Det är inte helt lätt att berätta kronologiskt om min muskelbyggarresa eftersom det knappast varit en röd tråd till den jag är idag utan varit extremt varierande med långa träningsuppehåll, smalhets, fitness, styrkelyft och framförallt mycket fokus på mat. Mer fokus på mat än träning för om det “bara” är en fit “look” man är ute efter behöver man inte träna alls, kosten gör 90% av jobbet.
Jag berättade att min motivation flackade ganska mycket fram och tillbaka, och att det var stiltje och platåer under flera år för att jag så envist tittade från fitnessvinkeln och vägrade se något annat.
Började tänka långsiktigt
Jag var därför tvungen att skifta fokus för att inte tappa det helt. Jag var tvungen att börja ställa helt nya frågor till mig själv, ifrågasätta varför jag ens ville hålla på med träning och vad jag trodde att det skulle ge mig.
Hur länge ska min “träningskarriär” pågå?
Jag vill ju vara fit när jag är 50 år… 70 år… 90 år så träningskarriären ska pågå så länge jag lever. Men om så är fallet, vad vinner jag på att stressa fram resultat? Varför tänka några månader framåt när jag kan tänka i längre perspektiv? Hur kapabel vill jag vara när jag är 60? Vad behöver jag göra nu för att nå det målet? Vilka dagliga vanor måste jag ha?
Vad är “fitness” i ordets rätta betydelse?
Att kunna använda sin kropp, att vara rörlig och stark och funktionell. “Fitness” har ingenting med utseende att göra överhuvudtaget. Det går utmärkt att vara “överviktig” och hur fit som helst, det finns ingen motsättning.
När jag började ställa de här frågorna till mig själv så insåg jag att jag behövde hjälp med min träning för den var så väldigt ensidig. Jag ville bli mer “allround” och känna mig funktionell och hitta något hållbart, så jag började finkamma nätet efter information och hittade boken Convict Conditioning (köplänk till Bokus) som är en guide i kroppsviktsträning (calisthenics) och faktiskt riktigt bra. Framförallt skriver författaren så himla motiverande och man blir verkligen sugen på att bli råstark! Jag följde boken till punkt och pricka och gjorde lite framsteg, lärde mig pistol squats och crow pose men sen fastnade jag. Då blev jag introducerad till Movement Stockholm, tränade lite med dem och tyckte att det var skitkul men alldeles för svårt. Från det spåret fann jag min nuvarande coach Emmet Louis som gör personliga upplägg till mig inom både styrka, balans (handstående) och rörlighet. Jag har tränat med honom i 14 månader ungefär.
Först tyckte jag hans träning var “för enkel” jämfört med vad jag var van vid. Det var väldigt få övningar som dessutom kändes väldigt basic, men jag körde på och ifrågasatte inte. Resultaten kom väldigt snabbt och efter bara några veckor hade jag en rörlighet jag aldrig tidigare trott var möjlig. Musklerna började växa också och jag började fatta att less is more när det kommer till träning, så länge man är kontinuerlig och tänker långsiktigt.
Vad som fattats tidigare i träningen var just kontinuitet och långsiktighet, och tillsammans med min kost som redan var on point var det bara att plocka personbästa på personbästa alla kategorier.
Jag är en sån envis typ som ofta tror att jag vet bäst själv och att jag kan göra allting själv, men nu har jag insett att ska man lägga pengarna på något så är det just coachning och rådgivning. Goda råd är dyra, men värdefulla! Träningen kostar en del för mig nu, men jag drar ned på annat och ser det som en långsiktig investering i mig själv och min hälsa. Tack vare Emmet har jag kunnat tänka långsiktigt på fler områden än träningen, och jag tycker att hela mitt liv har förbättrats faktiskt.
Smalhets och 18 månaderscykler
Det var många av er som kände igen sig i den här smalhetsen jag berättade om, det otänkbara i att GÅ UPP I VIKT. Jag tror ärligt talat inte att någon smalis är smal av en slump, det ligger nog alltid en gnutta viktfobi bakom. Det betyder inte ätstörning utan bara att man är väldigt påverkad av ideal och benhårt tror att tjock = döden.
Men om man slutar tänka så förbannat kortsiktigt och börjar tänka i 18-månaderscykler så blir det otroligt meningslöst att jaga siffror på en våg, eller en tvättbräda eller någonting ytligt. Om jag ska bygga en stark kropp måste jag ju BYGGA och ska jag BYGGA måste jag ÄTA och skita i om jag blir tjock eller tung eller vad som nu kommer att hända.
Uppenbart (eftersom jag fortfarande har mitt six pack) är jag fortfarande smalhjärntvättad, men jag gör i alla fall mitt bästa för att äta ordentligt varje dag och inte fasta, gå hungrig eller hoppa över mål. Ibland händer det förstås ändå, av gammal vana eller för att jag inte får på mig mina byxor och så vidare. Men det finns tights så varför bry sig och jag blir mindre hjärntvättad helt klart, det går åt rätt håll. Varje gång jag känner mig fet, slät eller inte har tillstymmelse till definition/abs så tänker jag; vad är viktigast? Att vara smal nu eller att vara fit for life?
FIT FOR LIFE!
Sammanfattning
- Riktig fitness handlar om kapacitet och funktion – inte utseende
- Riktig mat med animaliskt protein (ej från mejeriprodukter) utklassar varenda träningstillskott som finns
- Långsiktighet och kontinuitet ger bäst resultat, inte exakt vilka övningar eller hur många övningar man gör
- Smalhets och jakt på en viss kropp förtar både träningsresultaten och glädjen i att träna, plus att det är otroligt kortsiktigt
- Kroppskompositionen är ändå hormonstyrd och tung styrketräning är bästa sättet att påverka de hormoner man vill ha mest av för att “se fit ut”
- “You’re never older than your spine” rörlighet ger ungdom och hälsa, stelhet ger åldrande och ohälsa
De här 6 punkterna är lite hur jag tänker nu, så jag försöker att inte titta för mycket på “nu-resultat” utan se det som en process, samt inte jämföra mig för mycket med andra även om det är omöjligt med sociala medier. Jag gör varje pass så bra jag kan givet dagsformen och kan slappna av i att resultaten kommer komma och jag behöver inte veta exakt när. Mitt kontroll- och prestationsego tycker att det är skitjobbigt men det är en övning bara det.
Musklerna började poppa och jag fick riktigt bra resultat i träningen igen. Det var som en nyförälskelse i både styrketräningen och i LCHF. Vad jag gjorde var att jag bara slutade bry mig om huruvida jag gick upp i vikt eller ej och bestämde mig för att bara ÄTA och leva med konsekvenserna. Uppenbarligen har jag någon lätt fobi för att vara TUNG och vill inte VÄGA mycket, så det där “det är hur det ser ut som räknas” har aldrig funkat på mig. Jag har alltid prioriterat siffrorna framför hur det ser ut, ingen ångestgrej eller något bara en stark preferens för att väga så lite som möjligt.
Nu kan jag tycka att “träningsinspo” i form av bloggar, youtube och instagram blir övermäktigt och det blir svårt för hjärnan att sålla bland allting. Jag förstår att det kan vara svårt att acceptera sin egen nivå som nybörjare när man har en bild i bakhuvudet av människor som tävlar i Crossfit eller liknande. Därför blir jag så glad när jag ser just nybörjare som bara kör och inte bryr sig om hur det ser ut eller vad som är “rätt form”, för ärligt talat det spelar verkligen ingen roll!
