Bild från gymnasiet, fråga mig inte vad jag sysslar med här.
Dagens inlägg är inspirerat av Elinor och hennes inlägg “Normal, vanlig, lagom och med måtta”, ett inlägg som fick mig att skratta av igenkänning och vilja skriva mer på samma tema.
Jag inser att det här låter lite märkligt men hela mitt sociala beteende är inlärt, alltså inte naturligt eller vad man ska kalla det. Det finns ingen egen referens inom mig, ingen egen kompass för hur man ska bete sig (se översta bilden, haha!) så jag har fått lära mig allting från grunden i mer eller mindre vuxen ålder.
Det här ledde till en del problem i min barndom som antagligen skapat identitetsproblem i vuxen ålder, som att jag fick väldigt mycket skäll och tillsägelser för saker jag inte ens förstod var fel. Från personer som arbetar med barn- och unga har jag fått lära mig att om något går snett så går det snett vid 10-års ålder ungefär, i fyran alltså. Det var exakt då jag fick världens bästa lärare som “såg” mig och inte tyckte att jag var världens freak, som tyckte att jag var jätteduktig. Jag är oändligt tacksam för det, för Gud vet vad som hade hänt annars. Det betyder så mycket att bli sedd och att någon tror på en.
Våga vara ovanlig
Det här att de första åren i skolan innebar så mycket kritik har bidragit till en positiv sak och det är att jag inte är särskilt rädd för att verka konstig, ovanlig eller misslyckas med saker. Eller så har jag bara inte haft vett att förstå bättre, vem vet.
Sen ska jag erkänna att jag spenderat sjukt mycket tid, tusentals timmar på att försöka “bli normal” och det har gått väldigt bra även om det tog ett bra tag att nå dit. Alla kan sitta hemma i sin ensamhet och verka normala online, men det är en annan sak att få med alla pusselbitar med socialt samspel, träffa människor, gå på event, gå till sitt arbete och ticka i normal-boxarna på alla punkter. Jag vet inte om jag är där ännu, men jag TROR det – alltså säg till mig annars! 😉 Skämt å sido menar jag nog mer funktionell, att alla delar fungerar. Normal-tåget har nog gått för länge sedan.
Det här var min take på normalitet, tycker att vi kvinnor kämpar så mycket med att passa in på alla möjliga sätt och det blir tröttsamt. Give it up, weird on. Så länge vi är ärliga och autentiska får det fasen vara nog ändå tycker jag!