Jag har en väldigt prestationsbaserad självkänsla, vilket innebär att självkänslan är beroende av hur jag presterar. Om jag är dålig på något är jag inte vatten värd, så jag är ganska beroende av att känna mig duktig för att känna mig värdefull. I motsats till det gillar jag att utmana mig själv och utsätta mig för att vara dålig – jag försöker acceptera det även om det känns jobbigt. Medvetenheten kring hur det får mig att känna mig, neutraliserar det negativa till stor del. Det blir en övning i personlig utveckling och närvaro kan man säga.

Min flexi/akro-träning får mig verkligen att känna mig sämst!

Jag var den där alltid-vald-sist-tjejen som ingen ville ha i sitt lag på gympan. Jag var den som blev utskrattad av andra barns föräldrar för att jag inte kunde hoppa över nån menlös pinne. Och jag kunde bara inte få bra betyg i gympa för jag kunde inte göra några av de där grejerna man skulle göra: springa, spela bollsport, hoppa, kasta, orientera. Så nu är jag tillbaka där, mentalt alltså. “hahaha hur kan man ens vara så svag!?” “hahaha hur kan man ens vara så kass!?” det är som en resa i tiden och det är skitjobbigt!

Jag älskar att jämföra mig!

Jag tävlar i hemlighet med ALLA och jag jämför mig med människor som har helt andra förutsättningar, helt andra kroppar, annan muskeldistribution/sammansättning och annan personlighet. Det skiter jag i, jag jämför mig ändå och tror på något knäppt vis att jag “borde” vara där, TROTS att jag inte lagt ned ens en procent av arbetet, TROTS att jag är en annan person med andra förutsättningar. Hur knäppt är inte det? Och hur orättvist!?

Acceptera läget och gräva där man står

Jag förstår människor som känner som jag när de går till gymmet, där jag känner mig mer säker. Jag förstår verkligen hur man kan dra sig för att göra nya saker av rädsla för att känna sig sämst. Det är liksom ingen upplyftande känsla… MEN det fungerar att gå in i känslan och acceptera att den finns där, och sen göra det ändå. Ja jag känner mig kass och det känns skitjobbigt men nu gör jag det här ändå, vad kan hända? Inget verkligt kan hända, bara förgängliga tankar och känslor som kommer att ändra sig med tiden. Ju mer man jobbar på något ju mindre kass blir man faktiskt. Man kan inte jobba stenhårt på något och bli SÄMRE, det är faktiskt helt sant!

Så – acceptera och säg ett inre “okej” till dig själv, avbryt och överrösta de elaka rösterna med “det är okej!” för det är okej. Det är inte olagligt att vara pinsamt kass på något. Gör en grej av det! Man kan försöka springa så fult man kan, rita den fulaste teckningen man kan komma på, skriva pinsamt dåliga texter eller dikter eller vad man nu vill göra, men känner att man inte riktigt “får” för att man är “för dålig”.

Det här tankesättet mjukar verkligen upp egot och motiverar mig varje gång jag tänker att jag måste “prestera”. Äh tänker jag då, låt oss se hur fult eller kasst det kan bli! Nu kör vi! 😀 Och sen är jag igång!

Har du några knep att ta till när du känner dig kass?