Hej! 👋 Jag skriver numera om andra saker än livsstilsoptimering/biohacking, men de inläggen finns kvar här på bloggen. Fokuserar alltså mindre på prestation & mer på livskvalité i största allmänhet. Delar lite tankar om det när jag får feeling! 🤓

Inlägg i kategorin Personligt

Fett som ersätter smör – Mejerifri Keto

12 August, 2017 109 Comments Written by Martina

Många undrar hur jag får i mig fett när jag inte äter smör längre. Det är faktiskt ganska enkelt, för det finns så himla mycket bra fetter som inte kommer från kon.

Se här!

Här är några av mina fettkällor:

  • BrainOctane (kaprylsyra)
  • MCT (kapryl- och kapronsyra)
  • Kakaosmör
  • Ankfett
  • Avocadoolja
  • Kokosolja

Övriga fettkällor

  • Olivolja
  • Kokossmör
  • Kokosgrädde
  • Talg
  • Ister

En annan fråga jag får är var sjutton jag får tag i dessa fetter, och sanningen är att de finns i varje mataffär. Inte MCT/Brain Octane men resten hittar du där du handlar. Talg och ister finner du i köttdisken. Om du precis börjat med ketogen kost ska du vara försiktig med kokossmöret för det är väldigt sött och kan ta dig ur ketos. För ketoadapterade personer verkar det dock fungera ganska bra.

Sedan ska man inte glömma bort fettet som redan finns i kött, fisk, ägg, avocados och macadamianötter.

Hur man använder respektive fett

  • Stek inte i olivolja, kokossmör, avocadoolja eller kakaosmör
  • Stek med fördel i ankfett, kokosolja, talg och ister
  • I varma drycker passar MCT-olja, kokosolja och kakaosmör
  • Som “godis”/mellanmål passar kokossmör (bild ovan)
  • På sallad och i mat passar avocadoolja, olivolja och MCT-olja
  • Till bakning passar kokossmör och kakaosmör
  • I broccoli och blomkålsmos passar kokosgrädde

Två undantag

Ghee

Är ghee mejerifri?
Nej, det kommer fortfarande från kon men man har eliminerat allt mjölkprotein och har bara fettet kvar. Om det finns östrogenrester i mejerier anrikas de i fettet, och ghee borde inte vara ett undantag för detta. Ghee är dock ett trevligt livsmedel med många läkande egenskaper som passar perfekt till ugnsrostade grönsaker, så det är synd att utesluta helt.

Tibetansk kefir

Ett annat undantag är tibetansk (hemgjord) kefir som växer av laktos och görs på fullfet mjölk. Jag gör detta regelbundet för jag vet inget annat sätt att få i mig 100 miljarder bakterier från över 50 icke-konkurrerande stammar. Av detta äter jag några matskedar per dag.

Kost & Hälsa, Mat och recept, Träning
, ,

Vänder upp och ned på allt!

9 August, 2017 45 Comments Written by Martina

Nu är jag inne i en väldigt ifrågasättande period, och allting jag funderar på går inte ihop logiskt men jag funderar på det ändå. Jag tror att det är mitt kaffeslutande (och tillhörande mini-depression) som har dragit igång det här. Jag funderar på vilka uppoffringar som är rimliga att göra för optimal hälsa, och vad den förväntade utkomsten är. Leva för evigt? Aldrig åldras? Vara frisk tills man dör?

Det senaste är nog mitt starkaste incitament och manifesto. Få vara frisk tills jag dör. Det unnar jag alla människor. Jag tror nämligen inte på åldrande som en sjukdom, och jag tror inte på att kassera människors samhällsroll decennier före de dör. Det är mord. I äldre kulturer var det något fint och hedervärt att ha uppnåt hög ålder, nu är man bara värdelös. Och ska jag vara värdelös vill jag i alla fall vara frisk, så att jag kan göra vad jag vill med den tiden.

Varför åldras man?

Det finns ett flertal teorier kring det; 1) Telomerteorin 2) Oxidativ stress 3) AGE/ALE och 4) Inflammation  och alla går att hantera och till och med reversera med rätt livsstil. Telomererna kan förlängas, oxidativ stress går att undvika, AGE/ALE går att undvika och inflammation går att läka. Kommer vi i framtiden ha människor som är 100 år men ser ut som 17 år? Det är jag helt övertygad om, för de mesta åldrandet är helt onödigt. Slitage skapat av onaturligt leverne.

Är det värt det?

Är det värt alla “uppoffringar” för att nå dit?

Hur mycket uppoffringar behövs för att nå hur långt?

Jag gillar inte att tumma på min livskvalité allt för mycket, och jag prioriterar alltid att saker ska funka i verkligheten hellre än att vara perfekta. Om jag känner för ett glas vin på fredagkvällen, så tar jag mig ett glas vin på fredagkvällen. Om gymträningen inte inspirerar mig längre, hittar jag på något annat. Flexibilitet och dynamik i allt.


Just nu försöker jag vända upp och ned på mitt liv för att hitta “minimal effective dose”, det vill säga var jag passerar tröskelvärdet för effekt.

Till exempel; hur lite fett kan jag äta (till förmån för mer levande mat) och fortfarande vara i ketos? Hur mycket kan man komma undan med? Måste man problematisera och göra avkall på massa saker, eller finns det en bättre väg?

Är min hjärna kapad?

Frågeställningarna kommer från att jag inte är nöjd utan känner att jag kanske tagit min hälsoresa ett steg för långt, och jag vet inte var jag ska sätta gränsen. De här hjärnspökena kanske är en effekt av 17 dagar utan kaffe, och jag är helt medveten om det. Kroppen skriker när den inte får sin drog, när den inte får “unna sig”, och det dröjer inte länge innan hjärnan spelar med och hittar på argument för att man visst ska få unna sig.

I vilket fall antar jag att det är nyttigt med en mer reflekterande period, så att man inte gör saker “bara för att” utan har en vettig anledning bakom alla sina val.

Hantlarnas tid är förbi

8 August, 2017 58 Comments Written by Martina

Jag funderar på att säga upp mitt gymkort.

Efter förra inlägget “Att träna för sig själv, eller instagram?” har jag funderat en del på vad träning innebär för mig. Vad är träning? Varför tränar jag?

Svaret är och har alltid varit; för att bli stark och funktionell. Men trots mina muskler, trots att jag lyfter mer än de flesta i min viktklass, så känner jag inte att jag uppnått målet.

Rörlighet, balans, styrka

Dessa 3 egenskaper är det som brukar försvinna hos äldra personer, i exakt den ordningen. Bra styrka kompenserar för mycket, men verkligen inte allt! Min rörlighet och balans har alltid varit under normal förmåga, jag kan välta om jag står på två ben och när jag var liten var jag alltid det enda barnet som inte kunde sitta på rumpan med benen rakt ut. Jag fick antingen ligga ned eller sitta på huk. Jag vet inte varför det var så, men så var det. Hela den här våren har jag kämpat med rörlighet och balans, och det har känts så rätt!

Total onärvaro på gymmet

Så när jag senast var och tränade så märkte jag hur totalt onärvarande många är i sin träning, mobilen är framme hela tiden. Ständig flykt från det man ska göra, genom att kolla vad alla andra gör. Jag har varit exakt sån jag också (i perioder), men det föder inte kroppskännedom direkt. Man kan bli fit och lyfta tyngre vikter genom halvengagerat gymmande, men inte mer än så, och det blir så himla oinspirerande efter ett tag. Jag tror att det är därför många tröttnar på gymträningen, särskilt i kombination med hjärntvätten från sociala medier om vilka resultat som förväntas av en.

Jag vet att rörlighetsträning inte är ett dugg crazy, sexy, cool och inte gör sig bra på bild om man inte har kommit väldigt långt i sin träning. Kroppsviktsträning ser inte heller särskilt spännande ut, men den bygger verklig styrka. Dessa två tillsammans ger förmågan att verkligen kunna röra sin kropp på riktigt, och jag är helt såld på det!

Hantlarnas tid är förbi

Intresset för att lyfta tyngre och tyngre järnföremål är som bortblåst och kan inte ge mig mer just nu. Det har varit 5-6 halvdedikerade år, 4 fitnesstävlingar och 2 styrketävlingar och nu är det nog. Dags att testa helt ny terräng och låta mig själv vara total nybörjare igen, det är trots allt så man tränar sitt nervsystem och bygger flest nya neurala vägar i hjärnan!

Powerthinking, Träning
, , ,

Att träna för sig själv, eller instagram?

3 August, 2017 64 Comments Written by Martina

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget för det är en lång iakttagelse som jag inte kan formulera enkelt i en mening. Men det är något jag tänkt länge och observerat hos mig själv, men inte kunnat sätta ord på förrän nu. Det handlar om träning och sociala medier.

Att träna för andra, mer än sig själv

När jag började med min kroppsviktsträning (calisthenics och yoga) i våras så tog det verkligen emot. Jag kände mig extremt kass och varje gång jag laddade upp en bild på instagram fick jag minst 10 avföljare. Jag vet att mina headstands och handstands inte är så vackra att se på, men jag blev ändå lite ledsen. Jag slutade att ladda upp bilder på kroppsviktsträningen, och det kändes bättre. Ibland laddar jag upp bilder på gymträningen, och det dröjer sällan länge innan någon kritisk kommentar dyker upp:

Kvinnor kritiserar generellt utseende, och män kritiserar generellt träningsteknik.

Och det har fått mig att fundera över hela den här instagram-fitnesskulturen, som jag har tagit del av varje dag. Mår jag bra av att titta på människor som jag inte känner eller bryr mig om, och deras träning? Nej jag gör faktiskt inte det, för mitt undermedvetna tror på något sätt att jag måste vara lika bra, även fast det är en praktisk omöjlighet.

Att träna för att vara snygg är ihåligt

Träning har i tusentals år varit mer av en spirituell aktivitet där man tränar sin diciplin, sitt fokus, sitt nervsystem och sin prestanda lika mycket. Träningen har gett livet en dimension till, i klass med meditation. Jag tycker att fitnesstrenden på sociala medier har tvättat bort den känslan helt och hållet, och kvar finns bara yta.

När jag var på gymmet förra veckan var det två skitsnygga tjejer där, stajlade från topp till tå i trendiga och matchande träningskläder. De skulle träna marklyft men inga vikter sattes på skivstången utan istället åkte mobilkamerorna fram. Den ena tjejen böjde sig fram medan den andra fotograferade den andres rumpa, och så turades de om. Vem vet, de kanske hade något projekt för sig och inte var där för att träna. Eller så skulle bilderna upp på instagram.

Vi vet inte vilket, men jag fick känslan av att den djupare meningen med att vässa sitt fokus och förankra sig i kroppen genom träning var som bortblåst. 

Att träna för sig själv, mer än andra

Jag kom att tänka på dans, jag älskar ju att dansa men det är faktiskt något jag aldrig har visat upp. Jag har ganska bra självförtroende när det kommer till dans, och jag vet att jag är en bra dansare. Ändå har inte en enda film eller bild åkt upp på sociala medier. Jag blev helt ställd när jag insåg det här.

Men så kom jag på att anledningen är att dansen verkligen bara är för mig, det är mitt sätt att snabbt hamna i ett tillstånd av flow. Det är som meditation, och man filmar inte direkt sin meditation (om man inte är Eckhart Tolle) 😀

den enda bilden jag lyckades hitta på mig själv när jag dansar. Här dansar jag kubansk salsa i Greensboro, North Carolina. 

Men betyder det att min träning inte bara är för mig? Svaret måste bli ja på den frågan, och jag gillar verkligen inte det svaret! Det känns plastigt och inautentiskt. Jag mår illa när jag tänker på det.

Jag vill att min träning ska vara min

Jag känner att jag behöver ta det här på allvar och komma tillbaka till mitt forna tränings-jag. När jag började träna så kände jag mig så jäkla häftig och stark för att jag orkade skruva ned en taklampa själv. Amazonkvinnan.

Jag kände mig oövervinnerlig när jag outtröttligt var ute och sprang timme efter timme, tills jag började jämföra mig och insåg att jag inte var ett dugg snabb. Vad spelade det för roll? Nu saknar jag den känslan, och jag vill ta tillbaka den. Jag vill att min träning ska vara min.

Jag vill inte säga att det är fel med träningsbilder eller “fitspo” på instagram, utan mer bidra med en reflektion kring hur man själv betraktar sig själv när ens fitness blir till allmän beskådan. Du kanske älskar det, och det är helt okej. Jag kommer antagligen fortsätta att lägga upp träningsbilder då och då, jag kanske till och med börjar lägga upp dansbilder vem vet.

Det är för mig på det inre, medvetandeplanet som ett perspektivskifte måste ske.

 

Powerthinking, Träning
, ,

Jag lever som en nykter beroendeperson, och det är tråkigt

1 August, 2017 36 Comments Written by Martina

Återigen, jag har ingen beroendehjärna, men just nu lever jag som om jag hade haft det. Jag lever som en nykter beroendeperson. Dryg vecka nu utan kaffe, mitt sista “beroende” och snuttefilt. Det är supertråkigt, men jag är glad över alla insikter jag får och det känns som att min självkänsla höjs för varje dag. Jag gör det här för mig själv och för min hälsa.

Kaffet gör något med min hjärna

Jag trodde inte att det var så illa men jag måste erkänna att jag har varit mer duperad av kaffet än jag kunde ana! 

I våras gjorde jag ett rigoröst blodsocker/blodketontest som visade på full ketoadaptering trots kaffe, men det är så många mer aspekter som påverkas som jag då ignorerade.

Reaktiv hypoglycemi

Det är ett problem, även för lågkolhydratätare att “krasha” på eftermiddagen. Vissa somnar efter lunch, för andra kommer krashen vid tvåtiden. För ytterligare några kommer krashen vid fyra-fem. Det kommer en krash, och då kommer kaffet som räddaren i nöden. Man tar en kopp, eller två till och sen är man fine.

Här kommer det intressanta: dippen kommer även om man bara tar en liten kopp kaffe på morgonen! Den där lilla oskyldiga koppen ger världens sömnkoma på eftermiddagen! 

Inget kaffe – ingen dipp

Att sluta med kaffe motsvarar verkligen att gå in i ketos, när det kommer till att ha jämn energi. Det kommer ingen dipp och det är fantastiskt. Å andra sidan kommer det ingen peak heller, som det gör med kaffet. Jag saknar den där peaken av extrem inspiration och produktivitet.

En sak som förvånar mig är hur stor skillnad det är på att dricka “1 liten kopp” jämfört med ingenting alls. Jag inser att vi alla har olika metabolism och att min koffeinmetabolism antagligen är helt skruvad eftersom jag får sånt extremt halleluja-moment av kaffe.

Jag hjular inte ur sängen direkt

Jag sa till Mattias igår när vi gick från affären, att det känns så otroligt grått och menlöst. Det är som att jag har en mini-depression. Dessutom är det skitsvårt att gå upp på morgonen, och det finns inte en chans att jag hjular ur sängen klockan 05 om inget kaffe hägrar. Glöm det! Jag går nu upp 3 timmar senare, men jag hoppas att det vänder och att jag kan hitta drivet igen.

Acceptans ger styrka och det blir okej

En av mina bästa egenskaper är min förmåga att acceptera situationer som de är. Det är en meditationsgrej tror jag, att ge sitt inre “okej” till det som är. “Det känns grått och tråkigt utan min älskade snuttefilt koffein, och det är okej”

Det är alltid okej att känna sina känslor, oavsett hur negativa eller otrevliga eller intensiva de är.  Man måste inte “bota” sina känslor.

Planen nu är därför att bara genomlida den här något tråkiga tillvaron och åtminstone njuta av de fina effekterna det får på hälsan, formen och metabolismen!

Biohacking
, , ,

Senaste kommentarerna

Hej!

Välkommen till Sveriges mest omfattande biohacking-blogg. Jag som skriver här heter Martina och är en nyfiken själ som brinner för att förstå hur saker hänger ihop och fungerar. Allt jag skriver har i syfte att uppmuntra till dialog. Det betyder att jag vill att vi pratar med varandra och hjälps åt att tänka, utvecklas och inspireras för att må bättre och hitta nya lösningar på gamla problem. Jag påstår alltså inte att jag sitter inne med “sanningen” utan allt kan bli föremål för reflektion och diskussion! Det är så vi lär oss och blir bättre, vilket är själva kärnan i biohacking och alla former av självförbättring.

Alla kommentarer godkännes manuellt. Det är bara jag som skriver här och bloggen är personlig.

Gillar du vad du läser? Donera gärna en slant och stötta mitt arbete med bloggen!
Jag finns även på Patreon
Swish: 1231833680