Bild från gymnasiet, fråga mig inte vad jag sysslar med här.
Dagens inlägg är inspirerat av Elinor och hennes inlägg “Normal, vanlig, lagom och med måtta”, ett inlägg som fick mig att skratta av igenkänning och vilja skriva mer på samma tema.
Jag inser att det här låter lite märkligt men hela mitt sociala beteende är inlärt, alltså inte naturligt eller vad man ska kalla det. Det finns ingen egen referens inom mig, ingen egen kompass för hur man ska bete sig (se översta bilden, haha!) så jag har fått lära mig allting från grunden i mer eller mindre vuxen ålder.
Det här ledde till en del problem i min barndom som antagligen skapat identitetsproblem i vuxen ålder, som att jag fick väldigt mycket skäll och tillsägelser för saker jag inte ens förstod var fel. Från personer som arbetar med barn- och unga har jag fått lära mig att om något går snett så går det snett vid 10-års ålder ungefär, i fyran alltså. Det var exakt då jag fick världens bästa lärare som “såg” mig och inte tyckte att jag var världens freak, som tyckte att jag var jätteduktig. Jag är oändligt tacksam för det, för Gud vet vad som hade hänt annars. Det betyder så mycket att bli sedd och att någon tror på en.
Våga vara ovanlig
Det här att de första åren i skolan innebar så mycket kritik har bidragit till en positiv sak och det är att jag inte är särskilt rädd för att verka konstig, ovanlig eller misslyckas med saker. Eller så har jag bara inte haft vett att förstå bättre, vem vet.
Sen ska jag erkänna att jag spenderat sjukt mycket tid, tusentals timmar på att försöka “bli normal” och det har gått väldigt bra även om det tog ett bra tag att nå dit. Alla kan sitta hemma i sin ensamhet och verka normala online, men det är en annan sak att få med alla pusselbitar med socialt samspel, träffa människor, gå på event, gå till sitt arbete och ticka i normal-boxarna på alla punkter. Jag vet inte om jag är där ännu, men jag TROR det – alltså säg till mig annars! 😉 Skämt å sido menar jag nog mer funktionell, att alla delar fungerar. Normal-tåget har nog gått för länge sedan.
Det här var min take på normalitet, tycker att vi kvinnor kämpar så mycket med att passa in på alla möjliga sätt och det blir tröttsamt. Give it up, weird on. Så länge vi är ärliga och autentiska får det fasen vara nog ändå tycker jag!
Har egentligen aldrig brytt mig om att försöka passa in, men jag antar att det är ganska lätt att säga när man inte har några större problem med att läsa av folk. Har alltid valt min egen stil, skitit i om någon tyckt att jag var för konstig för att vara kompis med (deras förlust!) och kört mitt eget race. På jobbet får man så klart ha lite filter, det hör liksom till där, men likväl kryper det fram ganska många långsökta vitsar och så vidare… Men jag längtar efter den dagen jag inte behöver anpassa mig efter en arbetsgivares standard för att kunna försörja mig. Vill vara hela mitt lilla skumma jag, hela tiden.
Som vanligt en väldigt inspirerande blogg.
Ha det gött!
Tack Fanny! 😀
Sån igenkänning på detta! Jag har alltid ansetts lite blyg och “annorlunda” tills man lär känna mig. Jag kan inte öppna mig eller vara mig själv helt ut förrän jag lärt känna personen ifråga. Tidigare på arbetsplatser har jag alltid haft en roll och fasad, som är helt korrekt och fyrkantig för att det är det jag tror förväntas av en.
På mitt nuvarande jobb är det första gången jag klickat med kollegor och kan vara mig själv. Tragiskt att det tog sån tid.
Stay weird! 🙂
forts.. jag har också fått lära mig socialt samspel, det kommer inte alls naturligt!! Och jag kämpar fortfarande med det i vuxen ålder
Har för mig att du, som jag, är INTJ enligt Myer-Briggs. Det här med personlighetstyper är väl iofs inte så tillförlitligt, men i mina mörkare stunder får jag en positiv kick av insta-kontot intj_female. Hon samlar intj-passande citat och många är så mitt i prick. *tips*
Jag klarar mig hyfsat i sociala sammanhang, mest för att jag är och har varit bra på att lära mig. Har till och med trott ibland att folk inte märker att jag är udda… men då och då får jag nån kärleksfull kommentar som avslöjar att det fortfarande märks. ? Oh, well…
Jag älskar sånna memes eller quotes, tror jag följer henne eller liknande och gillar starkt!
En udda själ här med 🙂
HSP, introvert och särbegåvad som liten. Mobbad i skolan och fick alltid sitta och vänta på att alla andra skulle bli klara med uppgifterna så jag var gravt uttråkad i skolan och hatade dessutom den. Undrar hur livet sett ut om jag fått det stöd som behövts? Alltid varit individ och aldrig tytt mig till grupper, men älskar att umgås med andra udda människor (har inget gemensamt med “normala”)
Lärde mig härom året först att när folk frågar “hur är det” så menar de det inte. En rejäl AHA-upplevelse eftersom jag aldrig riktigt fattat det utan berättat som det var när någon frågat och därmed skrämt bort en himla massa människor haha.
Är alltid djupt inne i mina tankar och uppskattar inte när främlingar börjar prata med mig på bussar och annat hahaha.
Det är kul att det finns fler “udda” – eller för mig, “normala”. För det är ju det jag är. Normal. Jag känner ju inte till något annat 🙂
HAHAHA LIZ!!! *Cyber-high5* 😀 😀 😀 Ursäkta men jag skrattar ihjäl mig åt det här; “Lärde mig härom året först att när folk frågar “hur är det” så menar de det inte. En rejäl AHA-upplevelse eftersom jag aldrig riktigt fattat det utan berättat som det var när någon frågat och därmed skrämt bort en himla massa människor haha.”
Åh herregud igenkänning här va… det blir extra jobbigt i USA när kassörskan på Walmart “Hey how are you!?” och man bara… “Ehm.. we don’t know eachother” 😀
USA har jag studerat i o det var en himla krock kan jag be om att få tala om ? men jänkarna är lite lustiga, för de förväntar sig att du skall svara “fine how are you” och på grund av detta fick jag ofta ett “good thanks” som svar på mitt exempelvis “not so good actually… I’m…” ?
De hör liksom inte att du börjar säga något annat än standardfrasen.
Livet är lite lättare nu när jag lärt mig att “ljuga”. Saknar ju filter i många avseenden, men det ser jag som en del av min charm ?
haha jag har också börjat svara på den frågan… mitt mål är ju att vara så autentisk jag kan så att ljuga gillar jag inte, men man kanske kan se det som att man inte MÅSTE tala om hur man mår, kanske. Jag vet inte :/
Precis så hanterar jag det 🙂
Alla MÅSTE inte veta vad som pågår i mitt liv (eller ditt för den delen). Det är inte min/vår skyldighet att informera alla, och absolut inte främlingar om hur jag/vi mår.
Det är något jag fått “acceptera” bara 🙂
Men kommer det naturligt? Inte det minsta XD
Så att ljuga är ju egentligen fel ordval här. Mer välja vem man öppnar upp för 🙂
Jag tränade in att svara “bra hur är det själv” eller “okej hur är det själv” (för lite variation) för att liksom hinna tänka efter över vad det är för människa och vad jag har för relation med denna och sen köra en inre konsekvensanalys innan nästa steg. Oftast lämnar man då öppet för nästa att ventillera om denne vill och om då frågan kommer tillbaka igen så har jag hunnit välja om jag vill öppna upp eller inte. Och kan även välja att byta samtalsämne om det skulle vara så.
Livet är som en enda lång skola. Man blir liksom aldrig färdig. :/
Bra strategi, jag kör någon liknande förutom att jag glömmer “hur är det själv”, så ibland blir det “Jo det är bra”….. *lång paus* “ehh och HUR ÄR DET MED DIG!?” 😀
HAHAHAHAHA jaaa det där med att man ju skall ställa fråga tillbaka är så jäkla SVÅRT!!!
Fick en syrlig kommentar en gång av en kille som nog raggade på mig och alltid ställde så förbaskat många frågor om allt mellan himmel och jord. Efter ett par veckor av det där fick jag slutligen frågan
“varför ställer du inte några frågor till mig? Vill du inte veta saker om mig?”
-Eh…alltså nä inte direkt, fick jag ur mig. Det var ju dagens sanning men inte riktigt det svar han ville höra.. och efter det upphörde alla frågorna och han blev iskall XD
Det är så himla najs att bara kunna prata också fortsätter den andra på samma ämne eller byter ämne istället för att hålla på med alla frågor i tid och otid 😀
😀
Jag gillar att vända och vrida på saker och tänker på detta ämne från två håll.
Dels så går vi ju alla omkring i “vår egen värld” och ser på andra utifrån vad vi projicerar på dem. Ofta kan man tro att andra känner sig “normala” “vanliga” “att de passar in i en mall” men när man pratar djupare med människor har många en känsla av att vara annorlunda, inte passa in, inte leva upp till förväntningar osv. Det är också lätt att projicera sina egna tankar på andra genom att tänka “de ser mig som nerd, konstig, icke-fungerande osv, medan de andra oftast har fullt upp med att tänka på hur de själva blir uppfattade av dig/andra.
När man är barn och ung vuxen är det här väl extra svårt att leva med , eftersom man inte har fått erfarenheten av hur medmänniskor av olika slag just också har nog av sitt eget lidande och självbild som hotas i sociala situationer.
Det andra jag tänker på är att idag lever vi stor del av vår vakna tid genom att spegla oss i andra, via instagram, photoshop osv vill vi visa vår särart, originalitet och våra prestationer. Vi vill uttrycka att vi är speciella och har “vår egen stil” kanske genom en lunchtallrik, en bekännelse eller en pose, eller en pryl. Tidigare var det pinsamt att kallas nerd osv men nu är det ett ord man kan använda med stolthet. Idag tror jag ingen tar det som en komplimang att verka normal eller vanlig, alla vill sticka ut.
Verkligen bra reflektioner, det har blivit status att sticka ut och vara unik men samtidigt inom en ram tycker jag. För folk jagar diagnoser och vill ha en förklaring på “varför är jag inte som andra” och lider mycket över det, trots statusen i att vara annorlunda. Drabbar egenheterna det sociala blir det mer pain än status, verkar det som. Eller att vara för introvert, det är inte heller okej.
Sen det där med att ANDRA tänker på SIG när dom pratar med MIG, det jobbar jag fortfarande på att ta in.
Tack! Jag ska ge den vidare till mina (vuxna) döttrar. Och till dom småbarnen, jag undervisar i musik. Så viktigt att få lov at vara den man är, nörd som jag själv eller weird på andra sätt.
Följer din trend med quotes, här ett från Charles Bukowski jag tycker passar klockrent på dig; She’s mad, but she’s magic. There’s no lie in her fire.
Tack jag älskar quotes 😀 Jag kan sitta hur länge som helst och mumma på ett bra quote, eller ha det som mantra!
Blev både glad och ledsen av detta. Glad för att jag inte är ensam, ledsen för att det är så känsligt för mig. Känner mig ofta så utanför och ensam, framförallt på arbetsplatsen, har svårt att avgöra gränsen för vad och hur mycket jag ska prata.
Sittet ofta med i samtal, utan att delta, för en så “enkel” sak som att veta när man ska flika in utan att “få” ordet av någon..det är skitsvårt.
Har till viss del också lärt mig vad som är ok och inte trots att det inte kommer naturligt. Men det är fortfarande svårt och tar sååå mycket energi.
I min yrkesroll har jag mycket lättare för det för då är jag i en roll. Även om jag till viss del kan bjuda på nig själv och vara personlig har jag alltid min roll att falla tillbaka på.
Mjo man kan bli ledsen men fråga dig själv 1000 ggr varför du blir ledsen och varför du behöver vara det.
Oj vad det låter som min man som har aspergers! Precis såhär har det varit för honom i alla år… Han har lärt sig den hårda vägen sociala regler och normer men är fortfarande lite udda ? Men på ett alldeles perfekt sätt i mina ögon förstås! Toppenduktig på det han jobbar med och det som intresserar honom… Fick sin diagnos först för ett år sen. Många års lidande och känslor av att vara konstig och annorlunda, att inte passa in. Nu säger jag ju inte att det är det DU har men jag såg direkt parallellen till min käre make ? Du är perfekt som du är! Jag tror jag är en lyckligare människa av att våga stå ut och vara sig själv.
Jag är inte så diagnosfrälst, lidandet kommer ju inte från att man inte har en diagnos utan för att man inte klarar av att acceptera sig själv. Numera känns det som att alla vill ha en diagnos och att det ger många fördelar, men hade det varit OKEJ att vara exakt som man är hade ingen behövt det. Det är som en “permission slip” att vara lite annorlunda, och den tillåtelsen kan man ge sig själv ändå.
Jag har fått många diagnoser i min dag, få har hjälpt 🙂
Sorry! Menar blodtryck i mitt förra inlägg.
Förstod!
Tack för din snabba respons. Nu har jag kollat upp blodtrycket mer exakt. Det ligger på 110/66 idag och pulsen är 60 s/m.
Skäms att säga det men rör mig inte alls mycket. Blir lätt att jag faller tillbaks i mitt sockerberoende när jag inte mår bra i min nya kosthållning.
Ditt blodtryck är normalt 🙂
Vi är alldeles för många som känner att vi inte ”passar in” i landet lagom. Tycker det är så sorgligt, eftersom vi är skapta till individer med olika personligheter/gåvor. Skolan är fyrkantig på det viset, så viktigt med lärare som ser det unika med varje elev!
Verkligen.
Mycket intressant inlägg. Själv är jag lite av en kameleont men också introvert och HSP. Kan därför under viss tid anpassa mig till min omgivning men sedan måste jag hem eller träffa likasinnade för att tanka batterierna.
Jag är också en kameleont 😀 Vad händer när en kameleont träffar en annan kameleont? Jag tror att den blir förvirrad, så jag har försökt att kameleonta mindre bara för att se vart det tar mig…
Vad är Normal.
I en värld som snabbt förändras, ändras normen för vad som är normalt, att man har svårt att hänga med.
Det som betraktas som normalt idag, var många gånger helt oacceptabelt, för 70 år sedan.
Tänkt bara på vad som var underhållning då.
Hur barn och unga förväntades bete sig, vad som var normal och vanlig mat 🙂
Det som är normalt i ett land, kan vara helt onormalt i ett annat land.
Många sätter likhetstecken mellan normal och vanlig, men är det så ?
Tänk dig att du är bjuden på middag, hos en familj på 4 personer.
De har 4 knallröda stolar vid köksbordet, men för att du ska få plats, hämtar dom en vanlig omålad furustol.
Den förefaller i det sammanhanget att vara en ovanlig stol, men kan man säga att den är onormal ?
Om vi uppfattas som normal eller onormal, hänger oftast på i vilket sammanhang vi befinner oss i, och vilken norm omgivningen följer.
Poängen jag försöker få fram, är att det är bättre att försöka följa en högre norm, än att sträva efter att betecknas som normal.
Det kan vara bra att stanna upp och tänka till på, “Vilken/vems normer följer jag, var leder dom, är mina egna normer bäst” o.s.v.
Ha en bra dag och tack för dina fina inlägg..
Tack själv Magnus!
Åh, känner igen mig så mycket i det där att behöva lära in saker själv i efterhand. Har haft social ångest typ hela livet och upptäcker nu först efter gymnasiet, efter många år av själv- och internetterapi, hur lite social kompetens man har inbyggt och behöver lära sig, och hur mycket man går och beskyller sig själv över det, trots att man vet anledningen själv. Försöker verkligen intala mig själv att det är helt okej ändå, precis som du säger!
Är en ny läsare och har aldrig lämnat en kommentar här förut men tycker du är så himla cool och inspirerande!
Tack Petra, och tack för att du tycker att jag är cool haha! <3
Ja, vad är egentligen normalt? Att göra som alla andra? Att inte tänka själv? För mig låter det fruktansvärt tråkigt och onaturligt och jag dras till annorlunda och spännande personligheter som jag kan interagera med och lära mig något av, precis som jag gör när jag läser dina inlägg och får ta del av dina åsikter och erfarenheter. Själv har jag nog aldrig riktigt “passat in” i den “normala världen”. Är först nu som vuxen och mogen kvinna som jag lärt mig att hitta mig själv och bejaka mig själv mer och mer samtidigt som jag skiter i vad andra tycker. Dock har jag faktiskt mest fått positiva reaktioner, framförallt när jag förra året bestämde mig för att säga upp mig från min tjänst som utvecklingsingenjör och istället lyssna på mig själv. Ska nu först bli certifierad kost-och hälsocoach och sen tänkte jag plugga kemi. Kram till alla intressanta och självtänkande individer ?
Det låter väldigt spännande, tack för att du berättar!
?vad roligt att du blev inspirerad av mitt inlägg! Det är viktigt att våga vara sig själv! Livet blir mycket mycket lättare då! ????
😀 Indeed
Aaaah tänker så mycket på detta hela tiden. Story of my life. Jag kommer ihåg när jag första gången som kid lyssnade på mammas LP-skiva och låten “School” av Supertramp och hur den fortfarande är så spot on. Lyssna på den, eller googla texten. I mina existentiella kriser är den fortfarande min bästa vän! 🙂
Jag försöker tänka att jag inte vill vara normal eller passa in, men gör hela tiden saker som går emot det. Dessutom, om jag tex inte är så trevlig mot en person kan jag ha ångest för det i dagar efter, fast jag inte ville vara social eller trevlig och därmed var ärlig mot mig själv. Det är lite klurigt tycker jag!
Haha samma här, hände mig precis i hissen när jag inte visste vad jag skulle säga till min granne och verkade allmänt awkward för att jag inte kunde avgöra rätt nivå av small talk… 😀
Hahaha ibland är jag bara konstig och tyst, ibland börjar jag prata om alldeles för djupa saker med folk jag precis träffat och så känner jag mig helt naken och typ “well that escalated quickly” om mig själv. ?
https://ci.memecdn.com/9436518.jpg
Hatar small talk! varför ska man prata om helt oviktiga saker liksom…haha. Är hellre tyst, men det skapar ibland konstigt stämmning. men so what? Jag är inte skyldig till nan att leka entertainer till nan som jag inte känner.
har aldrig lärt mig sociala samspelet, jag fick inte ga till dagis, var ensam hemma mestadels tills jag började skolan. Men det har präglat mig mckt negativt, da jag ‘kan inte’ det där med att agera med folk, kan inte läsa folk och är tyvärr mkt ensam pga detta. Tror jag iallafall….
Men hur yttrar sig ‘onormaliteten’ hos dig? tycker du är ‘normalare’ än de flesta människor…
Normalare än de flesta människor!? 😀 Haha! Nää du… men tack så mycket. Jag tar det som en komplimang. Jag har inte heller gått på dagis och jag vet inte om det hade hjälpt faktiskt… tror inte dagis är så fantastiskt som det verkar. Små barn som skriker och mobbar varandra är mitt intryck såhär i vuxen åldern :F
Försöker tänka att jag inte är skyldig att leka entertainer, det var ett bra uttryck 😀
Med normalare menade jag en logiskt, förnuftig tänkande människa som pratar inte BS och är autentiskt och sig själv. Alltså helt positivt!
Ja, som vuxen är jag ganska glad att jag slapp dagisen, men jag tror att det är bättre för små barn att vara med sin ‘peer grupp’ för att lära sig tidigt hur man omgås med andra barn och inte bara hur man omgås med vuxna. Men det är min teori som måste ju inte vara sanningen.
Iofs… jag gick dock på kyrkans barntimma och det hjälpte INTE! 😀
Tack för att du inte tycker att jag bara bullshittar haha, tur det!
Fint att höra att du fick rätt lärare, jag blev stämplad som problembarn pga min energi och kreativitet som båda sakta dog ut och gjorde mig till en quitter så fort man stötte på motstånd, oavsett om det gällde idrott eller estetiska grejer.
Båda mina “karriärer” som hockeyspelare och filmskapare slutade av det skälet och mina hemliga drömmar om att stå på scen som musiker eller skådespelare har jag inte ens vågat prova på allvar då man blev hånad på skolspex i låg ålder.
Jag är övertygad om att detta ledde mig till min ätstörning och att konstant söka tröst i att äta och min fallerade hälsa med både rejäl fetma och depression.
Är numera normalviktigt bortsett från 10 trivselkilo, men all längtan efter godis och stärkelse är borta. Får se om kroppen vågar tappa vikt igen med tanke på att jag körde “Biggest loser”-dumheterna för att tappa 60kg och blev anorektiker på köpet och jag gick upp 20kg med LCHF första året (dock ordentlig ful-Keto), kroppen var nog rätt hungrig efter den misshandeln… Nu äter jag bara rena produkter och undviker mejerier och nötter så mycket jag kan.
Börjar få tillbaka sug efter estetiska saker (filmade precis min första kortfilm på 5 år samt vågar spela och sjunga mina egna låtar för flickvännen) och har fått sug efter att våga ställa mig i rampljuset.
Vi får väl se hur det går, skyndar långsamt. Känner inte för att låta stress och att bli framgångsrik enligt andras mallar är nåt jag vill sträva efter längre. Dags att lista ut vem jag är enligt mig och ingen annan.
Ja men du är ju på rätt spår nu så det är bara att ta det i din takt, tycker att det låter väldigt bra som du har tänkt! 🙂
*asg*. Är det mig du skriver om? Stor igenkänningsfaktor!! Med den skillnaden att jag aldrig lyckats med ”normallådan”. Vilket nog beror på att jag aldrig varit framgångsrik när jag försökt. Det har liksom alltid blivit fel ändå. Å andra sidan har det också lett till att jag sökt mig till omgivningar där det är ok att få vara ”out of the box”. Eller till och med önskvärt.
Skönt! 😀
Intressant!
Själv är jag vad jag själv kallar översocial. Vilket du nog antagligen vet. Även jag har fått lära mig att hantera social situationer. Som det där med att kramas, alla vill ju inte kramas när man ses eller skiljs åt. Samt har jag fått lära mig att känna av när en människa inte vill prata på tex. Bussen eller i flygkön och därmed inte prata vidare.
Vi lär så länge vi lever, tack och lov!
Kram från en som säger hej till leende främlingar på stan
Tycker att du har väldigt bra känsla för rätt nivå av social haha, du får krama mig 😀
Hej Martina!
Tack för en fantastisk blogg. Jag har lärt mig så oerhört mycket av dig och jag ser den som en källa till kunskap på många sätt. Jag vet att detta inlägg inte handlar om ämnet du skriver om nu men jag måste ändå chansa på svar.
Jag har börjat med lchf och tror jag hamnat i Ketos. Har redan lågt blodvärde och nu är det under skosulorna. Känner mig ur och llamående. Har opererat bort sköldkörteln och äter Levaxin. Är det bara mer salt och vätska som saknas?
Troligen ja, rör du på dig? Vad är trycket?