För några dagar sedan publicerade jag en undersökning om förändringsbenägenhet här på bloggen. Du hittar den här. Resultatet (som förvånade mig) publicerades här, och gav upphov till en annan undersökning: här!

Resultatet från den första undersökningen visade nämligen att många har en stark önskan om att förändra och förbättra sin kropp och hälsa men att det saknas rätt information snarare än motivation, och att fokuset ligger på vikten först och främst. Med anledning av det formulerade jag undersökningen “Är det verkligen vikten?” för att gräva djupare i det hela, och här kommer resultatet från den undersökningen!

Resultat från “Är det verkligen vikten?”

Majoriteten som svarat på undersökningen har en liten övervikt. De allra flesta ligger någonstans mellan 0-15kg men troligen en bra bit under 15kg övervikt.

De flesta verkar ha varit nöjda med sin vikt under tonåren men blivit missnöjda i vuxen ålder. Jag ser redan en trend…

Om vi räknar på det hela så ser vi att övervikten inte varierar nämnvärt oavsett när den kom. Det verkar alltså inte spela roll om övervikten kommer tidigt i livet, eller senare.

En annan korrelation som också verkar väldigt vettig är att de som har i princip obefintlig övervikt inte tror att någonting kommer förändras av att bli av med den. De som har lite mer tror att de  kommer få bättre självförtroende eller självkänsla och de med lite större övervikt tror att de kommer få bättre rörlighet och rörelseförmåga till bland annat träning. De här resultatet hade jag kunnat vänta mig.

Hönan eller ägget?

Med den här frågan ville jag ha ett “hönan eller ägget” svar, det vill säga vad orsakar övervikten respektive vad som orsakas av övervikten. En klar majoritet anser att det är negativa känslor som ligger bakom övervikten och ganska få anser att övervikten orsakar hälsoproblem. Det är korrekt, det finns egentligen inget särskilt negativt med att vara överviktig eftersom det bara är ett symptom. Ett symptom som kan vara väldigt negativt, eller ganska neutralt. Det går utmärkt att vara frisk, vältränad och överviktig. Tyvärr basuneras det ut i media att övervikten i sig är så hemskt ohälsosam, men ingen verkar kunna förklara varför. “Det ökar risken för sjukdom A,B,C…” och mekanismerna för det är…? Förklara saker mekanistiskt eller låt bli!

Samma del av undersökningen fast som en pie chart 🙂

The moving target…

När jag delar in deltagarna i BMI-grupper ser jag att den egenuppskattade övervikten ökar med högre BMI, men också att den vikt deltagaren vill nå är högre ju högre BMI personen har.

Bakom detta kan det ligga flertalet orsaker:

1. Personerna med högre BMI är kraftigare byggda
2. Det är svårt att uppskatta hur mycket fett/vikt som behövs gå ner
3. Målet flyttas beroende på vilken vikt deltagaren har, så att övervikt kan vara ett problem även för de med lågt BMI.

Min erfarenhet jag har från coaching är att punkt 2 och 3. Många har en skev uppfattning av hur mycket vikt de behöver tappa och höftar till med 5kg. När den vikten är nått är det plötsligt 5kg till och sen 5kg till och så vidare. Många blir ganska fartblinda av sin viktminskning tills det bara finns någon hudflik kvar någonstans.

Så om vi igen räknar på det hela då… Ni som läser här inne är oftast kvinnor som är 170 cm långa. Här bekräftas att viktmålet sjunker med sjunkande BMI.
Om man normaliserar grafen så ser man varför så många fastnar i tron om att de måste gå ned i vikt…

Vad händer efter att målvikten är nådd?

• 60% tror att bättre självförtroende och självkänsla är vad som skulle vara annorlunda.
• 9% tror att de kommer kunna träna mer. Vi vet sedan ovan sammanställningar att detta är främst hos de som har en större överviktigt.
• 30% har individuella skäl. Det kan handla om att passa i kläder och känna att de respekterar sig själva.
• 25% tror inte att bli av med övervikten gör någon skillnad för dem, medan…
• 75% av deltagarna ser övervikten som ett hinder för att ta itu med andra hälsoproblem eller något av ovan, vilket främst var att känna bättre självförtroende. Det går också att se det som att för…
• 36% är övervikten det främsta hälsoproblemet, och med det löst skulle de lösa andra. Det tolkar jag som att övervikten ses som ett hinder för att ta itu med att fixa hälsan, och för ungefär lika många en fråga om bättre självförtroende.

Så vad händer om övervikten plötsligt försvinner? De flesta har angett “något av ovanstående alternativ” vilket i princip bara handlade om självkänsla och självförtroende. En förvånande stor andel hade inte gjort något annorlunda och resten hade gått vidare till nästa problem.

Bemötande

Dessa två sammanställningar (de lila staplarna och cirkeldiagrammet) är intressanta i kombination. De flesta tror att det finns ett negativt stigma kring övervikt men en tredjedel tror inte att det påverkar dem själva och bara 24% anser att de själva är offer för detta stigma.

Att det finns ett stigma är ganska självklart tycker jag. Det är bara att kasta en blick på, låt oss säga… Expressens söndagsbilaga?

Ganska skrämmande, eller hur? 

Så åter till den inledande frågan: Är det verkligen vikten?

Sammanfattningsvis kan man säga att ni som läser här inne och deltar i mina undersökningar inte har någon övervikt, eller ja – 5kg då som inte skulle leda till några större förändringar att bli av med varken invändigt eller utvändigt utöver att passa i ett par särskilda byxor och få bättre självförtroende. Sedan har vi en annan grupp som ligger på 10-15kg som är mer säkra på bättre självförtroende av att tappa vikten. Till sist har vi gruppen med lite större övervikt där övervikten har blivit ett problem för att till exempel träna, samt anses vara det mest akuta hälsoproblemet.

Vad som förvånad mig är att många ser sin vikt som ett hinder för att lösa övriga problem, trots att vikten är ett symptom och inte orsaken. Det blir lite bakvänt att tänka på vikten som ett problem, för hur uppstod den? De flesta har inte fötts med någon övervikt eller haft den sedan barndomen. Det bästa rent strategiskt vore att lösa de övriga problemen först, alltså vända på steken.

Självkänslan är pudelns kärna

Ganska otippat är det självkänsla eller självförtroende som är pudelns kärna. Det är inte samma sak men nu använder jag orden lite ombytligt, för vi vet inte om det faktiskt skulle lösas av en lägre vikt eller om den låga självkänslan bara projiceras på ett annat (nytt) område när vikten är löst.

Lösningen blir igen att en gång för alla lösa vikt-frågan, eller acceptera sin vikt och fokusera på andra områden som går att förändra. Vad jag vill belysa är att många ser vikten som ett hinder, något som alltid kan bli bättre men inte blir bättre. Det är en konstant källa till missnöje som bör åtgärdas för ökat välmående, oavsett om det är via lägre vikt eller acceptans för den.

Vad är dina tankar om det här?

Berätta gärna vad du tycker!