Dricker kaffe från kaffekannan

Jag vet inte vad jag gör just nu som är annorlunda men bloggen växer, trots att jag bloggar mer sällan än någonsin tidigare. Det verkar finnas ett stort behov av att LÄSA och connecta via text från ett lite djupare perspektiv än youtube och instagram. Alla säger att bloggar är ute och att ingen “orkar läsa” men det stämmer inte med min statistik i alla fall. Det enda som händer är att folk verkar ge upp att blogga, så konkurrensen sjunker och vi som bloggar för att vi älskar det skiner igenom som aldrig förr.

Tänk hur det var att blogga för 10 år sedan liksom, helt omöjligt att höras genom bruset. Men jag bloggade då och bloggar fortfarande 🙂

Luttrad och lättkränkt

Så kommer vi till nedsidan då och här kommer en brasklapp: Jag har sovit väldigt dåligt i natt och både somnade och vaknade irriterad så… ha överseende.

Tidigare kände jag mig mycket mer motiverad att anstränga mig utöver det vanliga, alltså verkligen analysera studier och dela med mig mer djuplodande av saker. Jag gav ut gratis kostscheman till 7000 personer och jag gav väldigt mycket rådgivning helt gratis. Jag ångrar inte det för jag träffade faktiskt några coola kompisar på det sättet, men nu har jag helt klart mindre ork till det.

Det är inte “Ohoo jag är en så himla Blogging Queen nu att jag inte orkar bemöda mig” nej för du vet att jag svarar på nästan ALLA kommentarer på bloggen, ofta svarar på mail och gör långa frågestunder på instagram. Men nu måste det också ge mig någonting tillbaka och inte bara kännas som gratisarbete. Anledningen till det är irritationen över folk som tar hela handen, eller tar och sedan sparkar.

Första gången det här gick upp för mig var när jag gav ut en gratis E-bok för flera år sedan. Det var väl inget speciellt, någon LCHF-guide om jag inte minns fel. Inlägget fick nästan inga kommentarer så jag trodde inte att det var någon som brydde sig. Tills jag kollade nedladdningarna… 10.000 nedladdningar!!! Jag var helt chockad! 10.000 nedladdningar och inga kommentarer utöver ett mail där någon klagade på att jag skrivit fel på “de” och “det”. Ett exempel på när folk tar och inte ger något tillbaka, inte ens en uppmuntrande kommentar. När jag sedan började ta betalt för E-boken fick jag såklart kritik för att “bara bry mig om pengar” trots att det tog en hel arbetsvecka att skriva boken.

“Du är dum, men hjälp mig ändå!”

Det här är inte en favorit: folk som känner behovet av att först förklara hur fel jag har, hur dum jag är, hur psykiskt instabil jag är eller vad det nu kan vara och sedan avslutar med… “men dina råd har faktiskt hjälpt mig väldigt mycket” eller…

“Du är så dum bla bla” följt av “bevisa nu för mig att jag har fel om hur dum du är genom att HJÄLPA MIG med min långa lista av hälsoproblem” 

Wow… kan du föreställa dig?

Real world blogging

Tänk dig att du går till jobbet och gör ett bra jobb, men märker att ingen vill ge dig lön för det. När du tar upp det med din chef säger hon; “Men Inga-Britt, du tycker ju att det är så skoj att jobba här. Räcker inte det?” och du svarar att du måste försörja dig… betala hyran, köpa mat och sådana saker. Då svarar chefen att du är en ondskefull person som BARA vill tjäna pengar.

Sen kommer du ut i fikarummet och där sitter Bert och dricker kaffe. När han får syn på dig pikar han dig för ditt utseende, och talar sen om att du minsann inte är så smart som du tror. Du har faktiskt fel i de allra mesta. Sen räcker Bert över en bunt papper han behöver hjälp att kolla igenom.

När du sedan kommer hem från jobbet och tänker att, oj det gick nog inte så bra idag så ser du i jobb-chatten på mobilen att dina kollegor är i full färd med att implementera alla dina idéer och diskuterar sätt att kapitalisera på dem.

Det här är förstås bara från den negativa sidan, och det är ju inte därför man bloggar såklart. Det är bara så konstigt för mig hur folk inte kan förstå att jag är en person som skriver en ganska personlig blogg. Att jag inte är ett företag, en tidning, ett forskningsinstitut eller har någon särskild roll.

Jag är exakt som du. 

Jag är Inga-Britt. 

Effekten blir att jag reagerar med viss irritation när människor börjar kräva grejer av mig eftersom det givetvis ska vara helt gratis. Kräva att jag ska leverera olika rapporter hitan och ditan… nej let’s keep it personal och att vi fortsätter att ha ett utbyte av VARANDRA. 

Alternativet är att jag sätter upp en pay wall och börjar ha bloggen som en del av mitt arbete, vilket jag faktiskt inte hade tänkt. Nyckeln är glädjen och mänsklig interaktion, det är hela grunden för mitt bloggande. Sen är jag tyvärr funtad så att jag älskar att hjälpa och inte klarar av att se människor lida, och det gör mig lite ledsen att den sidan har fått sig en törn.