Bilden av missbrukare är helt fel
Jag har många inlägg om beroende här på bloggen för att det är ett ämne som har intresserat mig i många år. För mig har ordet helt tappat sitt stigma. Ibland blir jag påmind om att det fortfarande anses väldigt syndigt med beroende när jag skriver fritt om det, för få får bra eller trevliga bilder i huvudet när de tänker på det. Vissa kanske tänker på utslagna människor, andra kanske tänker på kriminella. De flesta tänker inte på en heroinist som någon som går till jobbet varje dag och betalar sina räkningar i tid, men den typen av heroinist är så otroligt mycket vanligare än nidbilden av “den utslagna knarkaren” som ligger avdäckad på en madrass i en tom lägenhet.
Missbruk ser inte ut så (oftast) och det gör att vi inte kommer åt missbruket där det gör som mest skada. De allra flesta missbrukare är nämligen normala, skötsamma människor som upplever sig ha ett eller ett par områden i livet som ibland går lite överstyr. Eller så upplever de sig ha hittat “sin medicin”. Det är inte syndigare än så.
För hundra år sedan ungefär var missbrukare oftast alkoholister och det fanns ingen empati med dessa människor. De kunde ju bara “rycka upp sig” men valde att inte göra det, så de fick ju skylla sig själva. Idag vet vi tack och lov bättre, men den allmänna vården vet inte mycket bättre. Hjälpen finns oftast i ytterkanterna, i till exempel tolvstegsprogrammet. Ett program jag skrivit väldigt mycket om här på bloggen (sök i sökrutan så hittar du).
Varför jag går i 12-stegsprogrammet
Det började med att jag hittade Byron Katie, en amerikansk spirituell självhjälpsguru vars verktyg kallas för “the work”. Inom “the work” ska man skriva ned påståenden som får en att må dåligt “jag är för gammal för att…” och vända på det till sin motsats och till andra människor. “Jag är inte för gammal för att…” och “Jag tycker att andra människor i min ålder är för gamla för att…” och hitta argument för att påståendena är sanna eller inte sanna. Detta är en typ av självinventering.
Jag älskar den här typen av litteratur och har läst en hel del, och det dröjde inte länge i jakten efter fler inventeringsprogram förrän jag hittade just de tolv stegen…
Jag har frikostigt berättat om de problem jag haft med min mentala hälsa och att jag inte tycker om att sätta etiketter på saker. Diagnoser är så tillfälliga och beskriver bara en samling problem som man råkar ha just nu. De kan aldrig beskriva hela människan. Dock är det ju dessa problem som gjort att jag sökt mig till självinventeringen, och som gjorde att jag började fundera på om det kunde ligga ett beroende i botten. Att ens bestämma sig för vad ett beroende är, är inte enkelt, men om jag ska försöka skulle jag säga flykt och mental besatthet. Flykt från nuet och besatthet kring ett beteende, en person eller en substans.
Neurokemisk reparation: att laga hjärnan
Varifrån kommer besattheten? Varför denna ständiga flykt? Vad är det för fel på nuet? För den med psykiska problem kan nuet vara fullt av ångest och annat obehag så det är ganska logiskt att de substanser eller beteenden som dämpar är väldigt lockande. Många vet inte att om man går rakt in i en jobbig känsla så går den upp i rök! Rädslan för känslorna är för stark. Läs mitt inlägg om att vara rädd för känslor här!
Min tro är att det går att laga hjärnan genom neurokemisk reparation så att den fungerar utan “medicin” och inte behöver fly någonstans. Tänk på det allra vanligaste beroendet: kaffe. Tänk att inte behöva kaffe eller koffein längre. Tänk att du kan dra igång morgonen utan den rykande koppen med svart vatten, utan att längta efter den, och utan att tro att den ska fixa någonting.
Vissa människor äter sina känslor både genom att äta vissa specifika saker (som gröt, mackor eller choklad) och genom att äta väldigt mycket. Vissa tycker att en munsbit mat absolut inte är nog utan vill ha mer, och att mer ger sug efter mer. Det finns ingen sista tugga eller sista pralin ur chokladasken förrän maten är slut eller asken är tom. Då börjar jakten på mer.
Rökning har fått en väldigt dålig status på senare år så antalet rökare har faktiskt minskat väldigt mycket. Nikotin är en riktig dirty drug som slår brett men främst på dopamin och acetylkolin. Det ger en känsla av både lugn och skärpa. Effekten är så vag att den som börjar röka under lång tid kan intala sig att han eller hon inte har något beroende. Går det att sluta? Den som tror att det ska bli enkelt får vara beredd på en obehaglig överraskning!
Signalsubstanserna är ur balans
Om du puttar på dina signalsubstanser (med hjälp av en substans eller ett beteende) åt något håll dag ut och dag in så kommer de att hamna ur balans, även om du upplever det som att de är mer i balans än tidigare. Låt oss ta rökning som exempel igen, du kanske tycker att det “fixar dig” men när du slutar röka har det blivit värre än någonsin med det som tidigare var problemet.
Vilka signalsubstanser är ur balans?
Är det ditt dopamin? Har du svårt att ta dig för saker?
Är det ditt serotonin? Är du orolig för att folk snackar skit bakom ryggen på dig?
Är det ditt acetylkolin? Har du problem med minnet?
Är det ditt noradrenalin? Är du ständigt på helspänn?
Är det ditt GABA? Saknar du bromspedal?
Hur kan signalsubstanserna hamna i balans igen? Är det fysiskt möjligt? Svaret är definitivt ja, men det är inte enkelt och det finns ingen quick-fix. Eller ja… men då är vi ju tillbaka till beroendeproblematiken och det var en lösning vi ville ha inte “en fix”.
Jag har gjort en hel del neurokemisk reparation så jag har erfarenhet av det och vet att det går, men jag är inte klar än. Faktum är att jag håller på med det precis just nu och jag undrar om du skulle vara intresserad av mer information på det här området? En guide kanske? Eller en föreläsning?
Berätta gärna dina tankar i kommentarerna! 🙂
Mer läsning
