Hej!
Jag undrar hur du kom igång och hur du har lyckats stannat där du är? Jag är 37 år, fött 3 barn försöker med lchf och det går bra men sen blir det ett snedsteg och allt går åt helvete, hur motiverar du dig? Jag önskar att jag var som dig, du verkar så stark både fysiskt och psykiskt.
Mvh/ Marie
För det första – tack!
Jag ser mig personligen inte som särskilt stark, men jag får höra det väldigt ofta. Jag misstänker att det har att göra med att jag vågar känna alla mina känslor utan att vara rädd för dem eller reagera på dem, och det har att göra med att jag växte upp med extrem panikångest.
Om du som läser också har/haft panikångest så vet du att det allra värsta är rädslan för att få panikångest. Det är en trigger i sig självt, skräcken att det ska inträffa och man börjar inbilla sig att det finns vissa ställen som är extra utsatta som klassrummet, bussen, tunnelbanan, möten… ja överallt där det skulle vara högst olämpligt. Jag blev faktiskt av med min panikångest genom att totalt acceptera den. Eftersom jag visste (efter att ha läst på massor och sökt hjälp under flera år) att det var helt ofarligt och dessutom övergående så jag bjöd in panikångesten.
Kom igen då panikångest! Give me your best shot! 😀
Det är alltid spännande att sitta sig igenom starka känslor och känna hur de river runt där på insidan. Hur alla signalsubstanser går bärsärkagång.
En gång kunde jag göra detta i realtid och det var dödsstöten för min panikångest.
Dödsstöten på Sahlgrenska
Det här var före jag hade botat min ångest helt och hållet och jag kunde fortfarande bli okontrollerbart nervös i sociala sammanhang. Jag satt i ett möte på Sahlgrenska och skulle diskutera en utvärderingsstudie för lågkolhydratkost tillsammans med Mats Lindgren, och vi började med en presentationsrunda. Ju närmare det blev min tur att presentera mig ju fler kroppsfunktioner började balla ur.
Svetten sprutade, hjärtat slog i 200 och jag var knallröd i ansiktet, på bröstet och över hela kroppen. Mina lemmar var helt förlamade. Minns att jag försökte plocka upp glaset med vatten som stod framför mig men det gick absolut inte.
Så mitt i detta så vände jag min inställning till total acceptans och bjöd in nervositeten och ångesten, och jag såg framför mig hur mina stackars binjurar bara pressade ut kortisol och noradrenalin. Kör på bara tänkte jag, ge mig lite mer noradrenalin!
Det här avdramatiserade det hela så mycket att min intensiva ångest/nervositetsstress la sig inom några sekunder, så lägligt att när det var min tur att presentera mig så var jag helt lugn.
Halleluja moment!
Det var starten på en ny nivå av lugn och frihet från nervositet och ångest, även om allting har ett visst momentum. Nu är det dock inga känslor som kan skrämma mig längre, på grund av stor erfarenhet av hantering av till exempel ångest, panikångest, extrem nervositet, stress och mycket annat.
Det här med att vara stark
Så del 1 är att känna, tillåta och acceptera alla sina känslor oavsett vilka, och del 2 är att inse att man inte behöver reagera på dem. Det kan få härja loss bäst de vill.
Sen är det en annan aspekt också i att ta ansvar, det får vara det tredje benet.
Marie skriver “försöker med lchf och det går bra men sen blir det ett snedsteg och allt går åt helvete, hur motiverar du dig? Jag önskar att jag var som dig, du verkar så stark både fysiskt och psykiskt.”
Motivation är bullshit.
Om man hoppas på att motivation ska få jobbet gjort så blir det inte mycket resultat att hänga i granen det är ett som är säkert. Vad som behövs är att ta ANSVAR för sig själv, för sin hälsa och sin kropp och alla områden i livet.
Varför går det åt helvete? För att man inte har byggt ett system för sig själv som gör det möjligt att lyckas. Med mat och beroende så kommer det givetvis komma stunder av starkt sug efter drogmaten/drogen och då har motivation eller viljestyrka ingen chans!
Det handlar inte om att vara “stark” just utan att acceptera sig själv och sina brister, planera och ta ansvar för sina dagar. Mappa upp alla fällor, när man är som mest sannolik att halka in i sockerträsket eller något annat destruktivt. Mappa alla triggers och skaffa sig en social trygghet i form av vänner som är med på samma tåg och kan stötta. 
Aldrig stanna – alltid framåt
Tänker också på den här formuleringen: “Jag undrar hur du kom igång och hur du har lyckats stannat där du är?”
Om motivation ska spela någon roll så handlar det väl om att just komma igång, för någon gång blir man ju inspirerad av någon yttre faktor. Men det handlar inte om att stanna någonstans utan att FORTSÄTTA utvecklas. Om man halkar av kommer man aldrig framåt utan bakåt, blir lite sämre hela tiden. Om man tar fullständigt ansvar för sig själv så är bakåt aldrig ett alternativ, och inte stagnation heller.
Det finns så mycket coolt att göra och utforska, både när det kommer till kropp och hälsa och övriga saker också förstås. Börja med att acceptera fullständigt ansvar över ditt liv, och börja bygg någonting långsiktigt för dig själv.
