Jag dedikerade ett eget inlägg till min diagnos (kan läsas här) och har börjat prata om det helt öppet också. Innan dolde jag det för kung och fosterland. Efter en väldigt personlig lajv-sändning där jag fläkte ut mig lite till fick jag ett kul mail från en läsare med titeln “Vadå diagnos?” Mailet innehöll en rolig beskrivning av vad vi kallar för “normala människor” som förstärkte ett perspektiv jag redan har.
Ja, vadå diagnos?
Om man tittar runt sig och ser hur människor mår rent generellt, hur människor beter sig mot sig själva och mot varandra, så kan man undra om någon överhuvudtaget är mentalt frisk. Jag insåg redan i tonåren att de allra flesta crazy people inte sitter inspärrade på psyket utan lever fritt i samhället, även om de är livsfarliga för sig själva och sin omgivning. Även om de begår brått mot sin egen och andra människors sinnesfrid.
När får man egentligen en diagnos? När behöver man en diagnos? Svaret på frågan är väl när man själv upplever sig som så dysfunktionell att det allvarligt inkräktar på ens vardag. När man är konsumerad av sina svårigheter. Jag har en högst “diagnosig” vän som jag känt länge, en vän med imponerande hög självkänsla, som högaktningsfullt skiter i sina excentriciteter och låter andra anpassa sig bäst de vill. Det har varit ett enormt framgångskoncept men i bakgrunden ligger stor ekonomisk trygghet så han är inte beroende av att behålla ett jobb eller så, men det gör han med råge.
Är det inte samma med kroppsliga diagnoser, egentligen?
Nu när jag tänker på det är det många som har en gammal diagnos i botten, men som är helt besvärsfria från den eller åtminstone inte lider av den. Räknas det fortfarande då? Vissa kan på pappret vara dödssjuka men hantera sin sjukdom så väl att ingen skulle kunna gissa det.
Normalt eller friskt?
Sen är ju också frågan vad som faktiskt är friskt eller bara normalt. Särskilt när det kommer till psykisk hälsa. Om man tittar på DSM5-kriterier så kan det vara väldigt svårt att kvala in för diagnoser för att allting är draget till sin spets, alla problem behöver vara omfattande. En person som haft problem länge kanske inte ens förstår vidden av dem på grund av “grodan i grytan”-effekten.* Faktiskt har alla jag känner som någon gång fått diagnosen klinisk depression aldrig varit medvetna om det själva och vid minst två tillfällen är det jag själv som pekat ut det först.
Det känns som att vi genomgår ett skifte just nu där många omvärderar vad som är normalt eller friskt. Mycket på grund av sociala medier tror jag, det känns som att vi är mer connectade än någonsin och det går att få så mycket mer insyn i andra människors liv. Visst, mycket är fejkat och framställt för att vara bättre eller mer än vad det är, men också inte. Mina budskap är alltid helt autentiska till exempel, även om jag filtrerar skiten ur alla mina bilder för att de ska vara trevligare att titta på 🙂
Det här var bara lite tankar kring temat diagnoser.
Heja!!❤ Du känns mer introvert än “aspig” (har själv autistiska drag så hoppas du inte tar det som en förolämpning). Har även introverta vänner som är aspiga😊.
Något som hjälpt mig med den sociala biten är att aktivera vagusnerven genom diafragman. Samt oligopin som bl.a. ökar blodflödet, då jag har problem med NO-produktionen. Något som jag tror går lite hand i hand hos vissa med autism❤.
Näe, många av mina vänner är introverta det är inte alls samma sak.
Intressant med Oligopin, ska kolla upp det!
Hur skiljer sig din ’aspighet` från introvertism? Är nyfiken eftersom jag själv är extremt introvert.
LÄS LISTAN I INLÄGGET!!!
Är det så? Tycker det finns många likheter. Har iof en autistisk kompis som är väldigt extrovert, men tycker ändå jag ser vissa likheter hos henne också.
Jag känner igen mig mycket när jag läser din blogg och hur du tänker. Jag har aldrig lyckats hitta någon som funkar som jag eller har samma intresse och jag är över 40 år. Men jag trivs ensam och har att pyssla med som mamma.
Men det kan bli ensamt ibland. Jag tycker det är lite drygt när andra som familj tex. ska säga “du är bara introvert” och så ser de inte alls någon koppling till sig själv, inte ens när jag poängterar det. Min barndom var allt annat än harmonisk så det borde inte vara så svårt att koppla tycker jag.
Eftersom min dotter nu står i kö för utredning, blir allt så klart. Vi är väldigt lika och sociala svårigheter döljs lätt för andra genom att vi kan upplevas smartare och mer pålästa än många andra. Som du skrev Martina, så blir det bara problem när man måste tryckas in i samhällsmallen och “vara som andra”
Tack för att du belyser detta🤗 Hoppas din andra hälft mår bättre❤️
Jag har haft återkommande depressioner sedan jag var 8 år, minst…är nu 37. De har minskat med åren och blivit mildare… kanske pga bättre kost.
Fick psykiatrikontakt för ca 14år sen och började medicinera mot depression och insomningsbesvär (sömnproblem sedan jag var baby). 10 år sen fick jag add och Asperger diagnoserna, samt recidiverande depression. Testat många antidepp…men kände mig inte hjälpt av de. Slutade ta de för ca 7-8 år sen…och nu har psyk raderat min diagnos recidiverande depression…jag blir ju fortfarande deppig…!!??
Och slutade även ta Concerta/Ritalin nåt år sedan pga alla biverkningar (hade högre doser än max)… Nu när jag vill testa igen, men lägre doser…så upptäckte jag att jag inte ens har en läkare längre (sedan 2016) jag är utskriven utan min vetskap! Kan de göra såhär? Och betyder det att jag inte har diagnosen add längre…eftersom jag inte medicinerar?
Då kommer ju detta påverka FK iom att jag har 50% sjukersättning och den får man ju inte behålla om man inte gör allt man kan för att bota sig (dvs tar alla mediciner som finns mot diagnoserna man har!)
Någon som har råd??
Det går inte heller att prata med nån, för de svara ej på mail och man får ej besöka de utan tid. Endast telefonsamtal och jag har stora problem med att ringa!!!😭
Kan man se liven i efterhand? Tycker rent spontant att det är konstigt att dessa bokstavsdiagnoser har ökat och ökar så mycket. Antingen sätter man idag diagnos på sådant som bara var lite excentriskt förr, eller är det något i vattnet/maten/vacinen/medicinerna som påverkar och gör att barnen verkligen blir ’sjuka’. Myten säger t.ex.att veganer oftare föder autistiska barn, men vet ej alls om det stämmer. Sägs väl också att autism och asbergerbarn är överrepresenterade i Sillicon Walley, där många föräldrar har extremt hög iq men där de väl även utsätts för extremt mycket elektromagnetisk strålning…. ?
Kolla på min Instagram, där ligger det!
Diagnoser är bra för att kunna förstå sig själv och hantera vardagen därefter. En nära släkting till min sambo har ganska utstuderad asperger och kände sig udda och konstig hela uppväxten och som ung vuxen ända tills hans egen son fick diagnosen. Då fattade han själv varför inte alla tänkte som han själv och varför han ibland sårade andra utan att förstå varför. För honom var det en befrielse att få diagnosen och lära sig hur han skiljer sig från andra i tänket och agerandet och hur han ska bära sig åt i olika situationer. Nu ser han sin diagnos som en tillgång.
Det värsta är att många skolbarn behöver en diagnos för att få mer och rätt hjälp/stöd vid ett visst tillfälle.
Först då kan rektorer rikta specialpedagogiska resurser på alla nivåer inom skolans värld, så kallade elevvårdsteam.
Idag krävs tack och lov, jämfört med tidigare skollag, helt andra diagnoskriterier för en segregering av elever.
Jag minns DAMP-debatten mellan Eva Kärfve och Christopher Gillberg i början av 2000-talet, en vattendelare i många
familjer, skolor och yrkesgrupper.
Åh just det DAMP-debatten!
Jag upplever det som att samhället har mycket snäva regler för Hur man får vara. Att det är extremt svårt att passa in i det för mig. Tex så varken klarar eller vill jag tex jobba heltid. Detta pga tidigare utmattning. Jag har haft extremt svårt att få ett deltidsarbete pga att normen är heltid. Fått massa jobb men de har varit benhårda på att det måste va heltid. Alla måste passa in i den ramen eller så faller man utanför. Väldigt märkligt.
Har också erfarenheten a att man inte får nämna nån “svaghet” tex tidigare utmattning,, depression, fysiska problem för då är man uträknad på jobbet. Det blir jättesvårt att vara autentisk då.
SAME!!! Jag vet inte HUR många gånger jag gjort förfrågan om att få jobba 60-80% eller något men det har alltid varit blankt nej. Måste ALLTID vara HELTID och har många kompisar som har samma problem 🙁
Nu jobbar jag typ 200% men allting är helt på mina villkor, då är det inga problem.
När jag sökte min doktorandtjänst var jag superöppen med mina svagheter, och jag fick ändå tjänsten. Svagheterna sågs som en tillgång, i rätt sammanhang!
Jag känner att arbetsgivare söker folk “som inte finns..” de söker folk som är maskiner och som ska klara av allt! Jag har ADHD och drag av aspie, är högkänslig. Om jag inte har nämnt mina brister för arbetsgivare under intervjuer så har det alltid märkts mer eller mindra hos arbetsgivare då jag har haft praktik. Så det har då blivit mycket “Tack & Hej!” Efter att praktik-tiden är slut.
Jag har med andra ord haft det jobbigt och kämpigt i arbetsmarknaden.
Alltså JA!!! Det övergår mitt förstånd hur ens någon kan klara av att ha ett jobb, teeeaaach meee!
Beror väl lite på inom vilket yrkesområde man söker hel- eller deltid.
Kanske ställa dig på en vikarielista, då avgör du ju själv
antalet timmar. kom bara ihåg att även pension och SGI
påverkas. Idag kommer det slåss om vartenda jobb som
annonseras. Kanske börja plugga….