt på sommaren. Det är lite bökigt att dona med tunga täcken i en smal säng.
Haha både bolltäcke och kedjetäcke, det är grejer det! 😀
Alla som känner mig säger “du måste ha adhd!” Och det kanske är så att jag har det. Själv har jag läst på om adhd och med största sannolikhet så har jag det. Skulle aldrig falla mig i tanken att göra ett adhd test. Personligen är jag mer inriktad på att vända en diagnos till någonting positivt. Bästa exemplet att strunta i sin diagnos och köra på med livet och lyckas ändå är Mäklaren Fredrik Eklund.
Sen har läkemedelsbolagen sina fingrar i när läkare sätter en diagnos. Att vi ska knapra piller istället för att läka från insidan och ut, utan kemiska substanser är deras mål.
Det är mina egna åsikter. All respekt till er som väljer medicinering genom läkare. Inget illa menat.
Att meditera är inte för alla. I min ungdom, när jag höll på med kampsport var meditation en del av sporten. Nu när jag är gammal (40!!!) så är meditation för mig att ta ett glas vin, tända ljus och lugn musik.
Skulle inte klara av att meditera som jag gjorde förr.
Jag tror att läkemedelsföretagen har en stor del i den ökade diagnostiseringen. Bland annat därför att de finns representerade i den grupp som författar det diagnosverktyget som används mest (åtminstone i den västerländska världen). Representanter från läkemedelsföretag sitter alltså med och bestämmer vad som är onormalt och vad som ska medicineras. Fler “onormala” människor = fler som behöver medicin för att bli “normala” = mer klirr i kassan till läkemedelsföretagen.
Jag anser inte att det är ok att påstå att man inte kan hålla tider eller hålla rent kring sig om man har en diagnos. Det betyder helt enkelt att den personen en får arbeta hårdare med det. Annars går man fick na sig i att man tyvärr inte har en plats i vårt samhälle. Vi har alla våra prövningar.
Det bästa jag läst på länge!!
En del adhd- utredningar är riktiga quick-fix! Dessutom genomförs utredningar på patienter under pågående stress/depression/ångest/missbruks perioder. Hur pålitligt är resultaten? Vanligtvis brukar man väl exkludera för att få pålitligt resultat. Exempelvis drogfri en viss period eller frånvaro av depression. Samsjukligheten är ofta stor, men ändå. Många tillstånd går in i varandra. Dessutom ska man svara på frågor ang. ens barndom innan 12 års ålder. Svårt. Med det sagt så tycker jag att det kan vara bra att få en diagnos när man har stora funktionshinder i vardagen OM det är så att det tas i beaktande. Min erfarenhet är att det inte gör det. Försäkringskassan och arbetsgivaren har inga förmildrande omständigheter, och här menar jag arbetstiden. Det här med att passa in som du skriver om, jag vill gärna jobba men kan inte jobba heltid. Så jag passar inte in trots att jag är bra på mitt arbete och en tillgång. Istället har jag blivit fullkomligt dysfunktionell och jobbar inte alls. Men två saker har ändrat sig sista året. Adhd-medicin och din blogg. Medicinen vände på allt, genom den har jag lärt mig nya beteenden och sedan ändrad kost m.m. Nu har jag slutat med medicinen efter drygt ett år (pga biverkningar) men det rullar på ändå i rätt riktning. Så visst en diagnos kan vara bra men jag tror också på det du skriver, att försöka “bryta” diagnosen. Att identifiera sig med en diagnos är värdelöst, det tär på självkänslan. Jag tycker att alla typer av negativ stress är den stora boven, allt från för mycket socker till höga krav som man inte orkar/klarar av eller vill göra (det här med att kunna säga nej). Det är livssituationen man måste ta itu med. Se över hur man lever osv. Om man gör det så är diagnosen en tillgång, annars bara skit. Medicinen kan vara en ingång till ett bättre liv ( för det måste man ha en diagnos) men det finns andra vägar helt klart, särskilt hälsosam livsstil med mat, sömn och träning i fokus. Den här bloggen har hjälpt mig oerhört mycket. Och den kom i rätt tid. Hade jag hittat din blogg tidigare, låt säga januari 2015 istället för jan 2016, eller ännu tidigare så hade jag inte kunnat göra det jag har gjort i år. Det är lite moment 22 i livet ibland; för att orka ändra sitt liv så måste man vara någorlunda pigg. Och för att bli pigg så måste man ändra sitt liv. Eller som man säger i danmark, bli “rask”, gillar det ordet 🙂
Det finns alltid en ingång någonstans om man letar.
Vilket bra inlägg! Jag tycker det knepiga är att som du skriver i slutet – krävs en diagnos för att kunna få hjälp som gör att man kanske klarar av att överhuvudtaget leva i samhället, ofta måste det även vara RÄTT diagnos för att man ska ha rätt till stöd och hjälp.
Det är ju egentligen positivt att fler och fler får diagnos, eftersom det ju får fler att börja fundera på om det verkligen är individerna det är “fel” på eller något systemfel som du skriver. Jag tycker också det är bra eftersom medvetenheten och förståelsen för dessa saker har ökat mycket genom åren. 🙂 Jag själv har Asperger/ADD. Min man har ADHD. Tänk om människor kunde få delta och bidra i samhället på sina villkor och efter sina förutsättningar, det skulle samhället tjäna på, men många blir i stället långtids- och heltidssjukskrivna p.g.a. att synen på t.ex. arbetsförmåga är så svart eller vit. I alla fall verkar det upplevas så av många som “sitter fast” i systemet. Dessa personer har enorma styrkor och förmågor, om de bara får komma ut och komma till sin rätt!
Det är så skönt att läsa det du skriver om att VÅGA ta sig loss också, det handlar om självkänsla med? Att acceptera den man är med styrkor och svagheter och anpassa liv/vardag så att “funktionshindret” inte blir så stort utan man mår bra och kan använda sina resurser. 🙂
Håller med!
Har inte själv en diagnos för något, men vänner/bekanta som har fått det har liksom konat fullständigt i sitt beteende i enlighet med diagnosen. Har också funderat på om detta är något de tidigare har “hållit tillbaka” för att verka “normala”, (vad nu normalt är), eller om det blir en reaktion för att bli sin diagnos…
Många av dessa äter också mat, (eller “mat”), som jag personligen inte tror gagnar dem. Fettsnålt eller dåligt fett och snabbmat/snacks i huvudsak. En blodsocker-bergodalbana som i vart fall hade fått mig att må väldigt dåligt…
Det kan säkert både vara frihet och fängelse att få en diagnos.
Intressant Martina! Kan verkligen relatera till denna texten. Min sambo har adhd och jag kan bli galen på att han ofta “skyller på sin diagnos” men samtidigt är det skönt för mig att veta om hans adhd för då kan jag anpassa mig till hans behov, även om det är energikrävande så blir det bättre för oss båda.
Viktigt inlägg och kloka tankar om normer och att passa in!
Väldigt intressant! Tror att vissa diagnoser hjälper till med förklaringar, tex ADHD. Och människor älskar ju förklaringar. De begränsningar som kan uppstå i beteendet på grund av att man fått diagnos kan även orsakas av sjukvården. Till exempel att vissa läkare verkligen vill medicinera personer med ADHD, trots att många inte vill det trots att de redan har testat. Det är viktigt att vården tar ansvar när de ger diagnoser!
Sen att också samhället kanske sätter en person i ett visst fack också, att man inte bara kan få “ADHD:a” loss eller “aspa” loss och vara den man är utan mediciner. Och likaså med ångest, att man får lov att känna allt som går att känna utan att det behöver dämpas bort. Jag är dock medveten om att man ibland vill dämpa om det blir övermäktigt, men jag tror inte att det är bra att göra det alltid 🙂
vid akuta situationer är det bra att det finns medicin, många gånger räddar det liv dessutom, människor som har åsikter om psyk-mediciner, att det inte behövs medicineras alls, mår ofta själva inte dåligt utan tycker bara att man ska vara utan av olika anledningar, en anledning är tex läkemedelsbolagen tjänar stora summor, men det gäller i såna fall alla typer av medicin inklusive Alvedon, men det är inte lika kontroversiellt
det andra är att det psykiska alltid har varit stigmatiserat och därmed är det “fulare” att gå på psyk-mediciner av den anledningen MEN det ska aldrig vara första-hands alternativet! men i vårt samhälle där allt ska gå så jäkla snabbt så är det ju perfekt med mediciner, vilket är en sorglig utveckling
i Stockholm har den psykiska ohälsan ökat markant hos sjukvårdspersonal de senaste 2 åren samtidigt som de många gånger har en ohållbar arbetssituation på sina arbeten, där finns det ett klart samband och helt fel att sätta in ett batteri av mediciner, men det är ju en politisk fråga så..
Sen vill jag bara kommentera Sara, ingen kan tvinga dig att ta medicin, det bestämmer du själv om det inte är så att personen är på vårdintyg, men då ska du vara en fara för dig själv eller andra och mycket sjuk så du inte har koll på vad du gör, annars planerar man ihop med läkaren och numera ska man få en vårdplan där allt står, visst det låter easy peasy men som patient har man mycket rättigheter och orkar man inte sätta ned foten själv har man alltid rätt att ha en personligt ombud med sig
det är trist när samhället sätter personer i fack, jag tycker också att man kan få vara den man är utan mediciner, hoppas vi kommer dit en dag, att rädslan för olika människor försvinner, men som det är nu så är det inte så konstigt att man själv hoppar in i ett fack, vilket är begränsande i längden
tycker det är så intressant med det här med att “bryta” sin tex. adhd-diagnos eller snarare sitt beteende. Ett sätt kan vara att inte berätta att man har en diagnos men kanske berätta vad man behöver hjälp med, eller bara hur man vill göra istället. Typ så här vill jag ha det! Det här funkar för mig och det här funkar inte. Alla människor har ett ansvar över sitt beteende och att skylla på diagnosen är fel väg för självkänslan och i relationer med andra.
tack för bra bloggpost! 🙂
*rättelse.
Jag har gjort något åt mitt mående i 2 år 🙂 dåligt har jag mått längre än så 😉
Hej Martina!
Jag har i två års tid kämpat med tunga depressioner, hypomanier impulsivitet, hyperaktivitet, koncentrationsproblem etc. Jag har tränat mig till nya skador i hela mitt liv och mått så dåligt att varje sekund kan ha varit en plåga.
Jag är elitidrottare som tränar upp mot 5 timmar varje dag. Jag äter strikt lchf, mediterar varje dag (har varit på buddhisk retreat) äter 23 olika kosttillskott, läser mycket om allt som kan ge ett bättre mående etc. Trots att koncentrationen blivit hundra gånger bättre så har jag haft jätteproblem med mycket av det andra.
Nu nyligen sökte jag hjälp och fick två diagnoser. Jag har fått medicin för första gången i mitt liv och nu när jag känner att den börjat värka har nya dörrar öppnats för mig. Jag struntar i själva diagnoserna, det är hjälpen ur “skiten” jag är ute efter.
Ja menar inte att du på något sätt “dömer” diagnoser och att man alltid kan lösa det på egen hand och att man kan finna sig i att vara annorlunda. Jag ser absolut inga problem i att vara annorlunda oftast.
Däremot menar jag att ibland finns det riktigt skadliga bitar som jag äntligen man måste få ordning på . Det här blir en livräddare för mig.
En conclusion är väl att jag tycker att man ska testa allt som går innan man tar till medicin.
Jag tror att man kan lösa mycket på egen hand, men ibland är det bra att det finns läkare och psykologer som rekommenderar medicin. Och jag är helt öppen för att jag en dag ska kunna bli så “frisk” i mig själv att jag en dag slipper! Jag är också noga med att jag inte är min diagnos. Det är nog det viktigaste. Den där etiketten är inget att skylla på. Den är bara en hjälp att förstå sig själv lite bättre 🙂
Jag håller med dig, jag har själv blivit hjälpt av medicin. Medicin kan vara guld värt för att ta sig ur “skiten” 🙂
Håller med dig! Jag har både n adhd och en ångest diagnos. Men jag låter inte något av det stoppa mig. När jag fick min diagnos tänkte jag: hur kan jag göra något bra av det här?
Det är därför jag bloggar och delar med mig av mina känslor till andra.
Jag blir också ledsen när jag ser folk som “skyller” på sin diagnos, att de inte klarar av vissa saker osv.
Min diagnos har gjort att jag lärt känna mig själv och kan förstå mig själv bättre. Men den betyder absolut inte att jag är sämre eller klarar mindre än andra människor. Mer tvärtom 😉
Bra inställning!