Jag dedikerade ett eget inlägg till min diagnos (kan läsas här) och har börjat prata om det helt öppet också. Innan dolde jag det för kung och fosterland. Efter en väldigt personlig lajv-sändning där jag fläkte ut mig lite till fick jag ett kul mail från en läsare med titeln “Vadå diagnos?” Mailet innehöll en rolig beskrivning av vad vi kallar för “normala människor” som förstärkte ett perspektiv jag redan har.
Ja, vadå diagnos?
Om man tittar runt sig och ser hur människor mår rent generellt, hur människor beter sig mot sig själva och mot varandra, så kan man undra om någon överhuvudtaget är mentalt frisk. Jag insåg redan i tonåren att de allra flesta crazy people inte sitter inspärrade på psyket utan lever fritt i samhället, även om de är livsfarliga för sig själva och sin omgivning. Även om de begår brått mot sin egen och andra människors sinnesfrid.
När får man egentligen en diagnos? När behöver man en diagnos? Svaret på frågan är väl när man själv upplever sig som så dysfunktionell att det allvarligt inkräktar på ens vardag. När man är konsumerad av sina svårigheter. Jag har en högst “diagnosig” vän som jag känt länge, en vän med imponerande hög självkänsla, som högaktningsfullt skiter i sina excentriciteter och låter andra anpassa sig bäst de vill. Det har varit ett enormt framgångskoncept men i bakgrunden ligger stor ekonomisk trygghet så han är inte beroende av att behålla ett jobb eller så, men det gör han med råge.
Är det inte samma med kroppsliga diagnoser, egentligen?
Nu när jag tänker på det är det många som har en gammal diagnos i botten, men som är helt besvärsfria från den eller åtminstone inte lider av den. Räknas det fortfarande då? Vissa kan på pappret vara dödssjuka men hantera sin sjukdom så väl att ingen skulle kunna gissa det.
Normalt eller friskt?
Sen är ju också frågan vad som faktiskt är friskt eller bara normalt. Särskilt när det kommer till psykisk hälsa. Om man tittar på DSM5-kriterier så kan det vara väldigt svårt att kvala in för diagnoser för att allting är draget till sin spets, alla problem behöver vara omfattande. En person som haft problem länge kanske inte ens förstår vidden av dem på grund av “grodan i grytan”-effekten.* Faktiskt har alla jag känner som någon gång fått diagnosen klinisk depression aldrig varit medvetna om det själva och vid minst två tillfällen är det jag själv som pekat ut det först.
Det känns som att vi genomgår ett skifte just nu där många omvärderar vad som är normalt eller friskt. Mycket på grund av sociala medier tror jag, det känns som att vi är mer connectade än någonsin och det går att få så mycket mer insyn i andra människors liv. Visst, mycket är fejkat och framställt för att vara bättre eller mer än vad det är, men också inte. Mina budskap är alltid helt autentiska till exempel, även om jag filtrerar skiten ur alla mina bilder för att de ska vara trevligare att titta på 🙂
Det här var bara lite tankar kring temat diagnoser.