Jag sitter nu och läser och besvarar alla 76 kommentarerna till mitt inlägg om konflikter kring kost, och känner att jag vill göra en uppdatering. Ni är överväldigande många som tycker att det är skönt att jag är rak och ganska svartvit i mitt tänk, vilket är roligt. Roligt att vara uppskattad och kunna vara sig själv, det är ju vad ni tycker som är viktigast, även om jag ibland kan känna mig lite hotad.
Det obehagliga är ju när människor är supertrevliga öga mot öga, och sedan hatar loss online bara för att vi har olika kost. Trots att jag gång på gång påpekar att alla måste göra sina egna val, och känns det rätt att leva på nudlar med tabascosås så go for it. Jag dömer ingen. Däremot SVARAR jag förstås när människor BER om råd, men nu har jag nästan börjat tveka inför det också.
Jag höll igen idag
Så idag föreläste jag för en stor skara människor om grundläggande biohacking och lite olika system som går att påverka i kroppen. Roligt nog blev många inspirerade och jag fick tusen frågor efteråt, främst från föräldrar faktiskt.
Det verkar nämligen vara så att många små barn har psykiska problem idag, även problem som vi förknippar med vuxenlivet som oro, depression och sömnsvårigheter. Med små barn menar jag yngre än 12 år. Många mammor och pappor trycker i ungarna amfetamin för att de har en ADHD-diagnos, och de här barnen har hög puls, högt blodtryck och de kan inte sova. För de äter amfetamin. Tänk amfetamin i en liten barnkropp. Jag tycker att det är så sjukt att jag inte ens vet vart jag ska börja. Dessutom var det flera av dessa barn som var vegetarianer och veganer. Jag förstår fortfarande inte hur ett barn kan få lov att ansvara över sitt eget näringsintag. Så när jag står där med föräldrar vet jag ju inte vad jag ska säga, så jag uppmuntrar till egen research kring ADHD och ketogen kost och berättar anekdotiskt om vänner som kunnat sluta med sina mediciner.
Vad jag egentligen tror är att många av de här barnen kommer hata sina föräldrar när de växer upp, för att de kommer ha sådana enorma skador i kroppen av allt socker och brist på animaliskt protein och kolesterol. Jag tror att många ADHD-barn är enormt understimulerade och skulle behöva rikta sin energi praktiskt och kreativt. Om jag hade haft barn med ADHD hade jag kört slut dem varje dag så att de hade däckat av utmattning och satt dem i Montessoriskola där de får göra grejer de tycker är roligt. Jag hade också kunnat tänka mig att bli politisk flykting och hemskola mina barn för att kunna spendera hela dagarna ute i naturen och lära sig saker lite mer hands on.
Oroa dig inte, jag har inte barn och jag spårar helt från ämnet.
När folk ber om råd men ändå inte
Så det här med att ge råd utan att folk ber om det – det har jag slutat med. Den läxan har jag lärt mig den hårda vägen, att det inte går att hjälpa någon som inte är intresserad. Men vad jag har förstått på senare tid är att många ber om råd utan att vilja ha något svar. De kan till och med vara ganska envisa i form av “Snälla hjälp mig, vad ska jag göra!?” “Jag gör vad som helst!” Och när jag ger mina lösningar blir svaret “Jag gör vad som helst men inte just det.”
Det lustiga är att det kan vara från personer som påstår sig äta LCHF/Keto som ber mig verifiera deras mat så att de kan komma in i ketos. Jag får 10-50 matbilder om dagen skickade till mig på instagram med frågan “Är detta keto?” och svarar jag nej kan det bli ett jävla liv.
Du förstår kanske att jag blir opepp?
För att jag bryr mig inte om någon äter keto eller ej, eller lever på nudlar med tabascosås. Det är vad det är och jag ser med en gång om någon kan komma in i ketos på sin mat eller ej.
Jag ska inte älta mer nu för jag tror att min poäng har gått fram och ni har förklarat för mig att: Kost är nästan lika provocerande som politik och religion och kvinnor som sticker ut hakan ska alltid nagelfaras och blir alltid mer ifrågasatta och kritiserade än män. Tack för genusperspektivet där, det tänkte jag inte på själv 🙂
Jag ska ‘woman up’ och fundera över något sätt att hantera sociala medier på ett vettigt sätt, men det är inte lätt alltså!